Dubbelmordet

Siluetten av en manskropp kom ut från den mörka gränden och korsade snabbt den månbelysta gatan. Mannen fortsatte med raska steg längst trottoaren på den motsatta sidan för att än en gång ansluta sig till nattens mörka och dystra skuggor. Då och då vände han sig och med sökande blick granskade den övergivna gatan. Utan att finna det han antagligen försökte undvika fortsatte mannen sin färd i mörkret. Stora, vita snöflingor började långsamt fylla luften och lägga sig som ett skimrande täcke över den redan isiga trottoaren. Mannen svepte med darrande händer den tunna läderjackan tätare mot kroppen innan han drog sig längre in på trottoaren där asfalten fortfarande var snöfri. Skoavtrycken skulle kunna tyda på hans närvaro. Mannen svängde åt vänster och ökade takten när han såg den dystra parken breda ut sig framför honom. Detta var den mörkaste delen av kvarteret. Platsen hade blivit så tätbevuxet att den snarare skulle kunna betraktas som en skogsdunge. Mannen ökade takten ytterligare tills han nästan sprang mellan de mörka träden som var så täta här att det enda ljus som fanns inte kunde komma in. Här behövde han inte bry sig om att någon skulle se honom. Han tog en omväg för att undvika ljuset från lyktstolparna som började skymta längre fram och kom efter en kort stund ut på den övergivna motorvägen. Plötsligt hördes ett avlägset sirenljud från södra kvarteret. Mannen stelnade till, någon hade alltså redan skvallrat, tänkte han och ofrivilligt ökade takten innan han svängde in under den snötäckta bron. Mannen lutade sig mot den kalla väggen och försökte jämna ut de häftiga andetagen. Ett rasslande hördes bakom honom. Det oväntade slaget i bakhuvudet gjorde att den utmattade mannen vacklade till men lyckades hålla sig kvar på skakiga ben. En tung handflata pressades mot hans hals och en ny smärta av ett knivhugg mot galsen skar sig genom hela hans kropp. Den nästan medvetslösa mannen tvingades ner på marken. Innan hans nästa hugg urskilde mannen ett ansikte belyst av månskenet. Ett ansikte han väl kände igen. – ”Anders, du kan inte göra så här mot mig”, viskade han innan hans ögonlockar fälldes ihop. Göran Benktsson, kvalificerad privatdetektiv men även en god vän till mig ryckte ifrån sig morgontidningen och stirrade ner på det tomma skrivbordet. – ”Detta är otroligt”, mumlade han och tittade ut genom fönstret som om han försökte finna sanningen baka den snötäckta rutan. ”Två mord på en enda natt och det har redan gått två veckor utan några misstänkta”, sade han med en uppjagad ton och förde blicken mot mig. – ”Jan, även om vi redan vet att de båda morden inträffade samma natt och i samma stadsdel, vet vi fortfarande inte vad som binder dem ihop”, fortsatte han med ett utmattat ansiktsuttryck och rynkade pannan. Jag ställde mig upp från stolen och tog fram hans skrivblock ur den nedersta lådan i skrivbordet. Här stod allt vi hade kommit fram till nedskrivet. Det första offret, Olof Malmgren var en medelålders man och hade jobbat som advokat. Han hade kontakten med flera brottslingar och kunde lätt hamna i konflikt med dessa. Jag bläddrade till dem första sidorna och ögnade snabbt igenom innehållet. Offer nummer två som stod över namnet Sven Ulvaeus hade en lägenhet i utkanten av staden och sägs haft dålig ekonomi på den sista tiden. Det var därför som han hade besökt brodern, för att låna pengar till den flera månaders obetalda hyra. – ”Jag har kontaktat brodern”, min väns röst väckte mig från mina funderingar och jag tittade upp mot detektiven som oberört fortsatte. ”Vi ska träffa honom i hans lägenhet om en halv timme”. Den kalla vinden svepte mot mina bara händer. – ”Varför kunde vi inte ta taxin istället?”, frågade jag irriterat detektiven som utan någon reaktion korsade den snötäckta gatan. ”Även om det inte skulle bli snabbare, kunde vi i alla fall njuta av värmen”, mumlade jag och skyndade mig efter honom. Min vän suckade, men innan han hann tillägga något hördes en kvinnoröst bakom oss. – ”Ursäkta mig, vet ni möjligtvis var det här huset ligger?”, frågade den äldre damen och hon räckte en skrynklig lapp till mig. Jag granskade namnet och pekade åt det håll vi just kommit från. – ”Precis där, på andra sidan vägen”, svarade jag. ”Är ni nyinflyttad, om jag får fråga”, intresserade jag mig. – ”Jag har bott här i nästan en månad, men har fortfarande svårt med orienteringen här”. Kvinnan drog på munnen och suckade. ”De är så krångliga vägknutar överallt och all snö gör saken inte lättare”. – ”Ja, sådana vintrar förekommer sällan i dem här trakterna”, svarade jag instämmande. ”Förresten är vi grannar, jag bor i huset intill”, tillade jag och sträckte fram handen. ”Johannes Becker och det här är privatdetektiv, Göran Benktsson, en god vän till