Romananalys av Doktor Glas

Romananalys Doktor Glas, skriven av Hjalmar Söderberg

Tyko Gabriel Glas, även benämnd som Doktor Glas, agerar huvudgestalt och doktor i boken som Hjalmar Söderberg skrivit. Han framställs som en ensam medelåldersman med tankar om moral och vad som är rätt eller fel. Det är tankar som uppstår efter att en av hans patienter, Helga Gregorius, förklarat ett dilemma hon står inför. Hon känner nämligen en stor avsky för sin man och vädjar om Doktor Glas hjälp för att slippa behöva vara intim med honom. Doktor Glas har aldrig gillat ör Herr Gregorius och då han känner empati för Helga bestämmer han sig för att använda sig av en vit lögn för att hålla prästen borta.

Berättelsen har ett sansat berättartempo, där innehållet istället lägger ljus på miljöskildringar och den sekelskiftspessimism som råder. Händelseförloppen är få och handlingen tar inte vändning mer än en gång. Denna gång är när Fru Gregorius uppenbarar sig på Doktor Glas mottagning för första gången. Handlingen får istället liv från andra faktorer, och Söderbergs öga för detaljer bidrar till dessa. Vi får ta del av långa promenader i gamla Stockholm, inre monologer om värdet i den sexuella tillgivenheten och väderförhållanden som spelar en betydelsefull motpartroll till gestalternas sinnesställning. Det är ett typiskt sätt för Söderberg att sätta sin namnstämpel på romanen och något som går att återspegla i andra av hans verk. Pälsen är ett exempel. Dessa två berättelser liknar varandra på många plan och vädrets koppling till olika sinnesställningar är inte den enda gemensamma nämnaren. I de båda verken tar Söderberg upp förbjudna tankar och förbindelser som på sekelskiftet ansågs oanständiga och förbjudna i förhållande till vad det gör idag. Det går att tolka som ett revolutionerande sätt för Söderberg att fånga in läsare på, då han skriver om förbjudna relationer som säkerligen många som levde under sekelskiftet kunde relatera till men inte prata öppet om.

Berättelsen genomsyras av Doktor Glas tankar och funderingar och utformas i form av inre monologer då boken är skriven likt en dagbok där allt är subjektivt utifrån Glas perspektiv. Att Söderberg har valt att skriva boken i första person gör att man lättare kan relatera och ta Doktor Glas parti i många av de världs- och livsåskådningar han har. Vi får bland annat lära känna de olika gestalterna på ett sätt som utgår från Doktor Glas tycke. Karaktärerna är varken genuint goda eller onda, utan beskrivs vara bådadera. Till ytan kan man tillsynes tycka att huvudgestalterna är ohederliga och svekfulla men mellan raderna står ofta deras motiv för något gott. Herr Gregorius är våldtäktsman och Helga är otrogen mot sin make. Trots detta går det att tyda de båda gestalternas sympatiska drag och som resultat tillför det en trovärdighet för karaktärerna. Till och med Doktor Glas framställs som ond då han begår ett grovt brott, men eftersom hans motiv är goda blir resultatet inte lika dömande. Istället skapar det temat och den röda tråden som fortgår genom hela boken.

”Är det moraliskt rätt att mörda en person om det är i syfte att ”rädda” någon annan?” Temat bygger på mordet som begås i slutet av berättelsen. Det är en handling som vi inte vet kommer ske, men ändå kan ana komma skall. Planteringarna uppstår bland annat i Doktor Glas tankar redan i början av boken då han önskar döden åt pastorn, men också i hans drömmar vid två olika tillfällen. Ett av tillfällena är den 6 juli och här beskrivs det hur Glas mördar Herr Gregorius. Ett konkret exempel är när Doktor Glas förbereder de tabletter som han planerar att mörda prästen med. Det är inte förrän då man inser att de tidigare planteringarna har en koppling till att mordet faktiskt kommer ske på riktigt.

Handlingen drivs av en rad olika motiv och vad som accentueras är moral och samvete. Det framhävs tydligt i Doktor Glas analyser om sina egna tankar huruvida ett kallblodigt dödande kan vara moraliskt försvarbart. Andra motiv kan även vara förbjuden kärlek och makt. Det tyds bland annat när Doktor Glas missbrukar sitt yrke som doktor och lurar sin patient som han till slut bestämmer sig för att mörda. 
Sammanfattningsvis är boken en klassisk och skönlitterär dagboksroman som är banbrytande för sin tid. Känslan av att befinna sig i sekelskiftet uppstår inte bara av de nyanserade miljöbeskrivningarna, utan även med hjälp av det äldre språket och de invecklade meningsuppbyggnaderna. Den kronologiska strukturen gör det lätt att hänga med och trots att en del tillbakablickar förekommer, är Söderberg mån om att skapa en okomplicerad läsupplevelse. Tillbakablickarna förklarar bland annat varför Glas levde ensam ...