Utvecklingspsykologi

Redovisningsuppg 2:2, Utvecklingspsykologi

En del psykologer menar att tonåringar är "egocentriska" men inte egoistiska. Vad  innebär det?             

Skillnaden mellan egoistisk och egocentrisk kan beskrivas som att en egoistisk person bara bryr sig om sig själv, sätter sig själv i främsta rummet. För att lättare beskriva hur jag menar tar jag upp ett par exempel:

Det finns tre kakor och en egoistisk person bryr sig inte om att fråga om någon annan vill ha utan slukar gärna alla tre om det är det den vill. "Huvudsaken att jag får".

Vill gärna ha hjälp av andra om den vill/behöver det men smiter gärna undan om någon annan ber om hjälp. Återigen "Huvudsaken  jag får hjälp".

En egocentrisk person däremot tror att omvärlden ser personen. Man skulle kunna säga att den har "en osynlig publik". "Här kommer jag och alla tittar på mig". Fick mig ett gott skratt eftersom jag just upptäckte att min tonårsdotter är väldigt egocentrisk. Hon måste sminka sig innan hon åker till affären... Ett tecken på egocentrism! =)

Å andra sidan tror jag inte att detta hör enbart tonåringen till utan kan mycket väl följa med upp i vuxenlivet. Både på gott och ont, skulle jag tro. En egocentrisk person tror jag kan ha gott självförtroende och kan alltså bli en människa som faktiskt drar till sig blickarna. Det är naturligtvis inte bra om det går till överdrift så att man istället blir självgod men ett visst mått av egocentrism tror jag bara är nyttigt.

Jag tror heller inte att egocentrism drabbar alla tonåringar, långt ifrån, utan det är nog väldigt individuellt. Det drabbar nog lättare personer som av naturen är mycket utséendefixerade och modemedvetna, gärna vill "vara" någon eller personer som är väldigt osäkra på sig själva, som känner att de inte riktigt "duger" i andras ögon.

Är det rimligt att se störningar hos små barn som resultatet av brister i samspelet mellan mor och barn? Diskutera fördelar och nackdelar med ett sådant synsätt.

Ja, jag tror att det är rimligt att se störningar hos barn där det brister i samspelet mellan mor och barn. Jag tror att barnet måste knyta an till en speciell person för att känna sig tryggt och utvecklas på ett bra sätt, att det måste få uppskattning, uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran. Får det inte allt detta kan det utvecklas till ett väldigt otryggt, osäkert barn vilket kan ta utryck på flera olika sätt. Bland annat kan det vara så att barnet klarar saker sämre än sina jämnåriga, talet kan bli försenat, barnet kan bli klängigt alternativt avståndstagande, barnet vänder sig inåt istället för att söka (och få) uppmärksamhet utåt, hos mamma.

Fördelen med detta tänkandet är att man från barnets födsel kan se till att det får gott samspel med sin mor alt. Annan vårdare. Detta är något som BVC är uppmärksamma på och kan då hjälpa till att styra samspelet åt rätt håll. Mamman kan ha fått en förlossningspsykos eller depression som gör det svårt för henne att möta barnet annat än för dess fysiska behov som mat, sömn och blöjbyte och i detta fallet kan mamman och barnet på ett tidigt stadium få hjälp med kontakten. Det måste inte nödvändigtvis vara mamman som står för det goda samspelet även om det är det bästa eftersom hon oftast bär på maten,  det skulle lika gärna kunna vara pappan eller någon annan vårdare. Huvudsaken det är en person som har hand om barnet dagligen, har barnet nära sig, jollrar med det och tittar på det, ger det den uppmärksamhet det behöver och alltid finns till hands.

Nackdelen med detta synsätt tror jag kan vara att en mamma som känner sig otillräcklig och som en dålig mamma kan bli en dålig mamma utan att vara det från början om någon skulle påpeka att det finns brister i symbiosen. Det kan till exempel vara så att barnet lider av någon sjukdom som inte går att diagnostera vid späd ålder och därmed är kanske inte barnet öppen för någon kontakt eller något samspel alls. Påpekar man detta för en mor som redan känner sig otillräcklig kan det få följder som depression eller passivitet och dessutom leda till att mamman får skuldkänslor och prestationsångest. En deprimerad mamma tillbringar ännu mindre tid med att titta på sitt barn och vara det nära. Det kan bli en ond cirkel.

Det är naturligtvis bra om det upptäcks på ett tidigt stadium eftersom det av naturen är så att mammor knyter an till sitt barn och om så inte är fallet kan man fråga sig varför och kanske gå igenom försiktigt hur familjens rådande situation ser ut. Familjen kan befinna sig i någon kris då mamman inte har orken att ge barnet mer än dess elementära behov eller kanske finns det missbruksproblem? Ja, det kan vara flera orsaker men innan man kommer o trampar någon på tårna måste man försiktigt ta reda på vad som gör att det brister i symbiosen så att man inte förvärrar problemen.

Jag tror inte att det kan bli försent att skapa ett gatt samspel eftersom barn "tror gott om alla" och även om mamma varit otillräcklig, ur barnets perspektiv, så blir hon mottagen med öppna armar av barnet bara genom att ge det ett leende eller ett kärleksfullt ögonkast.

Susanne Lindahl

Källa:  

                             &n...