De enkla teorierna och det svåra livet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De enkla teorierna och det svåra livet

Jag har valt att framförallt undersöka Immanuel Kants gamla pliktetik, men även ta en snabb titt på hans utilitaristiska rival. Jag kommer att börja med att gå igenom vad Kant själv säger om sin moralfilosofi, för att sedan i Onora O´Neills fotspår förenkla och argumentera för att det inte behöver vara så krångligt som det först kan låta, samt också jämföra lite av kantianismens och utilitarismens styrkor respektive svagheter. I likhet med henne menar jag att kantianismen nog ändå är att föredra framför den lyckobaserade utilitarismen. Men i min frustrerande intuition över att det ändå fattas något väsentligt i Kants teori, typ liv och innehåll, samt för att få lite större perspektiv, så har jag även valt att försöka se saker och ting från en helt annan synvinkel, nämligen Nietzsches. Jag kommer att utifrån Deleuzes bok ”Nietzsche och Filosofin”, försöka greppa Nietzsches kritik, och där se vad han tycker är så begränsande med Kants etik. Jag menar annars att både kantianismen och utilitarismen är två bra och enkla teorier, men att de är alltför ensidiga och att det vettiga, om man nu inte gillar Nietzsche, därför vore att försöka hitta ett tredje alternativ, en teori som kombinerar både form och innehåll. Detta för att, om det nu alls är möjligt, försöka få fram något som stämmer bättre överens med den mångfacetterade verklighet vi känner.

Kants goda vilja
Enligt Kant är det omöjligt att tänka sig något som helst obetingat gott förutom den goda viljan. Alla talanger, karaktärsegenskaper och lyckans gåvor är enligt Kant tveeggade. Visst har dom mycket med det goda att göra enligt Kant, men de är aldrig goda i sig. Utan en god stabil vilja i grunden med förmågan att rikta dessa för handlingskraften användbara saker i riktning mot universella ändamål, så är risken överhängande att de istället används i destruktiva syften, eller i sig själva blir underminerande för dess innehavare. Man får dock inte heller förstå det som så att det enda som räknas är en god vilja i sig. Många egenskaper kan vara viljans godhet till stor hjälp och underlätta sedligheten. Lite lycka för att orka vara fri samt lite måttfullhet och eftertänksamhet för att inte förvirra sig i friheten är förutsättningar för den goda viljan, men utan denna alltså helt i avsaknad av eget värde. Enligt Kant är den goda viljans godhet också helt oberoende av huruvida den lyckas åstadkomma någonting, det är denna typ av viljande i sig som skänker den dess fulla värde. Detta obetingade goda hos den goda viljan är något som de flesta förnuftiga människor naturligt förstår, förutsatt att dom inte blivit fördärvade av någon Brittiskt irrlära. Det handlar därför inte så mycket om att förklara någonting, däremot vill han gärna försöka klargöra dess innebörd, vilket sker genom att han introducerar begreppet ”plikt”

Plikten
Hos fullkomliga och abstrakta förnuftsvarelser hade den goda viljan alltid fungerat perfekt och automatiskt utan några som helst hinder eller inskränkningar. Vi människor däremot, som delvis har vår existens i den heteronoma verkligheten har det inte lika lätt, utan påverkas ständigt av olika böjelser hit och dit. Vi är delvis bundna till ofriheten genom våra oförnuftiga begär och irrationella önskningar. Vår räddning och frihet finner vi genom att med förnuftets hjälp binda oss ytterligare, men denna gång handlar det inte om en yttre känslobestämd bindning utan om en ur förnuftet självt sprungen frivillig och självpålagd inskränkning. Det är detta som är plikten, att stifta lagar för sig själv som harmoniserar med den goda viljan och sedan tvinga sig själv att följa dessa. Här är det viktigt att komma ihåg att för att en handling skall ha något moraliskt värde så räcker det inte med att den bara är pliktenlig, utan det är ett nödvändigt villkor för dess moralitet att den utförs av och för pliktens skull. Om man till exempel väljer att inte ta livet av sig av den enkla andledningen att man tycker det är skojigt att leva, eller kanske för att man är rädd att hamna i helvetet, så har man enligt Kant inte förtjänat minsta lilla moraliska beröm, eftersom ens pliktenlighet här i första fallet berodde helt på naturlig böjelse och i andra fallet på egenintresse. Det är först om livet suger på alla sätt och man inte tror sig förvärra något genom ett självmord som man har tillåtelse att känna någon sedlig stolthet över att leva vidare. Det är alltså inget förutom den från förnuftet självgenererade lagen som får spela in som motiv för en handling om den med säkerhet skall kunna tillskrivas moraliskt värde.

