Deckarnovell

-God morgon konstapeln. Vi har precis fått en varning om en attack på en närliggande golfbana. Ett vittne såg en kvinna i 30-åren slås av en golfklubb. Enligt vittnen lyckades kvinnan fly. Ska vi åka dit och titta?

-Ja, vi går direkt. Jag tar en smörgås på vägen.

Även om klockan var tio, var det ett typiskt oktoberväder, mörkt och kallt. När vi kom fram fanns ingen på banan. Efter att vi gått av bilen lät den tjocka dimman ner och vi gick försiktigt mot expeditions teamet. När jag öppnade dörren var det som skrämde mig att jag var full av blod på väggar, golv och tak. I mitten ligger en person, eventuellt en kontorist. Det finns inget att säga hur äckligt och fruktansvärt det här är. Min partner, den första dagen, gick ut ur huset och kräkte. Lite olycklig hobbar han ut ur bilen igen med mitt stöd. Jag ber om förstärkning.

Plötsligt gick en kvinna ut ur knuten. Hon är väldigt vacker, med långt fluffigt blont hår som varken är för tunt eller för tjockt, vilket skisserar hennes solbrända ansikte mycket bra. Hennes ögon är mörka och djupa och hennes ögonbryn är små och grunda. Hennes utseende doldes något av blod lagren i ansiktet. Hon såg mycket trött och trög ut och haltade mot oss. Jag frågade vad som hände, och hon svarade tillfälligt, vad tycker du? Jag blev lite förvånad över hennes fräcka reaktion, och jag sa att hon såg ut som om hon slogs med någon. Hon öppnade bildörren, satte sig i baksätet och skulle iväg. Min partner och jag såg förvånat på varandra och gjorde samma sak. När vi alla tre satt i bilen och försökte ta reda på vad som hände kom förstärkningen äntligen.

Jag berättade för min kollega vad som hände och området har blivit låst. Min partner, Hank Andersson, kallas sjuksköterska och hon får hjälp av en sjuksköterska precis som en kvinna. Jag gick till dörren igen, avsky för vad som låg bakom dörren. Jag öppnade dörren för att inspektera kroppen och platsen. Jag såg något glänsa på väggen ovanför lådan. En kniv sägs vara ett mordvapen. När jag närmade mig såg jag kniven placerad på ett papper med orden "Så är det när du ringer till polisen". Om mördaren ville döda den här killen, varför sköt han inte bara honom? Den jävla psykiska patienten verkade inte ha något motiv för mord, han tyckte att det var ett nöje att döda, tänkte jag. Jag var väldigt arg inuti och sparkade stolen bredvid mig med all min styrka. Lukten av blod var så stark att jag var tvungen att gå ut för att få andan.

Mördaren kanske inte har gått så långt, kanske till och med i närheten, tror jag när jag skickar polisbilen och polisen för att ta hunden för att hitta mördaren. Efter noggrant övervägande av mordet tror jag att han inte lämnade några spår i form av fingeravtryck, hår, saliv osv. Webbplatsen är dock fortfarande under utredning av säkerhetsskäl. Jag gick till kvinnan för att se hur det gick med henne. En polis hade en hes röst och var så irriterande att jag höll andan medan jag talade och sa till mig att kvinnan var mördarens ex-partner. De bodde tillsammans i fem år. När hon berättade för mig igår att hon hade träffat en annan person och det var över blev han så arg att han försökte slå henne. Hon öppnade bildörren, satte sig i baksätet och var på väg att ge sig av. Min partner och jag såg förvånade på varandra och gjorde samma sak. När vi alla tre satt i bilen och försökte ta reda på vad som hände kom förstärkningen äntligen.

Vi vet vem mördaren är, vi har ett motiv, men vi vet inte var han är, sa jag till min kollega. Vi måste hitta honom. Enligt offret är hans kropp mycket bra. Han är lång och stark, inte tjock och har kort svart hår. Ytterligare förstärkning krävdes för att hitta mördaren. De mörka molnen minskade och solen såg framåt. För ett ögonblick trodde jag nästan att det var sommar. Det är också mycket varmt i oktober. När jag tittade ner mot himlen hörde jag ett öronbedövande ljud bakom mig. Jag vände mig och insåg att det var ett skott. Inte pistolskytte, utan skjutskyttegevär.

Kvinnan i polisbilen skrek högt och smällde in dörren i ett försök att komma ut. När jag närmade mig såg jag att kvinnans ansikte var täckt av blod och Kristler, som låg bredvid henne, sköt henne i huvudet. Jag stod stilla och kunde knappast tro att det var sant. Mitt huvud snurrade och jag trodde att jag gick ett tag. Det tog mig lång tid att inse att detta inte är en dröm, jag kommer inte att vakna, allt kommer att bli bra. När flera poliser sprang till bilen för att ta ut kvinnan gjorde de mig upprörd. Krister är liten och kan bli en mycket bra polis. Jag tittade förtvivlat på honom och började gråta. Jag är ledsen och arg, eller väldigt arg! Hur kan man göra en sådan sak?

Jag tittade mig omkring. Var kan han vara? Han är i närheten, det måste vara han. Plötsligt trodde jag att det rörde sig längre i buskarna på berget. Nu när jag har honom, som jag trodde, hoppade jag in i polisbilen och körde mot buskarna. Jag hörde bilen röra sig i samma riktning och misstänkte mördaren. Bensinen är längst ner och jag körde den leriga kullen i hopp om att hitta honom. Efter att ha gått upp på berget såg jag verkligen en bil köra mot huvudvägen i hög hastighet. Jag påskyndade och närmade mig honom. Han gled skickligt genom skogsbusken från utgången. En gång på vägen kan jaga bilen äventyra livet på grund av grov omkörning. Även om jag kör så fort som möjligt ligger han långt före mig. Rädd lade jag händerna på ratten och satte mig i framsätet och visste att en kramp skulle döda mig. Samtidigt såg jag mördarens bil avväg i det inre hörnet, även om den var lite utspridd var hörnet lite för nära berget eftersom bilen rörde kanten och körde in i motsatt körfält. Tyvärr krossades en mötande bil av denna kraft. Mördarens bil välter flera varv innan den skjuts till sidan av vägen. Bilen bakom bromsade, men flera bilar kolliderade. Rädd såg jag vägen ute med halsen, vägen var full av trasiga bilar. Jag har aldrig sett något liknande! Detta är otroligt i vår lilla by där inget vanligtvis händer. Nu har vi plötsligt begått två mord och kolliderat med ett tiotal bilar.

Efter att skakningen sjönk steg...