Leonardo Da Vinci

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Leonardo da vinci

Sammanfattning

Hans mångsidighet har gett honom ryktet som "mannen med tio mäns begåvning". Han hade huvudet fullt med idéer. Många av dessa, såsom pansarvagnen, gasmasken eller helikoptern blev inte förverkligade förrän på 1900-talet. Men han ägnade sig även åt att tillverka självspelande musikinstrument och idén med vingar, så att människan kunde flyga som en fågel frestade honom mycket. I den här uppsatsen har jag tagit upp en del av Leonardo da Vincis allra största uppfinningar, och jag har försökt spegla Leonardos tänkande och hur många bollar den här mannen med tio mäns begåvning egentligen hade i luften samtidigt.

Inledning

De anteckningar, teckningar, ritningar och skisser plus alla lösa blad och nitton böcker på tillsammans 3 500 sidor med tusen och åter tusen skisser och beskrivningar till projekt som hus, slott, broar, maskiner, vapen och anatomiska studier, ligger som ett antal dyrbara skatter på museer världen över och vittnar på den forna existensen av en av renässansens största män, Leonardo da Vinci. Den här samlingen av anteckningar som man har hittat i bland annat Madrid och som en gång i tiden tillhörde Leonardo da Vinci avslöjar en man, vars nyfikenhet verkade vara utan gränser. Han var målare, skulptör, vatteningenjör, anatom, instrumentmakare och maskiningenjör. Han var med andra ord konstnär, uppfinnare och vetenskapsman på samma gång och verkade inte se några gränser emellan dessa vilt skilda världar.

Leonardos liv

Den 15 april år 1452 föddes ett barn som skulle bli en av renässansens största män. Barnet föddes i staden Vinci, inte långt ifrån då en av Europas största konstmetropoler, Florens. Barnet var en pojke och blev döpt till Leonardo da Vinci.

Leonardos utbildning

Leonardos far var notarie och hette Pierdo da Vinci, hans mor var en väldigt ung bondkvinna och hette Caterina. Familjen flyttade lite senare till just Florens där Pierdo (Leonardos far) såg till att han fick gå den allra bästa utbildningen som man hade att bjuda på. Hans talang måste ha kommit ganska tidigt eftersom att han redan som 17-åring år 1469 blev antagen till Andrea Verrocchios stora målargille, vilket var mycket ovanligt.

Andrea Verrocchio var en stor och känd konstnär och hade alltså ett galleri där han kom att utveckla bland annat Leonardos konstnärlighet. Sin talang kom han naturligtvis att använda till sin skisser på de uppfinningar han senare i livet skulle göra. Han stannade på detta galleri i 7 år, tills han kom att flytta till Milan. Det hände mycket i Milan som kom att utvecklat Leonardos målande ännu mer.

Han blev även i sin tid i Milan väldigt intresserad av teknologi och mekanik.
Han började efter ytterligare ett par år att arbeta hemma vid skrivbordet som militär- och civilingenjör. Vetenskapen som han höll på med innefattades mestadels av anatomi, biologi men framför mest av matematik och fysik. De här vetenskapliga aktiviteterna hindrade honom absolut inte ifrån att måla tavlor, tvärtom, han målade mer än aldrig någonsin förr.

Som jag tidigare har berättat använde Leonardo sin konstnärliga talang till att skissa på olika uppfinningar. Leonardo lämnade Milan för att söka jobb. Han åkte först till de båda italienska städerna Manlua och Venice, där han dock inte hade någon lycka med sitt jobbsökande och återvände därför till Milan där han faktiskt senare fick ett jobb som karttillverkare och militäringenjör hos hertigen av Milan.

Leonardo var en flitig antecknare, han antecknade allt det som han observerade och gjorde. Men han antecknade på ett väldigt märkligt sätt, Man fick ett intryck av att Leonardo ville behålla mycket för sig själv. I sina dagböcker och anteckningar förekommer nämligen ofta hemliga tecken och förkortningar, Han skrev även i spegelvänd skrift alltså i från höger till vänster istället för tvärtom. hans anteckningar innehöll inte bara lösningar på praktiska problem utan de innehöll även konstruktioner på kanaler, palats och mest fascinerande av all var hans skisser på flygmaskiner och automatisering, som bevisar vilken stor tänkare denne man var, och hur långt förre sin tid han befann sig.