Det Kategoriska Imperativet
Den lag som Kant pratar om är inte vilken lag som helst, dess efterföljande får ju inte ha något med vad som kommer efter efterföljandet att göra. Det som det här är tal om är den universella lagen som sådan, och allt den moraliska motivationen får komma från är vetskapen om att ens maxim överensstämmer med den universella lagligheten. I fallet när man tänker på ett hypotetiskt imperativ, så kan man aldrig på förhand, eller bara genom dess form veta vad ett sådant kommer att innehålla Det kategoriska imperativet däremot vet vi enligt Kant genast vad det innehåller eftersom det inte innehåller någonting förutom det nödvändiga kravet att våran handlingsmaxim skall vara förenlig med den lagenliga universaliteten. Det finns därför egentligen bara ett kategoriskt imperativ. Och Kant uppmanar oss till sedlighet på engelska genom att säga: ”Act only on that maxim through which you can at the same time will that it should become a universal law” Här har vi principen från vilken alla plikter kan härledas, och Kant försöker förtydliga ytterligare vad han menar med plikt genom fyra olika exempel. I första fallet handlar det om en djupt förtvivlad man som är alldeles övertygad om att lyckan i världen inte skulle minska det minsta om han tog livet av sig, och att lidandet i hans eget liv vida skulle överstiga det angenäma som han skulle kunna förvänta sig. Han frågar sig dock om det inte skulle vara någon plikt han bröt mot ifall han kastade in handduken. Går hans handlingsmaxim att universalisera? Nej, säger Kant. Om man har som princip att av egenkärlek förkorta sitt liv, så blir det en självmotsägelse eftersom den princip som det är meningen att ska upprätthålla livet, självkärleken, här istället används för att förinta detsamma. Ett andra exempel på självmotsägelse är om man i pengabrist falskt lovar sin borgenär att betala tillbaka i vetskap om att det inte kommer att ske. Här funkar inte heller formen när man försöker göra en allmän lag av det hela, tänk om alla skulle göra så? Ingen skulle då tro någon. Detta var exempel på fullkomliga plikter vi har, såna som aldrig får brytas eftersom de får till konsekvens att världen skulle gå upp i en logisk motsägelse om alla gjorde så. Det finns också en annan typ av plikter som inte är lika absoluta, världen kan fortfarande existera om dom bryts, men den förnuftiga viljan skulle inte vilja veta av en sån värld i alla fall. Exempel på sådana är plikten att utveckla sina talanger och att hjälpa andra i nöd, en värld där alla bara latar sig och skiter i varandra är inte omöjlig, men heller inte speciellt önskvärd.

Förenkling
Jag hoppar nu över till Onora O´Neills försök att förenkla och förklara Kants etik på ett lite lättare sätt. Hennes strategi är att rikta in sig endast på en del av Kants teori, nämligen ändamålsformuleringen av det Kategoriska Imperativet, som lyder. ”Act in such a way that you always treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, never simply as a means but always at the same time as a end” För att fatta vad det här betyder så måste vi enligt Onora först förstå vad det innebär att behandla personer som medel respektive ändamål.

