drömmen som inte var en dröm

Drömmen som inte var en dröm

Hur kunde jag? Nu hade jag förlorat förtroendet som jag hade kämpat för att få tillbaka så länge. Det gör ont i mig att jag har svikit farmor igen, jag lovade verkligen att aldrig mer snatta. Om jag somnar så kanske inte smärtan känns längre.

Var är jag? Jag somnade i sängen hemma väl. Eller drömmer jag bara, jag är ju faktiskt förvirrad som person. Det är mörk och det är blött. Jag fortsätter att gå, jag vill bara hitta en väg ut härifrån. En bit bort finns är det ett ljus, och det står någon där framför en port. Jag försöker att ropa och vinka men får inget svar, personen bara står och stirrar, han säger inget. Jag går fram och frågar om han kan hjälpa mig härifrån, jag säger att jag är kall och rädd. Han tittar upp och pekar på skylten över porten. "Ni som här inträder låt hoppet fara." Jag känner hur jag får kalla kårar i hela kroppen. Han tittar på mig igen och säger, "välkommen till helvetet, du är här för att se hur det kommer att sluta för dig om du inte sköter dig. Detta kommer vara din enda varning." Jag får inte fram ett ord, jag står framför mannen i svart rock med en lyckta i handen och jag skakar, är helt stum. Han vänder sig om och går in i porten. Ska jag följa efter eller ska jag vänta utanför, jag är för rädd för att gå in. Jag vet inte vad jag kommer att se. Tänk ifall jag aldrig kommer ut igen, men han sa faktiskt att det bara var en varning, så jag följer efter.

Han står och väntar i hissen. Han frågar om jag är beredd, jag nickar bara.

Väggarna i hissen är bara grindar, men man ser inget utanför, det är så mörkt. Det enda som lyser är lyktan han har i handen. Hissen börjar röra sig, den åker ner, men han tryckte aldrig på något.

Den har stannat, grinden till dörr öppnade sig, han stiger ut och jag följer efter så tätt in på som möjligt, vill inte vara själv. "Fortsätt rakt fram in i mörkret, det finns en dörr som kommer öppna sig, jag väntar här" sa han med sin mörka röst. Jag började skaka ännu mer, ville egentligen inte vara själv men vågar inte heller säga emot. Jag fortsätter att gå, och precis som han sa öppnades dörren. Men det är fortfarande helt mörkt. Hur ska jag kunna se något om det är mörkt. Plötsligt tändes lampan i ett rum som är inglasat.

•-       LOVISA! Vad fan gör du där inne?!

Varför reagerar hon inte? Jag bankar och bankar på glaset men hon reagerar inte. Hon bara sitter i hörnet av det inglasade rummet med huvudet nere. Hur kan hon inte höra mig, jag fortsätter att skrika efter henne och banka på glaset. Men vänta lite, vad är det som ligger bredvid henne. Det är en kniv!

Jag springer ut samma håll som jag kom dit. Där står mannen på samma ställe som innan. Jag skriker på honom och ber honom hjälpa mig att få ut min bästa vän.

•-       Hjälp mig att få ut min bästa vän, hennes familj letar efter henne och alla tror att hon har dött. Hur kan du bara stå här och inte göra någonting? Hjälp mig.

•-       Hon har valt detta själv, jag varande henne så som jag varnar dig nu. Men ändå så svek hon alla i sin omgivning. Det är såhär det går till. Hon får sitta i det inglasade rummet i all evighet.

•-       Men varför är det då en kniv bredvid henne?

•-       Hon är på första planet av helvetet, hoppet är litet men det finns. Hon får en väg ut från helvetet, till intet. Men det finns inget som säger att det är bättre.

Jag försöker att kämpa emot men han är starkare än mig och lyckas att få in mig i hissen igen. Jag ville ju bara tillbaka till Lovisa och försöka få ut henne.

Han sa att om jag gör såhär en gång till så kommer jag inte ut härifrån. Men vad trodde han egentligen att jag bara skulle kunna se min bästa vän på det sättet utan att bry mig, utan att göra en min.

Återigen åker hissen ner utan att mannen behöver trycka.

- Du klarade inte plan ett själv utan att få panik, så på näsa plan följer jag med dig.

Jag vågade inte säga något, jag bara nickade. Jag var inte lika rädd för mörkret längre för jag hade börjat vänja mig.

Grinden öppnade sig och han klev ut ur hissen och jag följde efter tätt inpå.

•-       Välkommen till plan nummer två, hoppas att du trivs lite bättre här än på första planet.

Jag vill inte ens svara på det han sa, det var bara idiotiskt sagt. Men han har väl inga vänner så han vet nog inte hur det känns att se sin vän på det sättet, sin bästa vän.

•-         Lilla du, i helvetet är inte dina tankar förseglade.

Jag blev stum och skämdes över att han hörde det jag tänkte.

Han började gå framåt in i mörkret, men lyktan som han hade i handen lyste upp lite. Dörr nummer två öppnade sig och jag vill bara härifrån, jag har inte nerver för detta. Han ställer lyktan på marken och vi går in i mörkret, en liten lampa i vänstra hörnet tändes. Men lampan hjälpte inte så mycket för det var fortfarande mörkt. Jag hörde någon som stönade och försökte skrika, men kunde inte se vad det var. Plötsligt tändes lampan i högra hörnet. Jag kollar på väggarna och i taket, hela rummet är gjort av speglar och mitt i rummet sitter det en kille fastspänd. Men det är något fel i ansiktet, men jag ser inte vad. Jag kliver fram för att komma lite närmare, han rycker till och försöker att resa sig jag slänger mig bakåt av rädsla.

