En Berättelse från November

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag ska berätta om mig. Om mig och mitt liv i November. November är en liten by i mitten av ingenstans. Jag vet inte exakt var det ligger för ingen har berättat det för mig. Mamma dog när jag var tre. Jag bor med pappa på en liten, liten gård i utkanten av byn. Jag har inga bröder eller systrar, bara en pappa. Han heter Samuel förresten. Och jag är Dori. Dori McGregory. Det är ett annorlunda namn egentligen. Men pappa döpte mig till Dori. Jag gillar det. Det är inte som alla andra namn. Jag känner mig speciell. Jag är sju år nu. Det har tagit fyra år för mig att glömma mammas död. Jag har henne fortfarande inom mig, men jag tänker inte så mycket på det. Jag kände henne knappt. Minnet av henne är litet, men jag tror att jag älskade henne. Hon lämnade oss ensamma här på Junigården. Jag tycker inte att namnet passar, för det är alltid snö här, och i juni brukar det väl vara sommar? Jag har aldrig sett sommaren, men jag tror att den är vacker.
Jag föddes den 24:de augusti, år 1883, på våran gård här i November. Mamma dog av cancer den 14:de juni, år 1886, och lämnade pappa ensam kvar med mig. Hon ligger begravd vid byns kyrka. Vi går ofta dit och lägger någon blomma på graven. Solen lyser starkt, och allt är tyst. Jag sitter och väntar på att pappa ska komma hem från jobbet. Stentrappan jag sitter på ger mig värk i baken. Jag går och hoppar i snön istället. Där kommer han! Pappa, han kommer nu! Han är inte ensam. Det går en kvinna bredvid honom. Pappa presenterar henne som fröken Janie Gollum. Hon niger artigt och fnissar, medan hon håller min pappa i handen. Jag frågar vad hon gör här.
-Hon är här för att hälsa på, sade pappa.
-Jaha, vad kul! sade jag, helt oförberedd på nästa mening.
-Vi ska gifta oss! Är det inte fantastiskt, Dori! Jag stirrade rakt ut i luften för att sedan blunda och falla handlöst bakåt. Långt bak i huvudet hörde jag röster.
-Du var för snabb Samuel! Hon är ju bara sju år! Hur tror du att en sju -åring kan ta en sådan nyhet efter vad som hände med hennes mamma!
-Förlåt! Å, Gud, förlåt! Dori, Dori, vakna är du snäll!


Det är mörkt. Kolsvart. Var är jag? Jag sätter mig upp i vad jag tror är min säng. Jag sätter ner fötterna på golvet och vaggar fram till pappas rum. Han sover tyst.
-Pappa? jag går lite närmare.
-Ja, Dori? Gäsp! Å, du har vaknat! Min Dori, pappa tog mig i sina armar och kramade mig. Gud vad jag var orolig.
-Pappa, vad hände? Jag tittade lugnt på honom. Jag somnade och allt blev svart, och sen vaknade jag och det var svart! Pappa, är jag död?
-Nej, min lilla sockerbit, du är inte död. Du svimmade bara. Pappa tittade på mig med sina mjuka, blåa ögon. Nej, Dori, du lever, tacka Gud att du lever! Vi somnade om och jag fick ligga bredvid pappa. Jag somnade fort.
Nästa morgon vaknade jag sent. Pappa hade gjort frukost åt oss. Han såg ledsen ut.
-Vad är det pappa? Han tittade inte på mig.
-Ingenting, ät bara. Han sade ingenting under hela frukosten.
-Vad ska vi göra idag då? Jag tittade glatt på honom.
-Jag vet inte. Hitta på nåt, jag måste gå en del ärenden, sade pappa medan han tittade sorgset ner i sin tallrik. Jag gick ut och lekte i snön ett tag. När jag kom in efter ha varit på besök hos grannflickan, hade pappa besök. Det var samma dam som igår. Janie, eller nåt.
-Goddag fröken Gollum, sade jag artigt.
-Goddag Dori. Janie tittade sorgset på pappa. Ska vi berätta?
-Hmm... pappa blev tyst och tittade ner i bordet, jag vet inte.
-Gör det nu. Snälla, Janie viskade nåt i pappas öra.
-Okej då, Dori, jag måste berätta en sak, pappa vinkade åt mig att komma närmare.
-Dori, hmm... du är... sjuk. Pappa började gråta, jag kramade om honom.
-Men pappa, det går ju över, jag har bara lite ont i huvudet. Det är ingen fara.
-Men Dori, min Dori, du förstår inte. Det är en sjukdom som inte går att bota.
-Men jag kan lära mig att leva med den pappa, jag kommer att bli bra.
-Nej Dori, du kommer inte att bli bra. Janie började gråta hon med. Hon blev helt förstörd!
-Jag måste... jag menar... Janie sprang in i pappas sovrum. Vi hörde hennes gråt.
-Dori, du vet att jag älskar dig. Vad menade han? Det är klart jag vet att han älskar mig, det har han sagt varje dag i hela mitt liv!
-Ja, det vet jag pappa, jag vet det. Han suckade och förberedde sig på nästa mening.
-Du... kommer att dö, Dori. Jag kände som en smäll mot huvudet och ramlade bakåt igen. Rösterna ekade bak i mitt huvud. ”Du... kommer att dö, Dori, kommer att dö, kommer att dö...”


