Fantasy Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den oväder belagda skogen

Elin vaknar upp i sitt rum och hoppar ur sängen, för idag ska hon till sin mormor på landet. När hon kliver ut i hallen sitter mamma i köket och läser tidningen.
”God morgon” säger Elin, pigg och glad.
”Nämen god morgon. Har du redan vaknat?”
”Det är klart jag har, jag ska ju till mormor idag!”
”Vi åker vid klockan ett. Ät lite frukost nu och packa väskan.”
Efter att Elin har ätit frukost går hon till sitt rum och packar ner kläder, en bok, tandborste och baddräkt, allt som behövs för en vecka hos mormor.
Dom hoppar in i bilen och äntligen kan dom ge sig av.
Elin skådar det gröna landskapet genom bilrutan. Hon börjar känna sig sömnig och lutar sig tillbaka för att försöka sova.
När hon vaknar åker dom på den lilla grusvägen in till mormor, och bara fem minuter efter kommer dom fram till mormors hus.
Huset är ganska litet, och det är rött med vita knutar. Trädgården är jätte stor, och på baksidan av huset finns det ett äppleträd där det växer gudomligt goda äpplen.
I rabatterna växer det många fina blommor.
Mormor kommer ut ur huset och går raka vägen fram till Elin och kramar henne.
”Vad du har vuxit!” säger mormor och skådar henne med häpna ögon från topp till tå.
Och visst har hon faktiskt förändrats mycket det senaste halvåret.
Hennes bruna hår har blivit långt och hon har klippt lugg, hon har vuxit 3 cm och är nu 1,5 m lång.
Hennes blåa ögon har inte förändrats som tur är, för mormor älskar dom, hon har sagt att dom kan få vad dom vill.
När mormor och mamma har pratat färdigt kramar Elin mamma farväl, tar sin väska och börjar gå mot huset, men när hon precis ska kliva upp på första trappsteget ropar mamma;
”Elin, du får inte glömma din lyckosten, du glömde den i bilen!”
Lyckostenen har hon alltid med sig vart hon än går, den ger henne tur och hjälper henne i krissituationer.
Hon fick stenen för ett år sedan, när hon och mamma var i stan.
Elin hade gått vilse och kommit ifrån mamma, och då kom en tant med vitt axellångt hår fram till henne.
Hon såg ut som en häxa, eftersom hon bar en lång mörkblå kappa. Hon gav henne en vit, rund och jätte len sten.
Tanten sa att hon skulle krama stenen hårt, och önska att mamma skulle komma. Hon bad också Elin att ta vara på stenen.
När Elin öppnade ögonen var tanten borta och plötsligt kommer mamma springandes mot henne. Därefter har hon alltid haft med sig stenen vart hon än går.
När Elin kliver in i mormors hus luktar det nybakta bullar, och just då kommer Elsa springandes med viftande svans. Elsa är mormors hund. Hon är av rasen Golden Retriever.
Elsa har funnits ända sedan Elin var fem år, så dom är varandras ögonstenar.
Elin går upp för den smala trappan som leder till den lilla övervåningen där Elin ska sova.
Efter att mormor har bjudit på fika och pratat massor vill Elin ut och utforska skogarna runtomkring. Och hon vill hitta en sjö som hon kan bada i.
Men mormor tycker klockan är för mycket, så istället går hon och läser i sin bok.
Hon blir så trött att hon somnar.
Elin vaknar av den starka solen som skiner in genom fönstret. Elsa trippar upp för trappan som om hon visste att Elin hade vaknat. Hon ligger kvar i sängen ett tag för att klia Elsa. Sedan klär hon på sig ett par kortbyxor och en t-shirt. Hon tittar ut genom fönstret, och hela himlen är klarblå, nästan i alla fall. En bit bort i skogen ligger ett tjockt lager moln över. Det ser ut som ett riktigt åskmoln. Inte kan det väl bli regn en sån här solig dag.
Elin dunsar ner för trappan och in i köket.
Mormor har dukat fram frukost.
” God morgon! Vad bra att du vaknade, jag bad Elsa gå upp och väcka dig.”
” Ska det bli regn idag?” frågar Elin.
” Inte ska det väl regna en sån här vacker sommardag? Eller varför undrar du?” säger mormor och tittar frågande på henne.