Personer endast som medel
Att behandla folk som enbart medel menar hon att dels kan ske om man tvingar in någon i något som dom av princip inte skulle kunna samtycka till. Det är inget fel att använda andra personer som medel, bara man samtidigt respekterar den andres vilja på samma villkor som sin egen. När man till exempel tar ut pengar från banken så kan man inte undgå att kassören och uttagaren använder varandra som medel, men båda är medvetna om det och samtycker utan att klaga, och är här därför helt ok. Värre är det om man lovar något med intentionen att sedan bryta löftet. Om lögnaren är framgångsrik så måste ju den bedragne vara omedveten om den förstes bedrägliga lurendrejeri. Hade inte det varit fallet så skulle den senare inte lägga någon som helst vikt vid vad som sades och inget löfte alls egentligen blivit givet. Falsklovande bygger alltså på att man medvetet för den andra parten bakom ljuset för att dölja ens verkliga syfte med vad man gör. Stackaren som befinner sig i mörkret kan därför av principiella skäl inte samtycka till vad som sker, utan betraktas här blott som ett verktyg eller medel för lögnarens personliga mål. Förutom att leda personer att håll som dom inte skulle ha valt om dom visste vad som var på gång, dvs genom att luras, så kan man också använda personer enbart som medel genom att tvinga dom till olika saker, få dom att välja det man själv vill att dom ska välja genom att bara lämna ett möjligt alternativ. Exempel på detta skulle till exempel kunna vara att en rik elaking hotar någon i beroendeställning med bankrutt om personen inte gör som han blir tillsagd. Alla såna handlingar som inte respekterar den andra personens möjliga autonomi är enligt O´Neill och Kant inte bara fel utan också orättvisa.

Personer som ändamål
Plikter som har med rättvisa att göra är hos Kant de viktigaste, för om vi misslyckas här så har vi automatiskt använt någon annan som enbart medel. O´Neill pekar dock på att det även kan finnas tillfällen då vi inte direkt använder andra som enbart medel, men samtidigt ändå inte som så mycket mål som vi kanske borde ha gjort. Ska man använda andra som ändamål i sig, så är naturligtvis det första steget att fullt ut respektera den andra rationella personen som en like med samma rätt som en själv. Men utöver detta så kan man även tänka att man väljer att främja den andres intressen och maximer genom att vara delaktig i några av den andre personens mål. När det gäller främjandet av andras maximer så kan vi dock inte ha en lika absolut approach som vi måsta ha när det gäller respekten för andra, vi kan inte hjälpa alla på alla sätt utan att en viss godtycklig valbarhet infinner sig. I Kants etik finns det alltså en ganska skarp gräns mellan vad rättvisan kräver och vad vi väljer att positivt främja. Rättvisan tvingar oss att aldrig använda andra som enbart medel, medan välgörenheten bara säger att vi på något sätt borde handla så att vi främjar andra, men här är det svårare att veta precis vad man bör göra och det kräver ett gott omdöme för att inte främja fel saker som är till skada, eller kanske helt enkelt orättvisa. Här har vi en tydlig skillnad mellan kantianismen och utilitarismen. Pliktetikern har inget krav på sig att noga överväga ifall ens handlingar kommer att få glada konsekvenser, det viktiga är att man inte kränker någon! Konsekvensialisten däremot har lusten som det huvudsakliga målet, och kan därför behöva debattera om huruvida Kants absoluta plikter alls är något att bry sig om. Kantianen vet att han inte gjort något fel bara han noga är uppmärksam på sina egna intentioner, så att dom inte använder andra enbart som medel. Gör maximen inte det, så är det fritt fram att sätta sin handlingsplan i verket, och om ett avstående från handling gör andra till medel så har man istället brutit mot en obligatorisk plikt. En tydlig skillnad mellan pliktetiken och konsekvensetiken är att den förra har ett betydligt mindre område som behöver tas i beaktande för att man ska vara säker på att befinna sig inom ”dygdigheten”. Det är bara att se till att inte utnyttja andra på ett sätt som de inte skulle kunna samtycka till, i den mån de är förnuftiga, medan utilitaristen är en vidare teori som försöker ta alla konsekvenser med i beräkningen. Något som lätt kan få konsekvensen att teorin blir ett väldigt oprecist verktyg för handlingsavgöranden. Detta främst på grund av en trolig faktabrist och naturliga kalkyleringssvårigheter.