Leonardo Militäringenjören

När Leonardo var omkring 30 år så skrev han till en man som hette Lodovico Sforca. I det brevet erbjöd han fursten sina tjänster och räknade upp sina hittills uppnådda meriter. I brevet skickade han även med en lista på 36 olika färdigheter. 30 av dessa 36 färdigheter grundar sig på teknik och natur de andra 6 gäller olika konstarter.

Det påstås att Leonardo kände ett drag till militär apparatur eftersom detta område innehöll mycket teknik och mekanik som kunde förbättras avsevärt. Han kände en utmaning att förbättra eldvapnens kraft och att utveckla nya sorters maskiner och vapen. Det är väll egentligen inte så konstigt att han blev intresserad av det området, han levde ju trots allt i en övergångstid då väldiga arméer av bågskyttar och bepansrade ryttare fick lämna plats åt fysiljärer och kanonjärer.

Leonardo tjänade 3 furstar som militär rådgivare och han visade ett större intresse för konstruktioner av militära anläggningar och vapen än för slagfältsstrategi. Leonardos vapenkonstruktioner kan delas in i tre huvudgrupper:

· Ballista (katapult)
· Kanon
· Arquebus (musköt)

Leonardo fick mycket av sina mekaniska och militära kunskaper igenom läsning av militär litteratur och genom kontakter med olika militärer som, liksom han själv, var anställda hos olika furstar och hertigar.
Genom sin far Ser Pierdo da Vinci, notarie i det styrande rådet i Florens, hade han kontakter med militärer i denna stora stadsstat. Genom att studera Arkimedes, Platon och speciellt Bitruvius olika arbeten så lärde han sig mycket av romarnas gamla teknologi och militära metoder.

Ballistan

En av Leonardos mest berömda vapenkonstruktioner är den av en enorm ballista med några avancerade, karakteristiska egenskaper.
Leonardo återger den stora bågen i laminerade sektioner för att uppnå maximal böjlighet. Bågsträngen dras tillbaka med skruven och kugghjulet i bildens nedre högra hörn. Två olika utlösningsmekanismer kan ses till vänster på bilden. Den övre har en slags med en klubba, den nedre utlöses med en hävarm. Skytten lyfter hävarmen och utlöser bågsträngen. Hjulen är även snedställda för att ge en bredare och stabilare bas.
Detta förfarande har under senare tider använts för olika artillerifordon.
Flera andra av Leonardos teckningar visar ballistor och katapulter som använder den kraft som finns i böjda och vridna trädgrenar och i metallfjädrar. Många av dessa konstruktioner återfinnes i äldre skrifter, för Leonardo hade för vana att göra noteringar och skisser av alla intressanta konstruktioner som han fann.


Kanonen

Eldkraften i kanoner och andra liknande artilleripjäser var en sak som engagerade Leonardo i hans arbete. Det var också ett ämne som han studerade med stor framgång. Det finns bevis för att hans teknik var jämförbar med den utveckling som artilleriet hade nått vid mitten av 1800-talet. Han låg till och med före denna tidsperiod i vissa avseenden.

Ett av Leonardos absoluta favoritämne, när det gällde konstruktioner, var den flerpipiga lätta kanonen. En av hans konstruktioner liknar den så kallade "Gatlingskulsprutan" som inte skulle komma till bruk förrän 1862 under det amerikanska inbördeskriget.

Med denna konstruktion försökte han uppnå snabb eld, enkel hantering och större träffsäkerhet.

Ångkanonen

Leonardo konstruerade en ovanlig artilleripjäs.
Den bestod av en kanon som var beroende av en plötslig alstring av ånga för att sedan driva projektilen ur loppet. Eldhastigheten var ju inte speciellt hög och var något som man inte brydde sig om just då. Att utnyttja ånga var en stor nyhet på Leonardos tid. Idén var ju faktiskt också genomförbar.

Den bakre delen på kanonen blir upphettad med hjälp av kol, när den är tillräckligt varm så sprutar man ned vatten i kanonpipan. Det bildas då ett tryck som är tillräckligt stort för att avfyra projektilen.

Jag vill bara tillägga att såna här kanoner som drivs på ånga användes i det amerikanska inbördeskriget och till och med i andra världskriget.


Leonardos alla förslag till arbetsgivaren Lodovica Sforca blev tyvärr aldrig genomförda, eftersom de var alldeles för kostsamma och många av hans uppfinningar var på den tiden ogenomförbara vilket även det bevisade att man inte var redo för hans revolutionerande tänkande.


