i rörlse

Diktstrofer för analys SVA1 Uppgift 4





Lars Forssell
(ur, Oktoberdikter, 1971)




Jag måste använda ord när jag talar till er!


Tänk er kaptenen
på en galeas, en hukarejakt.
en skonare, en brigantin,
en fregatt, en korvett, en snau
med molnet av segelduk över sig:
gaffel- och bomsegel,
toppsegel, stagsegel,
skothorn, fallhorn, halshorn

När det blåser till storm
kan han väl inte bara peka med handen
och ropa: Ta ner dom där!
Det skulle se ut.

Snickaren har en låda med fackord
Murarna sina
och den som skall styra en stat
kan väl inte bara gasta i stormen:
Dom där sitter fel! Reva dom där!

Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.


***




Bob Hansson
(ur, Här ligger jag och duger, 1998/2000)

Rita en linje/ingen
Visar vägen.

Daggen över pannan
rest förvridet, landet
där sådana som du & jag
sällan lyckats urskilja.

Att hjärnan
befinner sig på en plats,
allting annat annanstans,

Dessutom ingen som vet
varför soluret saknar
visare.

Men om allting vore bättre…

Om vi inte vore rädda,
och om vi vore rädda
så för något annat än
varandra.

Vara vackra…

Promenera på isen

året om

med visselpipa
och badboll!


***






Tomas Tranströmer (
ur, Den halvfärdiga himlen, 1962)


C-dur




När han kom ner på gatan efter
kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om
Guds tillvaro.
Så tyckte han!

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.


***



Gunnar Ekelöf (
ur,

Sorgen och Stjärnan, 1939)


Jag tänker


Jag tänker på vad jag övergivit
jag tänker på min övergivenhet ....
Den djupa kvällen djupnar, allt är stilla:
Ett hundskall klingar långt ur fjärran ensamhet.
Ett fönster lyser - elden vaktar kojan …
En stjärna faller - det var höstens stjärna!
Nu drog den vita sommarn bort sin hand
och lät sin gullring falla ner i tjärnen
som pant för löftet om ett annat land!
Och kunde jag den glömda formeln minnas
och kunde jag den gyllne ringen finna,
då vore sommarn min i evighet …
Jag tänker på vad jag har övergivit,
jag tänker på min övergivenhet …




***







Karin Boye



I rörelse
(1927)
Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.
blir sömnen trygg och drömmen full av fågelsång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr.


***



Pamela Jaskoviak
(ur, På stranden. En annan resa., 1996)
Vi såg varandra mellan varven och
årstidsväxlingarna
och sa
du är i mig vad som än händer
i hettan den kalla handen
bortom kroppen och rimligheten
där borta skimrande
samma namn och blodgrupp
ögonlocksränder
ingen annan
tillnärmelsevis
Allt som glittrar
har jag fått av dig
ögon smycken ord och blöta nerver
alldeles för mycket
för att säga tack
det blåser

jord och mineraler
men allt ditt
vilar tryggt i mina händer
äter sig inåt som glasull
vinden tilltar som vanligt
kriget rasar vidare
mot vinter
Tårarna ha till uppgift
att hålla ögonglobens främre yta fuktad
inga hinnor bör få torka ut
men vid förträngning i tårkanalen
kan rännilar tränga sig fram
och rita mönster i sminket
leta sig nedför halsen
nyckelbenen bröstkorgen
och nedåt
mot grundvattnet
den bottenlösa natten

En vit bil kör mot horisonten
jag är drömlös utplanad
ett glas mjölk vid sängen oskriven
all vår bleka början våra huvudens rymd
och kroppen bredvid min en slags källa
en slags obekant varm atmosfär
någon är där
Sverige duggregnet träden
det började här
nedanför magen
blotta intet

***


Ann Jäderlund
(ur, Rundkyrka och sjukhusslingor, 1992)

1:
Det är mot skuggorna den unga våre...