mig”. – ”Helen Olsson", svarade hon. "Det är sällan man träffar sådana personer och jag vill tillägga att ni låter mycket vänligare än den man som bodde bredvid mig”. Hon vände sig om för att försäkra sig att ingen hörde henne innan hon fortsatte. ”Anders tror jag han hette. Han flyttade som tur var i förrgår. Det som bekymrar mig är att ingen såg när, bostaden bara stod tom morgon därpå”. Damen tittade hemlighetsfullt upp mot oss. ”Han hade grälat flera gånger med en man, Sven tror jag han hette. Stackaren hade tydligen bett om pengar och …”. Min vän avbröt henne. – ”Hur vet ni allt detta?”, hans hastiga fråga överraskade mig, även om den var så väsentlig. – ”Vi hade delat en större lägenhet. Ägaren hade bestämt att mannen skulle bo i den ena delen av bostaden för tillfället”, förklarade hon missnöjt. ”Det fanns även bara en telefon i hela bostaden", fnyste hon. ”Även den fick vi dela". Detektiven nickade förstående. – ” Det var ganska länge sedan, mer än två veckor sedan. Jag hade just gått och lagt mig när jag hörde att mannen ringde upp den där Sven. Han hade gått med på att ge honom pengar, men bara om han skulle hjälpa honom. Då hade mannen talat så tyst, det enda som jag uppfattade var att Sven blev helt rasande, det var antagligen värre än han hade väntat sig, eftersom de grälade nästan en timme. Kvinnan gjorde en paus och rättade på sig. ”Jag vill säga er, Anders var en typ av den svåra sorten. Han kom hem mitt i natten och det sägs att han hade suttit i fängelset en gång i tiden. Detektiven som hade antecknat allt i sitt skrivblock tittade hastigt upp. – ”Om jag förstår rätt så skulle han kunna utnyttjade Sven, jag tvivlar att mannen hade tänkt sig att betala honom. Som vi redan vet hittades Svens kropp samma natt som advokatens, Anders skulle lätt kunna döda honom för att inte beta skulden”, detektivens slutsats imonerade mig en aning. Kvinnan fortsatte belåtet. – ”Om jag minns rätt hade han problem med advokaten, han som blev mördad”, fortsatte damen. – ”Varför gick ni inte till policen”, frågade jag henne. ”Detta skulle kunna vara de enda bevisen”. – ”Det gjorde jag, men som sagt, nu för tiden litar man inte på dem äldre som jag”. Den gamla kvinnan tittade sorgset på mig. ”Jag håppas i alla fall att ni tar mig på allvar”. Hon tittade raskt på klockan. ”Tiden går snabbt när man träffar trevliga människor och jag som ville komma hem före middagen." Damen log vänligt och tackade än en gång för sällskapet. – ” Ursäkta mig, men kan jag möjligtvis låna ert nummer. Vi kommer tydligen att behöva ringa upp er”, detektivens fråga kom oväntat. ”Det här kommer antagligen att vara vårt första bevismarteal”, fortsatte han hoppfullt. Benktsson stod framför dörröppningen och försäkrade sig om att vi hade kommit rätt innan han knackade på. Personen som öppnade fick ett lätt leende på läpparna när han fick se de två männen och lät dem komma in i bostaden. Han sträckte fram handen och presenterade sig som Lennart Ulvaeus. – ”Jag antar att det är ni som är den välkända privatdetektiven, Benktsson”, sa han och betraktade min vän sympatiskt innan han förde blicken mot mig. ”Och ni är Johannes Becker, om jag har förstått rätt”. Jag nickade instämmande. – ”Jag skulle vilja ställa några frågor om er bror, som ni redan vet”, detektiven avbröt den lilla tystnaden som uppstått mellan oss. Lennart nickade och med en gest visade vägen till vardagsrummet. Det stod te på det lilla bordet framför soffan och vi slog oss ner. Lennart harklade sig och tog en stor klunk av det varma drickat innan han började berätta. – ”Sven hade kommit hit veckan innan det bedrövliga skedde, han ville låna pengar av mig”, mannen tittade ner i den halvfulla koppen och suckade. ”Det var ingen liten summa och inte första gången, så jag beslöt mig för att bara ge hälften”, fortsatte han medan leendet försvann. ”Jag förstår inte, men…”, Lennart tystnade och sneglade oroligt på detektiven.”… men det känns som om att det som hänt har något att göra med det”, fortsatte han misstroget. – ”Tyder ni på att pengarna var orsaken till dessa mord?”, frågade jag oförståndigt. – ”Jag tyder inte på något”, svarade mannen snabbt. ”Det enda jag kan säga är att Sven skulle kunna göra nästan vad som helst för att få tag på den andra hälften”. Privatdetektiven betraktade noggrant den lilla mannen mittemot honom. – ”Har er bror haft någon speciell besökare innan hans död, någon som ni lade märke till?”, frågan kom oväntat efter att ha suttit tyst i flera minuter. Lennart tittade fundersamt på honom. – ”Nej, inga alls så länge jag var hemma, men det som bekymrar mig är att under de sista dagarna hade han alltid kommit sent på nätterna”. Mannen studerade tekoppen framför honom innan han ryckte till som om han glömt en viktig detalj. ...