Sophies Resa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sophie slår upp ögonen. De är blodsprängda av på tok för lite sömn. Hon tittar på klockan. Den står och blinkar på 4:07. Det var tre timmar sedan hon gick och lade sig, men hon känner att det är lönlöst att försöka somna om. Arbetet som hon har kämpat med de senaste tre veckorna snurrade runt i skallen på henne och hon känner sig tvungen att fortsätta. Annars finns det risk att hon inte hinner klart.
Det hela började ett och ett halvt år tidigare då Sophie och hennes arbetsavdelning på NASA skickade upp en rymdsond till mars. Rymdsonden skulle undersöka om det möjligen fanns vatten där, eller kanske till och med liv. Sophie var projektledare och har ända sedan det hela började stått med arbete upp till öronen. Sedan för knappt två månader sedan nådde sonden sitt mål, Mars. De första proverna som skickats tillbaka till Jorden har visat att det troligen kan finnas ett is lager strax under Marsytan och ur det så skulle det kunna sippra ut vatten någonstans. Bilderna som sonden skickade tillbaka visade på en krater som det såg ut att finnas en sjö i.
På fredag så är det en stor forskarkongress, där alla mer betydande forskare kommer att infinna sig. Hennes plan är att på forskarkongressen försöka övertyga så många som möjligt att hennes teori stämmer. Då kan hon förhoppningsvis sätta ihop ett rymdteam och skicka upp det för att undersöka om det som rymdsonden har antydigt stämmer.
Hon sätter sig framför datorn och stirrade på de svarta krumelurerna. Hon gnuggar sig i ögonen och hämtar en kopp kaffe. Sedan satte hon sig på nytt framför skärmen och tvingade sig själv att skriva.
Klockan åtta på morgonen är Sophie uppe. Hon gör sig i ordning och samlar ihop sina papper. Taxin står och väntar nere vid porten. Den börjar bli lite otålig och tutar små irriterat. Sophie slänger på sig kappan och rusar ner med alla saker nedkastade i en portfölj som hon köpte i förra veckan för att ge ett professionellt intryck.
Väl i taxin så sätter hon sig och sorterar papperna så att de är i ordning när hon ska hålla sitt föredrag. Taxichauffören kollar lite konstigt på henne i backspegeln. Han gillar inte att behöva vänta. Taxin stannar utanför flygplatsen varifrån hon ska ta sig till Paris.
Fyra timmar senare så står hon i en stor sal full med betydelsefulla personer bl.a. stora forskare och läkare. Sofie hatar att mingla runt och se trevlig ut. Man träffar bara på en massa knäppa forskare med sjuka idéer som man måste höra älta om sina ”fantastiska” upptäckter. Men idag så hon har bestämt sig att bita ihop för arbetets skull.
Tio minuter kvar, sen var det hennes tur att stå vid talarstolen och övertyga så många som möjligt om hennes teori. Plötsligt så grep paniken tag i henne. Hela hennes kropp darrade och hon fick sätta sig ner. Tanken på tio tusen ögon som alla var riktade mot henne fick det att snurra i skallen. Tänk om hon inte kom ihåg vad hon skulle säga? Hon fick intala sig själv att allt skulle gå bra.
Nästa morgon vaknade Sophie med en känsla av välbehag. Det var den första natten på fem veckor som hon har sovit mer än sju timmar. Det kändes som ett gigantiskt stenblock hade lyfts av hennes bröst när hon gick ner från talarstolen igår kväll. Hon hade fått många med sig på sin teori vilket var bra när att kunna skriva i sin ansökan till EU om bidrag till sitt projekt. Om hon fick igenom det så skulle de skicka upp ett team till mars.

Det är klart nu. Sophie har fått igenom sin ansökan och har blivit utrustad med ett team som ska åka upp till Mars för att ta prover och bilder. För första gången så ska människan sätta sin fot på våran röda grannplanet. Det finns bara en liten hake som Sophie går och grämer sig över. De kräver att hon ska följa med. De behöver någon som har studerat mars. Ingen kvinna har någonsin befunnit sig i rymden tidigare, det vet hon. I rymdfarkosten så ska det följa med fyra stycken astronauter och en läkare och så en forskare, Sophie. Teamet består av fem men och hon själv. De är alla långväxta och står med näsorna i vädret. En av dem, som senare visar sig vara läkaren, är mörkhyad och inte fullt lika lång som de andra.
Han ler lite mot henne när hon kommer in i rummet, men det märks att han undrar vad hon ska kunna tillföra teamet. Det är en artighets akt och inget annat. Sophie känner sig lite illa till mods och hon lovar dem att ge sitt besked om hon planerar att följa med i morgon. Hon behöver lite tid att tänka på saken.
Sophie sitter i sin lya och funderar på vad hon ska välja. Det är en lång väg till mars och det kommer krävas att hon genomgår många övningar för att kunna klara sig i rymden. Men samtidigt om hon inte följer med så skulle det leda till att hela hennes arbete går i stöpet. Plötsligt ringer det på dörren. Sophie ryker till. Hon är inte så van vid att få besök och hon funderar den korta biten fram till dörren på vem som kunde stå på andra sidan. Det är ju ändå relativt sent. När hon öppnar dörren så möts hon av ett jubel från ett femtiotal kvinnor. I spetsen står en ganska kortväxt och lite små rund kvinna. Hon höjer handen och sorlet dör ut och det blir tyst. Hon harklar sig och började tala:
- Vi ville bara säja att vi tycker att det är jättebra att rymden äntligen även ska bli öppen för kvinnor. Det är på tiden!
Ett instämmande mummel hörs bland folkhopen.
- Du tar ett stort steg Sophie, inte bara för dig själv, utan för alla kvinnor i hela landet, ja i hela den västerländska världen.
Höga applåder spred sig och Sophie märkte att hon rodnade en smula. Hon bestämde sig för att försöka säja något.
- Ö, tack antar jag. Det är trevligt att ni kommer och stöttar mig såhär.
Hon log mot folkhopen, men hon visste inte riktigt om hon höll med de orden som just sluppit igenom hennes läppar.
– Ursäkta mig jag måste, ö, förbereda mig. Adjö.
En ny skur av applåder östes över henne. Och hon smet tillbaka in i huset och stängde dörren. Hennes beslutsångest fanns, kvar men de femtio kvinnorna på hennes garageuppfart hade hjälpt henne en bit på vägen i beslutsfattandet. Mars kanske inte vore så dumt i alla fall.