Kants säkra begränsning
O´Neill påpekar att pliktetiken i jämförelse med Utilitarismen, som förutsatt att all relevant fakta finns till hands, kan avgöra precis alla handlingars och händelsers godhet eller ondska, är mer begränsad i sin användning. Detta eftersom kantianer bara tittar på intentionen bakom handlingen när en bedömning skall göras. Att endast ta intentionen i beaktande när man gör en moralisk bedömning funkar bra för individuella handlingar, eller i bedömning av de flesta organisationer som verkar utfrån klara och tydliga beslut. Men när det gäller andra fenomen som dom flesta nog är överens om att är bra, till exempel kvinnorörelsen, så räcker inte Kants teori riktigt till längre enligt O´Neill. Det beror på att man här har svårt att urskilja några enkla beslutsfattande procedurer som ligger till grund för dess framfart. Allt som inte kan liknas vid en abstrakt förnuftig individualitet kan man i Kants teori inte säga lika mycket om i moraliskt hänseende. Vi vet ju också att dåliga intentioner ibland kan leda till bra konsekvenser och tvärtom. O´Neill tar som exempel den påstådda, i långa loppet, dåliga konsekvensen för svältande att bli matade, eller kapitalismen som lett till en hyfsad allmän välfärd, byggande kanske endast på egenintresse och egoism. Onora menar dock att de här fallen är undantag. Det är istället så att våra intentioner i praktiken nästan alltid reflekterar vilka konsekvenser vi förväntar oss. Man måste passa sig för att inte vara ärlig mot sig själv om man vill vara en plikttrogen Kantian, det får aldrig vara något annat en den maximen som resulterar i den faktiska handlingen, som det kategoriska testet skall appliceras på. Styrkan i förhållande till utilitarismen är att man här alltid med hög säkerhet kan veta att man inte gjort något fel under förutsättning att man ärligt lyder lagen och inte behandlat andra enbart som medel. En pliktmänniska kan alltid hålla huvudet högt även om omständigheterna är förvirrade på grund av osäkra och trassliga kausalkedjor. För utilitaristen finns det däremot inget sådant som ändamål i sig när det gäller personer, dom får istället sitt moraliska värde genom att vara skapare av lycka och preferenstillfredsställelse, och kanske måste man offra något som Kant skulle vända sig i graven för i sin strävan att maximera den totala lyckan. Onora O´Neill menar att den här synen på mänskligt värde hos utilitaristerna är lite paradoxal. Vår mänskliga existens är bra och nödvändig för skapandet av lycka, samtidigt som lyckans maximering kan kräva att vi dödar vissa av dess individuella förutsättningar. Detta eftersom det, i motsatts till Kant, inte är den mänskliga existensen i sig som är värdefull, utan bara ett visst eftersträvansvärt medvetandetillstånd. Som vi ser har Kantianen en del klara fördelar när han ska sätta sin teori i verket, medan utilitaristen. som bland sina kalkyler nog med säkerhet lätt kan bli ganska förvirrad, kanske speciellt när han inser vad teorin kan komma att kräva av honom. Men nu till en skön och uppfriskande, men kanske ännu mer förvirrande avstickare.