” Det är ett åskmoln över ett skogsområde där borta.”
Och så går hon fram till fönstret och pekar på det gråa moln tjoget.
” Nej, nej, det där ligger alltid över skogen, men det har bara blivit större och större. Jag vet inte varför, men det är något konstigt. Även sådana här vackra dagar ligger molnen över skogen.”
” Vad konstigt.”
” Sätt dig nu Elin och ät frukost.” säger mormor som börjar smöra en macka.
” Jag ska nog gå en promenad med Elsa efter frukosten, eller vad tycker du?” säger Elin och så tittar hon på Elsa som vrider på huvudet och gnyr lite. Hon ska nämligen utforska vad som händer där borta vid molnen.
” Det låter som en bra ide.” säger mormor och börjar äta på mackan.
Efter frukosten klär hon på sig baddräkten under kläderna, ifall hon skulle hitta en sjö.
Och i fickan på kortbyxorna lägger hon lyckostenen. Hon tar med sig en flaska saft också, eftersom det är så varmt.
Hon och Elsa börjar gå. Dom hoppar över stubbar, stenar och stockar.
Ju längre in i skogen dom kommer, ju glesare blir skogen.
” Snart måste vi väl vara framme!” säger Elin och tittar upp på himlen.
Plötsligt börjar Elsa springa, och hon försvinner ur synhåll. Elin ropar och springer efter, och hon märker att det blir bara mörkare och mörkare väder. Det börjar regna. Hon får syn på Elsa som sitter bredvid någonting, det ser ut som ett rött skåp.
När hon kommer närmare ser hon att det är en röd telefonkiosk. Den ser ganska utsliten ut, och ett glasfönster är sönderkrossat.
” Vad gör den här mitt i skogen?” och så inspekterar hon den noggrant.
Hon går in i den för att slippa bli blöt. Elin och Elsa står hopträngda i den lilla telefonkiosken. Det finns en telefon och en adressbok hängandes på väggen mittemot henne.
Varför ska en telefonkiosk stå mitt i skogen? Vem använder den?
Regnet smattrar mot taket och några droppar från det trasiga fönstret skvätter på henne.
Elin tar upp luren, håller den mot örat och hör en ton, den fungerar.
Hon öppnar adressboken, och på första sidan står ett tresiffrigt nummer, 678.
Elin slår numret 678 och signalerna går fram. Plötsligt börjar det susa i luren, och glasrutorna börjar skaka. Dom skakar allt kraftigare och kraftigare. Elsa grips av panik och försöker komma ut, men då lyfts hon upp av ingenting och börjar sväva. Elin blir förvirrad, förstår ingenting, men hon hinner inte tänka så mycket, när hon också börjar sväva. Både Elin och Elsa börjar snurra runt, och allting blir svart.
Elin vaknar och det dunkar i huvudet.
” Mår du bra?” frågar en kvinnlig röst, och Elin vänder sig snabbt om. Den enda som står där är Elsa, men inte kan väl hon prata.
” Mår du bra?” säger samma röst igen, och Elsas mun rör sig samtidigt som rösten.
” Kan du prata!?” ropar Elin förvånat.
” Tydligen!” säger Elsa och viftar glatt på svansen.
” Vad gör vi här?” frågar Elin och tittar sig omkring. Hon sitter på ett högt berg, och hon kan se ända ner till början av berget. Där nere kan hon skymta en liten stad. Men allt ser så grått ut, och himlen är också grå.
Just då kommer en vit duva ner från himlen.
Den kuttrar och släpper ett ihoprullat brev ner på Elin. Hon och Elsa tittar mysiskt på varandra, och så börjar Elin rulla upp brevet.
I brevet står det;

Hej Elin!

Dig har jag väntat på, och nu, äntligen har det rätta tillfället kommit!
Du har kommit till den magiska världen Lyckogruvan. Här är det alltid frid och fröjd, ingen blir sjuk, vädret är alltid fint, eller, det var alltid frid och fröjd tills den onda trollkaren Inte Lycklig förtrollade Lyckogruvan. Så nu blir vi sjuka, nu har vi aldrig fint väder, och det är aldrig frid och fröjd längre. Ovädret sprider sig även i din värld. Om du inte kan hjälpa oss nu får vi alla leva i dåligt väder.