Ingenjören

Leonardos intressen skiftade väldigt kraftigt. I hans anteckningsböcker ser man noteringar om allt ifrån geometri, mekanik, geologi, astronomi och anatomi till botanik. Leonardo fick många utnämningar varav de flesta handlade om hans prestationer som ingenjör. Han jobbade bland annat som ingenjör och målare i 20 år vid Lodovico il Moros hov.

Leonardo hade en dröm om att få bygga en enorm bro som skulle gå över floden "Gyllene Hornet" vid Istanbul.
Denna uppfinning blev tyvärr inte heller genomförbar på grund av de ekonomiska problem man hade i landet just då.

Mekanismer

Leonardo skrev en bok om mekanismer, och huvudämnena i den här boken var de mekanismer som Leonardo faktiskt kommit på själv allihopa.


1. Skruvar
2. Sprintar
3. Nitar
4. Lager och bärlager
5. Bultar
6. Kopplingar
7. Linor, remmar och kedjor
8. Friktionshjul
9. Kugghjul
10. Svänghjul
11. Vevslängar
12. Kammar
13. Drivtrissor
14. Hävarmar och vevstakar
15. Spärrhjul och drev
16. Spärrhakar
17. Pumpcylindrar och pistonger
18. Bromsar
19. In- och urkopplingsdrev
20. Rör
21. Klaffar och ventiler
22. Fjädrar


Dessa ovanstående delar är enligt en man kallad Reuleaux de uppbyggande beståndsdelarna i en maskin.

Skruven

Skruven, verkade ha en särskild betydelse hos Leonardo. Skruvens geometri studeras på flera olika sidor i Leonardos arbeten och i andra skrifter av Leonardos hittar man en mängd olika skruvar och deras användning. Leonardo kände till V-formade och flatgängade skruvar samt höger- och vänstergängade. Han har gjort en konstruktion av både höger- och vänstergängade skruvar på en axel.

Leonardo skall en gång ha citerat: "Vid hantering av tunga vikter, lita inte på järnkuggar, ty en av kuggarna kan lätt brytas av, du skall istället använda skruven, där den ena kuggen är sammanbunden av den andra".


Kullager

Leonardo funderade tydligen över mycket, hans nästa problem var hur man skulle undvika slitaget på axlar och lager. Han var alltså tvungen att komma på något som skulle minska friktionen. Leonardo bestämde sig för att konstruera vad vi idag kallar för axiallager. Han gjorde då denna konstruktion:

Han föredrog konstruktionen med tre kulor eftersom tre kulor kommer med all säkerhet alltid att vara i rörelse, men om man använde t ex fyra kulor var det risk för att en kula skulle vara utan rörelse.

Leonardo kom senare fram till att det skulle vara ännu bättre och alltså mindre friktion om man använde det kullager som han senare kom att utveckla. Detta kullager ingår nu på de flesta ställen där man behöver något som minskar friktionen. Några användningsområden är i till exempel rullskridskornas hjul, bilen och cykeln, som jag ska ta upp i nästa kapitel.

Cykeln

Det finns egentligen mer att säga om Leonardos cykel än vad många tror, och eftersom att jag själv använder den varje dag så kunde ju inte bara utelämna denna fina grej på två hjul.

Man hittade faktiskt Leonardos teckningar föreställande dagens cykel av en ren slump, om man tittar riktigt noga uppe i det högra hörnet på det väldigt lilla papperet så kan man urskilja en cykel som troligen gjordes av Leonardos som väldigt ung.

Hjulens fälgar med åtta ekrar är brunfärgade liksom resten av cykeln för att likna trä. Undre delen på cykeln är helt horisontell med två redskap som håller fast hjulen. Stöden för den stora sadeln fästa mot baknavet. Styret är t-format men det är inte riktigt klart hur han hade tänkt sig att styrningen skulle fungera.

Leonardo hade tänkt på allt som behövs för att göra en cykel utom styrningen som man ej har kommit på hur han hade tänkt sig. Han hade till och med tänkt på kugghjulet med kedja.


Men Leonardo hade ett problem angående denna kedja, kuggarna var fyrkantiga, det blev alltså väldigt hackigt när man trampade. Han funderade mycket på detta och kom sedan fram till en lösning som gick ut på att kugghjul sammankopplade med rundade kuggar drev cykeln framåt utan någon användning av kedja.

Det är alltså Leonardos cykel som är föregångare till dagens cyklar. Jag vill bara tillägga att den c...