Analys av Subcomandante Marcos text "En viss dos".

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Introduktion
Jag läste, i våras, boken Subcomandante Marcos; Från sydöstra Mexicos underjordiska berg, vilken är en sammanställning av Marcos texter och brev. Jag ska inte försöka dölja att jag redan innan var en vän av socialismen, rättvisan och demokratin, men Marcos satte ord på mina tankar. När jag nu läser samma texter som jag läste då, och utan att utmåla mig själv som en fullfjädrad retoriker, förstår jag varför jag blev så fascinerad. Av just den anledningen bad jag om att få analysera ett stycke indiansk retorik.

Kontext och kommunikationssituation
Subcomandante Marcos texter präglas alltid av livet i Chiapas djupa skogar, varifrån han bedriver ett slags stillastående krig, ett skyttegravskrig utan anfallssignaler eller bombningar, mot den mexikanska regeringen. Sedan 1994 har han varit den främste representanten för sapatistarmén och den fattiga indianbefolkningen i Mexiko. Han är en del av ett litet kuvat försvar, och en länk mellan indianerna i bergen och nyhetsmediet i väst. I vissa av hans texter (ofta i form av PS) kan man känna anspänningen bland soldaterna, då regeringens helikoptrar svävar över författaren, man känner bitterheten hos en man som alltför många gånger svikits och tvingats se sina drömmar krossas, men aldrig att man upplever hans texter som vore de skrivna av en man utan hopp eller tro. Marcos lever för kampen, isolerad i djungeln likt på en öde ö, och hans texter är flaskposter, vilka kommer flytande till oss i våra läsfåtöljer.

Publiken, den tänkta, är nästan alltid den mexikanska under- och medelklassen. Någon gång händer det att breven är skrivna direkt för oss i väst, vilket märks på tonen och i språket som ofelbart höjs ett par steg i svårighetsgrad. Det fenomenala i Marcos skrivande är ju annars att han lyckas anpassa texten till såväl den fattige, och knappt läskunnige, mexikanen, som till den västerländska eliten, utan att någondera parten känner sig sedd över huvudet eller tagen för barn. Med detta vill han vinna vår, västvärldens, gunst och den egna, mexikanska, solidariteten och erkännandet. Därför publicerar han sina texter i allt från mexikanska dagstidningar (och vad jag förstått utan censur) till europeiska vänsterintellektuella magasin, där budskapet istället sväljs med, mer eller mindre, hull och hår.

Genre/texttyp och stilnivå
Jag kan inte säga att Marcos följer en direkt erkänd genre, utan istället har han skapat sig en egen mycket speciell texttyp där han blandar friskt och vågat. Om jag ska försöka mig på en hemmagjord benämning blir det: en metamorft indianpolitisk genre (men ta det med en klackspark). Metaforerna är dock det mest iögonfallande, attraktiva och, enligt mig, det som utgör själva språket. Trots dessa metaforer, vilka kan kännas svulstiga och obekväma (men mer naturligt på spanska än i svenska), är språket vardagligt, men inte av en slump. Det vardagliga, stundtals intetsägande, språket ger livet, spänningen och väntan i djungeln mer rättvisa och känsla av realism. Läsaren ska sitta genomblöt under ett stort träd, timme ut och timme in, detta ger en förtrogenhet med författaren, liksom soldaterna känner förtroende till militären som ryms i samma kropp. Texten har också två sidor; den första handlar om soldaterna som fysiska personer, hur de handlar och vad de säger, men den andra sidan är de värden som soldaterna står för, vad de representerar (mer om detta i stycket om stilfigurer).



