Bokrecension: Mina drömmars stad av Per anders Fogelström

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag tror boken har fått titeln ”Mina drömmars stad” – därför att Henning Nilsson hade stora drömmar om Stockholm. Han såg många möjligheter i staden som skulle förbättra hans liv. Han hoppades att alla svårigheter skulle försvinna när han väl kom fram till staden.

Handlingen börjar en sen sommarkväll 1860. Henning Nilsson kom som en mager, fattig
15 åring till sin drömstad Stockholm. Han möts av hus med gröna koppartak. Han kan se kyrkornas svarta spiror. Stockholm är nog inte bara vackert och romantiskt.

”I gränderna smög skvallret och farsoterna. Stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.” ( sid.9)
Jag förstår att det fanns många sjukdomar på den tiden. Det var verkligen smutsigt.

Han trodde detta var möjligheternas stad. Han hade stora förhoppningar om framtiden. Här fanns chans till arbete och pengar.

”Allt väntade. Ingen väntade. I staden fanns ingen han kände, ingen han kunde be om hjälp.”
(sid.11) Henning måste ha känt sig väldigt ensam. Det var väldigt modigt gjort av honom, att lämna tryggheten hos mjölnaren. Jag vet inte om jag skulle ha vågat.

Henning hade svårt att passa in bland ”stockekarna”, som dom som bodde i Stockholm kallades för. Han kände sig osäker och klumpig. Henning hade inte samma ”glid” som stadsborna. Han träffade ”Tummen”, som han ser upp till. Det är tack vare ”Tummen”, Henning hittade någonstans att bo. Han fick hyra en sovplats där han delade rum med sju personer, hos ”Storsäcken”.

”Henning såg den svartrökta öppna spisen, de små fönsterrutorna som var trasiga och skarvade genom att glasen placerats över varandra. De fläckiga tapeterna som flagnade. Två sängar, några madrasser och trashögar på golvet”(sid.37)
På den tiden var nog dom fattiga bara glada att få tak över huvudet.
Jag skulle inte kunna leva så, men man får inte bli för bortskämd.

Här träffade Henning på Matilda, Annika och Klara.
Annika var dotter till ”Storsäcken”. Hon led av all fattigdom, men vem gjorde inte det?
Alla led av fattigdomen, men för Annika var pengar och fina och rena kläder viktigare än hennes familj. Hon strävade efter att gifta sig med en rik man.
Annika gifter sig rikt, men inte av kärlek. Hon blir aldrig riktigt lycklig.

Klara hade en ”billigare” stil än Annika. Hon var lättfotad och ”sålde sig” för att tjäna pengar.
Hon tog livet som det var. Hon tyckte om sprit och män. Alkoholen förstörde hennes liv.
Klara var väldigt glad av sig.

Matilda var en snäll, godtrogen och blyg tjej. Henning och Matilda tyckte om varandra, men blev aldrig ett par. Båda var nog för blyga. Istället blev det hon och Tummen som skaffade barn och flyttade ihop.

”Tummen” heter egentligen Ture Lindgren. Han kallades för ”Tummen” därför att han hade förlorat en tumme när han var Liten. Tummen var en glad, sprallig storstadskille med glimten i ögat. Han är en riktig tjejtjusare. Tummen hade allt som Henning inte hade. Han var självsäker, och hade det där ”glidet” –som alla andra ”stockekare”. Tummen hade tankar om att förändra saker och ting. Han väntade på revolutionen. Tummen var lite som en ”upplysare”. Han kämpade för bättre arbetsförhållanden och ville få med hamnen i en strejkgrupp.

Man får följa Henning och Tummen på deras jakt efter arbete och pengar. Man får läsa om när de arbetar i hamnen och sliter.

En av Hennings arbetskamrater ”Skräcken” gifter sig en dag med ”tvätt- Johanna”. Han kallas för Skräcken på grund av hans rysliga röst. Henning var bjuden till bröllopet och här träffade han Lotten, hans blivande hustru. Lotten föll för Henning därför att han inte var som andra män. Han drack inte sprit lika mycket som andra och han var lugnare. Lotten var en kvinna som ville alla väl. Hennes mamma var tvätterska, därför var Lotten mycket renlig av sig. Hon höll deras hus mycket rent. Det var väldigt ovanligt på den tiden med sån renlighet i fattigkvarteren.
Henning blev en god familjefar och satte familjen framför allt. Det var Lotten och hans fyra barn, som gjorde att Henning orkade slita från morgon till kväll.

Deras son August blev en mycket ordningsam och väluppfostrad pojke. Han var lika lugn som sin far. Han hade en otrolig tur i livet att få bo hos Annika på somrarna. Han fick uppleva den goda maten, fick en egen tandborste och göra saker han inte var van vid.



Per Anders Fogelström använde en ganska speciell stil tycker jag. Han använde ord som vi inte använder nuförtiden, men boken skrevs 1960, så det är kanske inte konstigt.
Han använde sig av ord som t.ex. trätte, schavott. Han har gjort det bra genom att använda sig av gammalt slang.

”En dillhaj snodde morsan på gulan och gav’na en kindoblängare.” (sid.268)
Det tycker jag var bra gjort och det måste ha tagit ett tag att leta upp gammalt slag, för han kan väl inte ha hittat på orden?