Han vänder ansiktet mot ljuset och jag ser vad som är fel. Hans ena öga är och mun är igensydda och han har flera ärr i ansiktet och på kroppen.

Jag frågade vad han hade gjort. Högmod var det enda jag fick till svar först.

•-       Killen tyckte att han var både snyggar och bättre än alla andra. Han tyckte att han var mer värd. Vilket han inte är, alla är värda lika mycket. Nu tycker han inte lika bra om sig själv, ett öga är fritt för han ska kunna se sig själv och hur han ser ut.

•-       Men när ni gör såhär mot honom så tror ju ni att ni är bättre och mer värda, för ni tar ifrån honom hans frihet, och förstör honom. Så ni gör samma fel själva.

Jag fick inget svar på det jag sa. Han vände sig och hämtade lyktan han lämnade utanför och gick in i hissen. Jag tittar på mannen i rummet en sista gång, han ger mig den mest hemska blicken jag fått, han var desperat och förtvivlad.

I hissen är det helt tyst. Jag vågar heller inte tänka något för jag vet att han hör det. Plan tre närmar sig och vi kliver ut ur hissen, fortfarande har han inte sagt något. Rutinen är likadan hela tiden, vi kliver ut ur hissen, han ställer lampan utanför dörren vi går in i mörkret och lampan tänds.

I rummet hänger en man. Det står en annan man i rummet och piskar honom på ryggen. Han är blodig och fylld av sår och smuts. Jag rycker till vid varje slag han får, tillslut klarar jag inte mer så jag går ut därifrån och ställer mig i hissen. Han frågade mig varför jag gick ut och jag förklarade för honom att jag inte klarar mer av detta.

Han förklarade varför mannen straffades. Han hade misshandlat en oskyldig som hade varit ute en sen kväll. Så han förtjänar det sa han sist.

Plan fyra kommer bara närmare och närmare. Hur kommer det vara näst längst ner? Om jag inte klarade av förra hur ska jag klara detta. Det blir ju faktiskt bara värre och värre. Fast jag kanske måsta tänka positivt, desto längre ner jag kommer, desto kortare tid är det tills jag är klar här och få komma hem igen. Det känns som jag har varit borta hur länge som helst, undrar om farmor är orolig. Jag saknar henne.

Vi kliver ut ur hissen och har samma rutin som alltid. Jag hör hur någon skriker och skriker. Efter ett tag så slutar det men efter ett tag är det någon annan i samma rum som skriker som aldrig förr.

Det första jag ser när lampan tänds i rummet är en man som sitter i en jätte stor typ av gryta. Han skriker för sitt liv och han ser så läskig ut. Tillslut så slutar han skrika. Det tog lite tid för mig att förstå att han är död nu. Jag ser när dom förbereder en annan man. Han kokas inte bara i olja utom innan rycker de ut naglarna på en hand sen sätt han i den kokande grytan.

Som vanligt frågar jag varför, vad de har gjort för att förtjäna detta. Han sa att de hade mördat och torterad oskyldiga, både barn och vuxna.

Det går inte att förklara hur jag känner just nu, det är så hemskt. Jag vet att de har gjort illa andra människor, men att göra såhär tycker jag ändå är fel. Jag vill bara hem.

På plan fem var det inte likadant. Här var det inte mörk, här var det ett varmt ljus i en korridor. Här var det inte bara en dörr, här var det flera stycken. Han sa till mig att jag fick välja vilken dörr som vi skulle besöka. Jag pekade på den längst till höger.

•-         Är du säker på att du väljer den dörren?

•-         Här är jag inte säker på något.

Jag vill bara få detta överstökat. 

Rummet är inte likadant som innan, detta är mycket större och mörkare. Det sitter en naken man fast spänd på en stol. Men stolen hade ett hål i dynan, så han satt på kanterna som håller ihop stolen. De männen som torterar honom hade dragit ut alla naglar på fingrarna och fötterna. Mannen i stolen var blodig, smutsig och blöt. Han har tydligen doppats i iskallt vatten. Men något jag är fundersam över är varför han har fått en sån stol. Mannen som har tagit mig hit nickar åt han som torterar. Bara några sekunder efter förstår jag varför han sitter på den stolen.

De har cement i en typ av tyg påse som hänger i ett rep. De slungar påsen underifrån och träffar underlivet på mannen. De gör det inte bara en gång. Det fortsätter gång på gång. Jag vågar knappt titta, jag ställer mig bakom mannen som jag är med och försöker dämpa hans skrik genom att hålla för öronen.

Tillslut släpar de bort mannen som knappt är vid medvetandet längre och lägger honom på ett metall bord och spänner fast honom där. De skär bort hans penis. Han vaknar till och skriker, värre än någon annan som jag har besökt i helvetet.

Torterarna vänder och går, låter honom ligga och förblöda för att börja med nästa man.

Jag står helt frusen, kan inte röra mig för jag är så chockerad och rädd. Han tar tag i mig och leder mig till hissen.

Efter ett tag i tystnad då jag inte har fått ut ett ljud frågar jag:

•-         Varför så hemskt. Varför så mycket.

•-  ...