Fonetisk, lexikal och syntaktisk nivå
Rytmen i texterna är sällan något påtagligt till en början. Inledningen avhandlar, så gott som, alltid en politisk fråga eller ett krav. Men rytmen ändrar sig drastiskt när handlingen kommer att kretsa kring känslan av bergens närvaro, soldaternas umbäranden och hoppet, det aldrig falnande, då blir texten dramatisk och ger en svag känsla av poesi. Han går från långa, didaktiska meningar, hopade och fullständiga, till korta, träffsäkra bilder, gärna med en liten tråd hängande. Det är inte ovanligt med meningar på tre, fyra rader, men det är däremot mycket ovanligt med svårlästa meningar. Det är heller inte svårt att tyda budskapet, vad som ska uppfattas förstås. Orden är ömsom konkreta, som när han definierar överklassen med att skriva: ”företagarna, boskapsägarna och köpmännen”, eller skriver: ”indianerna på lands-bygden”, när han tar upp underklassen, men orden kan också vara abstrakta, exempelvis mikro- och makromedborgare, vilket i sammanhanget är konkret men ryckt ur sin kontext kan te sig flytande. Samtidigt använder han ord, vilka, i den här texten, mer upplevs som metaforer än abstrakta ord; ordet ”smutsig” i ”smutsig valseger” är ett sådant exempel. Jag har bara, på ett enda ställe, hittat ett stycke som påverkas direkt, och dessutom mycket effektfullt, av positiva och negativa ord; det är förstås: ”löften om förbättringar… säkra förbättringar…”. Den meningen får också utgöra smakprov på Marcos sinne för ironi. Marcos har lagt ner en viss möda på att tänka över ordens värde. Han använder uteslutande negativa ord när skriver om sina motståndare; ”korruption, högmod, valfusk”, och de positiva ord som brukas; ”rent, respekt, folkvilja”, sätts inom citationstecken eller ges en ironisk klang, t ex ”landet i eufori”. Detta gäller dock bara den politiska delen av brevet.

Marcos använder inga svåra ord, och det beror på att han skriver för en publik, vilken, i vissa fall, knappt är läskunnig. Han antas vara akademiker, men det finns inga uppgifter om den saken, så vi får väl tro att hans spanska är korrekt, översättningen är det åtminstone. I övrigt finns inte mycket av värde att säga om orden, vilket naturligtvis har en absolut koppling till att texten är översatt.

Meningslängden blir automatiskt ganska lång då Marcos gärna räknar upp saker samtidigt som han kommenterar dem, således blir informationstätheten påfallande, vilket kanske inte är så konstigt då texten är ett brev. Meningsbyggnaden är det inget konstigt med, mer än vad som redan sagts, dvs. att den skiftar i takt med handlingen och att Marcos har en förkärlek till hopningar. Visst, texten är högertyngd etc. men dessa aspekter har inget med känslan att göra. Man kan nog räkna ord till döddagar, utan att komma fram till en annan slutsats om menings-byggnaden.

Stilfigurer
Marcos använder en rad stilfigurer i sina texter, främst metaforer, vilka kommit att bli hans signum. Här skriver han t ex om ”den grå horisonten”, som får antas betyda framtiden, och vinden i dalarna, ett omen om vad som kommer hända i denna framtid. En sak som slog mig när jag läste texten nu, men som helt glidit mig förbi tidigare, är att personerna, Ana-Maria och Antonio, också är metaforer. Ana-Maria är revolutionens röst, det unga och vilda, medan gamle Antonio är den gamla indiantraditionen och Chiapas sorg. En person som förvisso inte är med här men som ofta förekommer i Marcos texter är Toñita, en liten flicka som får antas vara indianernas hopp och framtidstro. Marcos använder också mycket text mellan raderna i en lustig form av ironi/sarkasm, eller kanske rättare uttryckt: kvickheter. Mycket skrivs underförstått och de hot han riktar blir så mycket vassare eftersom han gör dem i omskrivningar, exempelvis i det sista stycket i den politiska delen av brevet, om att timvisaren slår över till den första timmen den första januari. Den första januari 1994 inleddes upproret, och det är självfallet detta som åsyftas, ett förebud om stundande oroligheter. Deklarationen på slutet är det inte mycket att säga om, den innehåller ett par anaforer och epiforer, och den är en enda lång metafor, utom på slutet då den helt plötsligt blir ett mycket konkret hot.