Den enda som kan göra någonting är du. Du har den magiska lyckostenen, och det är bara du som har makten över den.
Du kan besegra Inte Lycklig genom att äta ett av hans hårstrån, och sedan med lyckostenens hjälp önska att han försvinner.
Lycka till!

” Vi måste göra någonting fort!” säger Elin och hoppar upp. ” Vi kan springa ner till staden för att få reda på vart Inte Lycklig finns.”
” Nej, det är för långt!” gnäller Elsa och tittar avskyvärt ner på staden.
” Jag går i alla fall, stanna du, men jag måste hjälpa dom!”
Och så börjar Elin sin vandring ner till staden.
Elsa känner sig rädd, men har för lite ork att gå så långt, så hon lägger sig gömd bakom en sten.
Det är jobbigt för Elin att gå, men hon kommer närmre och närmre staden.
När hon närmar sig en ladugård börjar det regna och hon tar skydd i ladan så hon inte blir blöt.
Ladan är nog till för får, eftersom det är flera små hagar, och det har fastnat lite ull på staketen. Hon kurrar ihop sig på en höbal och somnar snabbt.
Hon vaknar av en knuff, och när hon öppnar ögonen står en man med stor näsa och långt hår framför henne. Han håller på att släppa in fåren.
” Vad gör du här?” frågar mannen.
Första tanken som slår henne då är att hon måste få tag i Inte Lycklig.
” Vet du vart trollkaren Inte Lycklig finns?” säger hon rak på sak.
” Ja, jag har hört att han ska finnas där man önskar att han är.” säger han och funderar lite.
” Okej, tack ska du ha!”
Och så springer Elin ut ur ladan medans mannen står kvar och ser förvånad ut.
Nu måste Elin upp till Elsa, så att dom kan önska dit Inte Lycklig. Hon springer och springer och slutligen kommer hon upp på bergs toppen, hon skyndar sig fram till Elsa som ligger och sover.
” Elsa! Vakna! Jag vet hur vi ska få tag i Inte Lycklig!”
Men Elsa smackar bara lite och vrider på sig.
” Vill inte du hjälpa till så får jag väl gör det här på egen hand!”
Elin går bort en bit från stenen, hon tar fram lyckostenen ur fickan och kramar den hårt och kniper igen ögonen.
Hon önskar så mycket hon kan att trollkarlen ska stå framför henne när hon öppnar ögonen.
” Vad vill du mig?” frågar en mörk, irriterad röst.
Elin slår upp ögonen med det samma, och framför henne står en tre meter lång gubbe, med ganska kort hår, en stor näsa, och två par stora ögon med buskiga ögonbryn över.
Han är ganska smal och har en lång grå kappa på sig. Han fötter är stora som tennisracketar. Det är alltså Inte Lycklig.
” Du måste bryta förbannelsen som vilar över Lyckogruvan!” ropar Elin.
” Jag måste ingenting!” ryter trollkarlen. ”Alltid har alla beordrat mig om vad jag ska göra och vad jag inte ska göra, men sedan jag fick denna makten kan jag göra som jag vill, så kom inte hit och säga att jag måste göra någonting, folket ska få lida lika mycket som jag har fått göra!”
Nu lät han riktigt arg, och med stora kliv börjar han närma sig Elin.
Elin tar mod till sig och ropar;
” Jag ska se till att du visst måste!”
Och så flyger hon på trollkarlens ben med hopp om att han ska välta, men han blir bara mer irriterad och försöker skaka bort henne från benet.
Elin håller sig i med all kraft hon har när han viftar fram och tillbaka med benet. Elin tappar greppet och flyger iväg och landar precis vid kanten av ett stup.
Trollkarlen börjar gå mot Elin, men plötsligt ryggar han till och börjar skrika. Han vänder sig om och börjar springa, och i trollkarlens bak hänger Elsa.
” Ta honom Elsa!” ropar Elin.
Nu måste dom få honom ner på marken så dom når hans hår.
Trollkarlen ser inte stenen framför honom, han snubblar och ramlar med ett duns på marken.
Elin rusar fram och rycker av ett hårstrå på honom.
Hon tittar äcklande på det och stoppar in det i munnen, tar fram lyckostenen och önskar lika mycket som hon gjorde när hon ville få trollkarlen...