Nietzsches Kantkritik
Efter att ha funnit Kant som favorit över lyckoteorin så kommer jag här att dra fram en del ifrågasättanden vad gäller Kants förnuftsmoral, måste det vara så trist? Och har inte hans kritiska filosofi en del möjliga tillkortakommanden? Nietzscheuttolkaren Gilles Deleuze påpekar att Kant var den förste som förstod att en kritik, om den skall vara en verklig kritik måste vara allomfattande. Men lyckades Kant verkligen att genomföra det han hade åtagit sig att göra? Visst kan man tro att Kant på ett effektivt sett lyckades visa vidskepligheten i alla teologiska begrepp vilka gjorde anspråk på att vara ”sanningen”, och att han påvisade spekulationens okritiska godtycklighet hos de tidigare rationalisterna, sådana som Leibniz och Wolff. Men sen då? Vad är det som händer efter att han visat att vi i princip inget kan veta och nu istället försöker besvara frågan vad vi ska göra? Ser vi inte här hur alla de teologiska begreppen genast återkommer i form av praktiska postulat, vi måste fortfarande förutsätta guds existens, själens odödlighet och kanske framförallt viljans frihet för att vi i förnuftets namn skall kunna handla och moralen skall kunna garanteras. Deleuze hävdar att det aldrig har funnits en kritik som är mer ödmjuk och överslätande än Kants Felet med Kants kritik är att han bara sett kritken som något som skall avslöja den mänskliga vanföreställningen om att vi kan nå kunskapen och den säkra sanningen, men sanningen själv är fortfarande helig. Sanningen finns fortfarande där, bara det att den är oåtkomlig för det teoretiska förnuftet, men dock fortfarande aningsbar för det praktiska. Här gäller det, som vi sett, att man ska vara autonom och skapa sina egna lagar, men vad är det egentligen för lagar man skapar här, är dom alls nya? Stämmer dom inte väldigt fint med det som redan var förutsatt som det rätta och goda redan innan Kant startade sitt förnuftiga, men dock ganska mäktiga bygge på moralens område. Han säger till oss, precis som Nietzsche, att vi måste bli skapande, men är det verkligen att skapa om det enda man gör, bara är att skapa kopior av det som redan finns. Skillnaden mellan Kant och Nietzsche är att även om båda är ganska skickliga på att riva ner, så är det bara den ena som på ett radikalt sätt sedan försöker bygga något riktigt nytt, nåt som verkligen får nya konsekvenser för själva livet i sig och inte bara för den abstrakta och världsfrånvända tanken bakom professorsskrivbordet. I Kants fall så känns det i mångt och mycket som det bara är ett upphöjande av de pietistiska värderingarna och gamla testamentets moselag till förnuftets område. Det som har hänt enligt Deleuze, är att kritiken istället för att behålla sin status som kritik, speciellt när den applicerats på handlingens område, förvänts till en kompromissens politik. Kant har redan innan han börjar sitt kritiserande bestämt vad och i vilken utsträckning det ska och får kritiseras. Han förutsätter redan från början det hans ska bevisa, den sanna moralen dvs den gamla moralen. Kants kritik är snarare ett slags analytiskt rättfärdigande än en riktig kritik, eftersom den börjar med att tro på det som skall kritiseras. Bara för att man säger att det sanna moralen struntar i moralen, och att det är i förnuftet istället för hos auktoriteter som den har sin grundläggning, så har man