Diskussion
Jag kan inte riktigt släppa Marcos utan att först ha givit honom en viss dos av kritik. Det är ordvalet i den avslutande ”dikten” som retar mig lite. På den åttonde raden skriver han ”satans svin”, och det, sant eller ej, är ett misstag. Persiflage i all ära, men när man gör ett så tydligt stilbrott, och dessutom uttrycker sig så starkt, slår det oftast tillbaka på en själv. Man är ett satans svin om man förtrycker sin befolkning, och två kamrater emellan får gärna ge uttryck för detta, men inte i en text eller annat offentligt sammanhang. Effekten blir varken att man tycker illa om de satans svinen eller om författaren, men den sistnämnde får ett löjets skimmer över sig, vilket kan vara nog så förödande. Men, och här inser jag att det kan ha varit något förhastat att välja en översatt text, det är inte sagt att ”satans svin” är lika starkt på spanska som på svenska, inte heller sagt att den mottas med samma skepsis i Mexiko som av en svensk publik.

Just det att texten är översatt måste kanske också beröras lite närmare. Det har vid ett par tillfällen hänt att jag inte riktigt kunnat fullgöra analysen pga. att texten inte varit skriven på originalspråk. Nu förstår jag förvisso spanska hjälpligt, men då har jag istället inte kommit över originaltexten, så det pluspoänget får gå mig förbi… Men samtidigt har jag resonerat såhär: jag har läst det mesta som går att läsa av Marcos, och känner honom således ganska väl, dessutom blev jag ju påverkad av texten på ett sätt som kanske en dålig översättning inte skulle ha lyckats med.

Slutligen kan jag nog sammanfatta ”En viss dos” genom att säga: det är metaforerna, rytmen och ironin som gör texten, dock med god hjälp av poesin och de underfundiga lustigheterna.



En viss dos

8 oktober 1994

Till den rikstäckande veckotidningen El Proceso
Till den rikstäckande dagstidningen La Jornada
Till den rikstäckande dagstidningen El Financiero
Till lokaltidningen i San Cristóbal de Las Casas Tiempo


Señores!
Ännu en kommuniké. Jag vet inte varför de säger att Mexico har förändrats och att ingenting nu blir som förut, att en ny demokratisk era för landet inleds. Jag vet inte hur det ser ut där ni är, men här är allt sig likt: PRI Lovar och svär (efter ett skamligt valfusk) att man vann ”rent”, boskapsägarna, köpmännen och företagarna säger att de ”respekterar folkviljan” det vill säga ”deras egen vilja”, och katolska kyrkan gör sig till medbrottsling. Indianerna på landsbygden vet att det var en smutsig valseger, de vet att de inte kommer att orka med ytterligare en PRI-guvernör, de vet att de inte kan ha en förrädare i parlamentet. Långsamt börjar Chiapas att delas i två; vinden där ovan återtar högmodets och maktens maner. Polisen och den federala armén sluter leden bakom pengarna och korruptionen. Vinden inunder återgår till att färdas fram genom dalgångar, den får fart och blir stark. Det är oväder i luften…

Vi står där vi stod i december 1993; landet i eufori över tillväxten i ekonomin, politisk stabilitet, löften om förbättringar för mikromedborgarna, säkra förbättringar för makro-medborgarna, i Chiapas en delstatsregering ledd av PRI som säger sig ha ”folkligt” stöd, landet i lugn, allt är lugnt… och så slår timvisaren över till den första timmen den första januari… ”Ya Basta!”
Eller?
Det var det. Hälsningar och lite förståelse inför det som komma skall.
Från sydöstra Mexicos berg
Subcomandante Insurgente Marcos

PS. ”I bergen börjar vattnet fylla bäckarna”, säger Ana Maria. Jag ser oroad mot det grå som tornar upp sig vid horisonten. Hon lägger till: ”Om det inte slutar regna snart, kommer de att komma ner som aldrig förr”, innan hon ger sig av för att se till vakten. ”Som aldrig förr”, säger jag tyst för mig själv. Ja...