Novell från en dikt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Det fanns stunder då jag fångade dagen.
Det fanns stunder då jag verkligen levde.
Det fanns stunder då jag aldrig tvivlade.”
(av: Marie Lindskog)

Hon tittade upp från sina papper. Det hade blivit många dikter skrivna nu den senaste månaden, tänkte hon. Det hade på något sätt som hon aldrig kunnat tänka sig, blivit hennes enda sätt att få ut alla starka känslor som förvirrat henne så totalt, den senaste tiden. Dikterna hade blivit bättre och bättre nu. I början hade det mest bara varit lite klotter som hade kommit liksom naturligt, vars största syfte varit att hon skulle få avreagera sig lite. De hade hjälpt henne att ta itu med all ilska som bubblat upp inom henne då.
Nu hade ilskan för länge sedan gått över. Det intensiva energiklot av svart ilska som kokat inom henne hade plötsligt svalnat och krympt ihop till en hård, kall och isande klump av sorg, som bara fick henne att känna meningslöshet och en oerhörd ensamhet.

”Det fanns stunder då jag aldrig tvivlade.”

Hennes ögon hade fastnat vid den meningen.
Om och om igen läste hon de där orden som var så sanna.
Nu kunde hon inte njuta av någonting längre. Vad var meningen med att överhuvudtaget göra någonting längre? Vad är meningen med att le när det inte finns någonting att vara glad över? Vad är meningen med att älska när det inte finns någon kärlek att glädjas över?

Allt kändes mest som en...