enligt Nietzsche inte sagt speciellt mycket, och absolut inte något kritiskt. Det är om man skall göra en riktig kritik, den förnuftiga godheten och sanningen i sig som måste angripas. Och det är här Nietzsches perspektivism kommer in i bilden. Han menar att det inte finns några sanna moraliska fakta, allt bör hellre handla om tolkning av moraliska fenomen. Deleuze skriver att det genialiska med Kant är att han föreställer sig kritiken som immanent. Och Kant med sin förnuftsfetischism drar sedan slutsatsen att kritiken måste vara förnuftets kritik av sig självt. Men finns det inte en motsägelse i detta? Här är det förnuftet som fungerar båda som anklagad och dömd, kan det verkligen bli riktigt bra? Skulle det inte vara bättre om man kunde få döma förnuftet utifrån och opartiskt? Och inte bara det, inte lyckas heller Kant enligt Deleuze att hålla kritiken helt immanent, då han i sin transcendentalfilosofi hittar en mängd externa och betingande faktorer. Det som behövs för en på allvar immanent kritik är en helt ny metod enligt Nietzsche, att med hjälp av begreppet vilja till makt, och ur att genealogiskt perspektiv, dynamiskt tolka det som har hänt och gjorts genom historien. Det är först då, när vi frigjort oss från det som är snävt och litet och istället hittat de mer grundläggande och allomfattande verktygen som en helt immanent kritik kan förverkligas. Filosofen kan inte bara sätta förnuftet mot förnuftet, utan det är tänkandet i dess hela fröjd som måste sköta jobbet. Man får inte tro att irrationalismen förminskar tänkandet, den vidgar det istället till nya vidare perspektiv. Perspektiv som förnuftsvarelsen aldrig kan se eftersom han bara tänker i motsatser, det är alltid av och på, rätt eller fel i förståndets värld. Det gäller enligt Nietzsche att filosofera och kritisera med hela regnbågen, med allt som verkligheten är, och inte bara med förnuftets gråskala som Kant gör. En kritik kan inte handla om att bara rättfärdiga, utan det handlar enligt Deleuze om att nå en högre sensibilitet , att överskrida det som binder oss istället för att med förnuftet och plikten binda oss hårdare. Den lagstiftande filosofen måste leva över tänkandet och tänka över hela livet, och aldrig i sitt skapande låta sig begränsas av det goda förnuftet. Det goda förnuftet är enligt Nietzsche inget annat än det medelmåttiga tänkandet. Det är inte konstigt att Kant kommer fram till sin dualism där människan reduceras till en grå asket mitt emellan dom ljusa fenomenen och det dunkla tinget i sig, saken som ingen kan se. Det Nietzsche gör är istället att förneka mörkret och låta fenomenen lysa genom ett prisma så att alla färger blir tydliga. Medan Nietzsche tar livet för vad det är här och nu, och säger åt oss att bejaka det, så lägger Kant istället bara förnuftets mörka band på sig själv och säger åt oss att lyda lagen. Det Nietzsche vill få oss att förstå är att sanningen är det som är det mest ljusskygga, något som Kant verkligen bevisar med sitt uttalande om att det enda som är värdigt våran fulla uppmärksamhet är den stjärnfyllda himlen ovanför samt den moraliska lagen innanför. Det är här Kant finner sitt ljus och sin verklighet, men himlen om natten är mörk och lagen är utan substans, här har vi förnuftets begränsning i ett nötskal. Varför inte hellre gå ut på dagen och leka i solen kan man undra?