Det är dags för uppskjutning. Ett halvårs träning inför de extrema förhållandena som kan påträffas i rymden var till ända och nu var det dags att börja nästa etapp av den långa resan till mars. Sophie har ringt alla sina nära oh bekanta och tagit farväl. Det ända som hon var orolig över var hur det skulle gå att spendera nästan två år ihop med fem män som hon inte visste mer än namnen på.
Ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one, fire! Rymdraketen sköts iväg och den väntades nå sitt mål om ca tio månader. Det var en ganska påfrestande färd ut ur jordens atmosfär. Men väl ute så gick det betydligt lugnare. Efter ca en timmes färde, som Sophie uppfattade det som så nådde de utanför jordens dragningskraft och Sophie märkte att hon inte längre visste vad som var upp och ner. Hon spände loss sig och märkte att hon svävade. Eller inte direkt sväva, hon bara flöt omkring. Det var en häftig känsla, men samtidigt lite obehagligt att inte kroppen kunde känna av något lokalsinne.
De sex besättningsmedlemmarna hade nu varit i rymden i ca 2 månader. Sophie hade lite svårt för sina arbetskamrater.
Den hon hade bäst kontakt med hette Jack och var läkare. De hade börjat komma ganska bra överens, men han var ganska reserverad mot henne. De övriga fyra visade ganska tydligt att de tyckte att det var fel med kvinnor i rymden och hade nog tyckt att det vore bäst om hon inte hade varit med på rymdraketen. Värst var förste kaptenen Will Smith. Han drog sig inte för att berätta vad han tyckte. Sophie gjorde allt i sin makt för att få honom på bättre tankar.

Dagarna flöt förbi, de blev snabbt till veckor som blev till månader. Stämningen i gruppen hade lättat lite och Sophie hade visat sig inte vara helt oduglig. Hon besatt stora kunskaper, speciellt inom det tekniska området. Det var bara några få dagar kvar innan de skulle landa på mars och alla var mycket trevligare och entusiastiskare än vad de brukar vara. Sophie gick ofta bort till sin rymddräkt som stod i ett hörn och bara stirrade på den. Det skulle bli skönt att åter känna fast mark under fötterna.
Landningen gick smidigt och felfritt. Nästa morgon så var det dags att ta prover från vulkanen. De hade landat vid vulkanens fot så det var inte mer än ca 200 meter att gå. När de öppnade luckan så mötes de av en armé av röda sandkorn som ville komma ombord.
Så långt ögat nådde var det bara kullar och dalar bestående av röd sand som blåste omkring här och där såg man några stenar och klippor speciellt vid kraterns sluttning. De bestämde sig att bara två av dem skulle gå. Alla ansåg att det fick bli Will och Sophie. De tog tag i utrustningen och började gå. Det var en tyst färd. Det kändes mycket längre än vad det egentligen var. Sophie kunde inte låta bli att fascineras av den andra planeten. Det var ändå inte så tungt som man hade kunnat föreställa sig. Eftersom mars är mindre än jorden så blir man lättare.
Efter en stund så kom de fram till en fåra. Det såg precis ut som en uttorkad flodbank. De gick ner och tog några prover. De bedömde det som för riskabelt att gå ner i själva kratern eftersom det var väldigt brant här och där. Det skulle bli spännande att se om det finns något liv i vattnet. Förutsättningarna fanns. När de fått ihop alla olika prover så vände de om för att gå tillbaka. Det började blåsa upp ordentligt. De gick allt hastigare, för man inte ville bli fångad i en sandstorm. Sanden i luften tätnade och de fick svårare att se. Men de hade radiokontakt med skeppet så de visste var det var. De skyndade på ytterligare i takt med att sanden allt hårdare piskade mot glaset på deras rymddräkter. Det kunde inte vara mer än kanske femtio meter kvar nu, tänkte Sophie, när plötsligt Will som gick bredvid henne skriker till i radion. Sophie hajar till. Hon kan inte se honom någon stans. Sen tittar hon ner på marken och ser att han har trillat ner under en sten som gömts av en sanddyna som kollapsat av hans tyngd. Hon kastar sig fram och ser att hans hjälm är sprucken. Om hon inte får tillbaks honom till raketen snabbt så kommer han att dö. Hon drar upp ...