Saknaden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Snön föll i stora flingor ner mot marken, det var en månljus decemberkväll och den gamla snöklädda vägen låg öde precis som Annas liv gjorde i denna dystra värld. Anna vände upp sitt sorgsna ansikte och lät flingorna smälta mot de röda kinderna, hon sträckte ut armarna från sidorna, blundade och undrade för en kort sekund hur det skulle vara att vara ett med universum, bara flyta iväg i en ström av energi.

Nu till första advent hade de tillsammans gett sig ut i skogen och hämtat hem en adventsgran som de klätt med små lampor i olika kulörer, gamla ljusstakar hade plockats fram och ställts i fönstren och porslinstomtarna prytt sin plats på marmorhyllan ovanför den öppna spisen i vardagsrummet. Det enda som fattades var ljudet av små barnafötter som sprang runt i rummen. De hade diskuterat barn tidigare men Peter ville vänta ett tag till. Han arbetade som jurist på ett välkänt advokatkontor och ville avancera först innan de skaffade barn hade han förklarat. Anna kände den salta smaken av tårar som rann nerför kinderna mot mungipan när hon mindes Peters reaktion för en stund sedan. De hade satt sig vid bordet, Peter glatt överraskad av den romantiska middagen de hade ätit.
- Vi kan inte skaffa barn just nu! Det går bara inte! Hade han utbrustit.
- Men varför? Anna hade känt tårarna bränna bakom ögonlocken och hon kände hur vredet inom henne bara blev större och större.
- Chefen kallade in mig idag och talade om att de har en tjänst ledig i London nästa år och jag tycker det vore vansinnigt att inte ta den.
- Men jag då, och mitt jobb? Jag kan inte bara sluta arbeta och åka till London, varför har du inte berättat det tidigare, och vad hade du tänkt att vi skulle göra med huset? Har inte jag något att säga till om?
Anna kände hur allt runt henne rasade samman som ett skört korthus.
- Det finns inte plats för ett barn i mina planer just nu, sa han och snurrade runt och gick sin väg.
Anna hörde hur ytterdörren smällde igen, hon sjönk ihop över köksbordet och släppte lös all sin förtvivlan. Efter en stund när hon förstått att han inte skulle komma tillbaka hade hon tagit på sig vinterkappan och gått ut.
Hon gick sakta efter den mörka vägen som fortsatte förbi deras hus upp mot en vändplan i skogsbrynet, planlöst medan tankarna snurrade i huvudet, hur kunde han vara så självisk, varför hade han inte diskuterat London med henne, hade hon haft så fel om dem?
Peter hade sagt att det inte ingick i hans planer att skaffa barn just nu, men skulle det någonsin göra det? Anna kände förtvivlan riva som ett öppet sår i bröstet, varför ville han inte förstå?

Anna huttrade till i kylan, hon var ända uppe vid vändplanen nu, skogens tystnad var fridfull men ändå hemsk, det enda som hördes var vindens sus mellan träden som drog med henne och fullmånens sken lyste upp hennes väg hem tillbaka till det hus som Anna hade lämnat sina sorger för en kort stund. Hon gick sakta hem igen i djupa tankar, garageuppfarten var tom likaså hennes huvud och hon tvekade en sekund att gå in i det tomma huset som plötsligt kändes kallt och öde, hon öppnade dörren, hängde av sig ytterkläderna och bestämde sig för att göra en brasa för att få upp värmen igen.

Anna visste inte hur länge hon suttit framför brasan när hon hörde ytterdörren stängas, i dörren till vardagsrummet stod Peter, Anna satt tyst och väntade.
Peter gick fram till henne och satte sig bredvid henne på golvet, han tog hennes huvud mellan sina händer och lyfte sakta och varligt upp det ansikte han en gång blivit kär i, hon tvingades se honom i ögonen som verkade så milda, men som alltid dolde något under
- Anna, kan du förlåta mig, sa Peter med låg bedjande röst. Jag har betett mig som en idiot, en självisk idiot. Jag borde ha berättat om jobbet i London.
Anna tittade på Peters blåa ögon som var så ångerfulla att hon förstod att han verkligen menade vad han sa.
- Varför gick du bara din väg?
- Jag såg chansen till London jobbet försvinna mellan mina fingrar och fick panik, men det är ingen ursäkt för det jag sa. Självklart vill jag ha ett barn med dig, det kommer att bli fler chanser till arbete men då ska jag ta beslutet tillsammans med dig, du är det enda som betyder något för mig. Förresten vill jag läsa en dikt till dig om jag får det?
Peter tog upp dikten ur sin ficka och tittade på Annas bruna stora ögon.
”Vaknade upp idag bredvid dig
dina armar omfamnar mig
Mitt ansikte vid ditt huvud
din andedräkt snuddar
vid min hud
Jag kysse...