Slutsats
Här har vi alltså dom två gamla klassiska och på många sätt motsatta moralteorierna, den teleologiska utilitarismen och den deontologiska kantianismen. Men också som lite av en outsider, den ”smågalne” och kritiske Nietzsche, som med sin ovilja att systematisera, och hans vilja att försöka ta allt för vad det faktiskt är, på något sätt tillslut kanske ändå är den som fångar verkligheten bäst? För utilitarismen handlar hela moralen om att maximera de goda konsekvenserna och skapa så mycket tillfredställelse som möjligt i världen, totalt sätt, på något sätt. Och för Kant om att på rätt sätt, mest skapa aktning för sig själv, eftersom det är så man måste göra om man vill vara förnuftig. Den ena teorin utgår från det konkreta som händer i världen, och ser att det finns något eftersträvansvärt i att försöka skapa så många partikulära lyckotillfällen som möjligt för så många som möjligt. Den andra teorin utgår från det abstrakta som inte finns i världen, och kommer fram till att förnuftet när det lärt sig att tänka riktigt har vissa nödgande plikter som den måste följa för att inte hamna i formell självmotsägelse. Jag vill hävda att den starkaste styrkan med Kants teori är just dess abstrakta enkelhet och precision, men på grund av detta så blir den också, som vi sett inte så vid som man kanske skulle önska. Här har istället utilitarismen sin styrka, då den kan uttala sig om precis allt. Utilitarismen är även, i motsättning till kantianismen väldigt konkret och vid första titt ganska rimlig, lyckliga vill vi ju alla vara. Men den har däremot ingen vidare bra form att vila i, åtminstone ingen som är enkel och vacker. I utilitarismens enklaste former så möter man snabbt ganska motbjudande uppmaningar, då man kanske blir tvungen att göra sånt man finner extremt motbjudande. Försöker man lösa dom här problemen inom utilitarismen så verkar man oundvikligt gå miste om den fina enkelheten som från början gjorde teorin så tilltalande. Antingen blir alltså de handlingar utilitarismen uppmanar till lätt uppfattade som konstiga, eller också blir sättet varpå den säger vad vi bör göra lite konstlat. Kant blir aningen otrevlig på motsatt sätt, här handlar det nästan enbart om att det abstrakta jaget inte får befläckas. Men som riktiga människor är vi väl automatiskt redan befläckade, och lever i en svår och inte speciellt ideal värld. Ändamålens rike verkar inte vara inom synhåll än på länge, hur vacker vision man än tycker att det är. Därför menar jag att Kant redan här stöter på lite problem, det går inte riktigt att kombinera hans världsfrånvända idealism och kategoriska imperativ med den värld vi känner. Vid handlingsavgöranden i verkligheten tror jag nog snarare det handlar om en slags intuitiv kompromiss mellan våra böjelser och den yttre anständigheten, sköter man det snyggt så mår man bra, går det galet så blir man missnöjd. Jag tycker även att man i Kants fall blir en lite väl förnuftig och tråkig typ. Livet kan inte vara bara plikt, utan måste även finnas en hel del passion om det ska vara något värt. Min huvudinvändning mot både utilitarismen och kantianismen är att de på grund av sin ensidighet i realiteten blir praktiskt oanvändbara där vi befinner oss, den ena på grund av sin kyliga formalism och förnuftiga abstraktitet, och den andra framför allt på grund av räkne- och relevansbedömningsproblem. Kan man då inte på något sätt ta det bästa från båda? Försöka bygga en ny radikal teori som undviker alla ensidiga problem som dom här gamla godingarna har, göra en Hegelsk syntes typ? Jag är tveksam, främst eftersom det av princip verkar vara så att en teori, för att funka logiskt och teoretiskt, inte kan komma ifrån att vara ensidig, medan verkligheten däremot alltid verkar vara extremt komplex och därför antagligen aldrig någonsin så värst teorikompatibel. Efter Nietzsches predikande av perspektivismen som den enda ”sanningen”, så har det väl visserligen gjorts vissa småintressanta försök att få till en syntes. Den Hegelinspirerade Bradley med sin tanke om att moralen främst bör handla om sociala relationer och själförverkligande är ett exempel. Kanske skulle detta kunna räknas som en slags moralisk syntes mellan den formlösa lusten för lustens skull och dess antites, den innehållslösa plikten för pliktens skull. Men det verkar då som vi ändå har lämnat dom snygga och enkla teoriernas värld, och istället gått över till nåt som mer liknar livsvisdom och intuitionism. Bradley verkar också tillslut mena att alla idéer om moral alltid kommer att innehålla självmotsägelser, så egentligen handlar det inte om någon riktig syntes, utan snarar om att i likhet med Nietzsche gå bortom all moralitet. Syntesen verkar alltså svår och kanske har Kierkegaard rätt i sin beskrivning av hur den estetiska luste...