Röde Orm av Frans G. Bengtsson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Röde Orm av Frans G. Bengtsson

Under början av denna jords andra årtusende (enligt kristen tideräkning) hade vikingarna från norra Europa börjat röra sig utåt - mot nya landområden. Några begav sig österut för att byta till sig stora rikedomar. Några begav sig västerut av äventyrslusta. En del begav sig söderut på plundringståg.

På en av Danmarks många kuststräckor levde under denna tid en pojke som senare kom att bli kallad Röde Orm, eftersom hans hår var klarrött till färgen. Som ung levde han med sin mor och en bror därtill. När männen i byn, inklusive hans bror, fick resa på plundringståg till England och Irland - lämnades Orm hemma. Hans mor var nämligen mycket bestämd. Orm var inte gammal nog. Han skulle inte gå förlorad i strid så som många andra hade gjort tidigare.

Utan att någon, inte ens Orm själv, vetat något kom en dag två skeppslaster med svenska vikingar från östkusten på besök. Det var sent på kvällen, och till en början lyckades vikingarna obemärkt smyga sig in mot gården för att där stjäla ett par grisar som proviant under den långa resan som väntade - men när kossorna började råma vaknade gårdsfolket och med dem Orm. Nu gick allting fortare än någon hann tänka. Med spjut och yxor som tillhyggen jagade Orm och de andra i byn vikingarna ned för backarna, som ledde till vikingarnas båt, som de förtöjt vid strandkanten. Ännu visste ingen att Orm var på språng mot sin första resa utanför det land han växt upp i. Några män stupade under de strider som uppstod mellan vikingarna och gårdsfolket. Orm lyckades dräpa en av vikingarna, men blev själv illa skallad av en yxa. Denna yxa tillhörde en av de större männen på båten. Han beslutade i all hast att Orm kunde tas som ersättare för den man han just dräpt. Och så blev det.

På båten blev Orm väl omhändertagen - inte som en slav utan med samma kamratskap som vikingarna behandlat den dräpte med. Nu började en resa som skulle ta Orm från England, förbi Frankrike och ända fram till Spanien. Här lyckades vikingarna han färdades med plundra en stor borg. Där fanns tillräckligt mycket rikedomar för att de skulle besluta att ta sig hem, genom att runda Irland och England - en så långt kom de aldrig.
När de satt segel och börjat segla ut från viken såg de skepp, som senare visade sig vara arabiska. Dessa var många och starka. Vikingarna övermannades totalt i slaget mellan de båda flottorna. Många föll, ett fåtal lyckades fly, men de flesta fick nu tjäna som roddslavar till araberna. Orm, som den blivande skald han var, sade:
”Hemma i gården
som såg mig födas
sutte jag hellre
vid surmjölk och bröd.”

Dessa ord slog väl ut under den närmaste tiden. Orm och de andra hölls nu fångna på skeppet i månader och åter månader. Det var ett tungt kroppsarbete de måste utföra, alltid under press ...