Den älskades saknad.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En kvinna satt och tittade ut genom fönstret. Hon satt nästan apatiskt, djupt försjunken. Minnena passerade hennes huvud om, och om igen medan tårarna rullade skört ner för hennes kinder. Hon visste sedan länge att hennes älskade skulle rycka ut i det hemska kriget. Men en då blev hon förvånad när de där kom till deras hus. Det huset han byggt åt henne med sina egna händer. De kom helt utan förvarning och bara tog honom, tog honom ifrån henne. Den hon levde för, hennes allt, var nu borta.
- Nej, han kommer tillbaka, han kommer hem snart. Några veckor klarar jag av. Sa hon tyst för sig skälv med panik i rösten.
Kvinnan lade sin hand magen och sa lugnande, detta kommer vi att klara.
Magen var precis så där rund och fin, som magar är i sjätte månaden. Fostret sparkade till och kvinnan drog en lättnads suck. För att lindra paniken tog kvinnan fram ett ritblock, och en kål penna. Hon skissade ut alla känslor, och pappret blev helt svart. Men det hjälpte, så hon tog ett till papper och började skapa. Kladdet blev till vackra bilder. Kvinnan fortsatte att skapa och ångesten och paniken blev allt mindre. Men något som inte blev mindre var saknaden av hennes älskade, den blev bara allt större. Kvinnan var så fast i ritandet att hon glömde äta, hon glömde dricka. Inte förens hungern riktigt bet i henne åt hon. Det enda hon levde för nu var hoppet om att hennes älskade en dag skulle komma tillbaka. Han kan ju inte lämna mig här ensam med vårt ofödda barn, tänkte hon. En dag hittade hon lite färg och några pappers dukar i förrådet. Hon klippte ut och satte upp en bit pappers duk vid fönstret som vätte ut mot sjön. Hon satte i gång att måla, hon målade, och målade. Målningarna var väldigt enkla, sorgsna och ofta i svart eller vitt. Hon målade allt från självpåträtt till känslor. Hon målade sorg och ensamhet, krig och saknad.
En dag knackade det på dörren, det gick en kall isning genom hennes kropp. Hon visste innerst inne att det var de, de som hade hämtat hennes man, hennes älskade. Att de nu skulle komma och säga, jag beklagar. Att de skulle säga de hemska två orden som så många andra hade hört före henne. Nej det är det nog inte, nu förväntar jag mig bara det värsta, sa hon och rättade till sitt förkläde. Hon gick snabbt till dörren och höll andan. Hon öppnade dörren långsamt. Och där stod två män. De bara stod där stela och såg sorgsna ut.
- Fru Rissou? Frågade den ena mannen.
- Ja, sa kvinnan med en darrande röst.
- Jag beklagar, din man dog för tre dagar sedan
- Nej det kan inte vara sant. Nej, ni har tagit fel hus, det måste vara någon annan som dött. Inte min älskade, sa hon.
- Nej, Roberto Rissou är död.
Kvinnan föll handlöst på det kalla sten golvet.
Varige natt satt hon på det hårda golvet och grät, nu kunde inte ens färgen och penslarna hjälpa henne. Nu var allt hopp släckt. Den lilla gnista som en gång hade hållit henne vi liv var nu släckt.
En natt när kvinnan satt där på stengolvet, fick hon plötsligt värkar. Värkarna var så intensiva att kvinnan skrek, hon skrek av smärta. Tillslut låg kvinnan på det kalla stengolvet i blod. Barnet kunde inte komma ut, så hon fick dra. Hon drog och skrek. Efter en timme kom det barnet hon hade burit i åtta månader, ut ur kvinnans magra kropp. Men det var för sent, barnet var redan dött. Samma...