Nu var det sådär svart igen. Men inte samma svarta som förra gången. Det luktade inte likadant. Det luktade... rent? Jag hör lite röster men ingen jag känner igen. Jo, där, pappa!
-Vad... var? Jag satte mig upp.
-Dori! Pappa verkade komma närmare.
-Nej, Samuel, du kan inte gå nära henne. En röst som jag inte kände igen lät inte mig träffa min pappa! Jag skrek, men det kom inget skrik. Jag såg ingenting. Allt var mörkt.
-Pappa... varför har ni släkt alla lampor?
-Gumman, det är ljust, ser du mig inte? Solen lyser in genom fönstren och fåglarna sjunger, det är en underbar dag! Snön är kristallklar och utanför fönstret så är snön alldeles orörd.
-Jag ser inget, pappa, jag ser inget... jag kan inte se solljuset eller fåglarna... jag satt med huvudet riktat neråt. Jag försökte vifta med mina händer nära ögonen så att jag såg dem, men förgäves. Jag kände en tår rulla ner för kinden.
-Dori, Dori, den andra rösten kom mot mig och satte sig ner i sängen, enligt doktorns undersökning så har du blivit blind.
-Va? Men jag kan ju se, jag blundar ju bara, jag rörde vid vad jag trodde var mina stängda ögonlock, men ryggade tillbaka när jag inte kände mina ögonlock, utan mina ögonfransar. Men... hur? Varför är jag blind, pappa?
-Det är din sjukdom, Dori. Åh Dori min älskade lilla tös! Hur kunde detta hända dig? Pappa tittade sorgset på mig från där han stod. Jag kunde inte förstå hur detta kunnat hända mig... sköterskan sa något om att jag skulle ligga kvar här på sjukhuset tills... ja, tills det hände, att jag dog... jag skulle få bo min sista tid på sjukhus! Ve och fasa! Jag var rädd. Jätte rädd. Jag hörde pappa och sköterskan gå ut. Jag lyfte ena ögonlocket för att titta efter dom, men det omvandlades till tårar när jag såg ett svart mörker framför mina ögon. Jag var blind. Det var svårt att vänja sig vid tanken. Jag grät den natten. Tårarna var varma. När de kom ner till min mungipa där jag kunde smaka den bekanta, beska smaken av salt så kände jag inget salt. Det smakade bara järn. Jag kom ihåg den gången jag tappade min första tand. Då kände jag samma smak. Det var blod. Jag ropade och skrek, och skrek, och skrek! Jag grät blod. Jag svimmade.


...