Kallt blod

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med ett språng hoppade Sandra över den låga stenmuren. Hon landade med lätta fötter på den grästäckta marken och borstade bort dammen från händerna. Trots att månen var den enda ljuskällan i den mörka höstnatten, gick hon med säkra steg över den tysta kyrkogården. Allt detta var henne bekant, då det var den närmaste vägen hem ifrån hennes bästa vän Linnéa.
Den övergivna kyrkan avtecknade sig spöklikt mot den nattsvarta bakgrunden, och dess fönster reflekterade det svaga månskenet med ett kusligt ljus. Om Sandra hade varit några år yngre, hade denna syn gett henne kalla kårar. Men hon var myndig nu. En erfaren kvinna som inte längre var rädd för mörkret.
Innan hon nådde grusstigen såg hon sig om. Mellan de dunkla lövverken glittrade Vallentunasjön med ett sällsamt sken, och långt där borta syntes enstaka ljus från hus som fortfarande var vakna i den sena timman.
Innan hon hunnit njuta av utsikten hördes plötsligt hördes ett prasslande bakom henne, som fick henne att snurra hastigt runt med hjärtat i halsgropen. Till en början kunde hon inte se någonting annorlunda, men sedan började buskarna intill henne skaka okontrollerat. Med långsamma steg började hon backa bakåt, fortfarande med blicken fäst på buskarna.
”Ä-är det någon där?” Hennes röst lät mer som en hes viskning.
Hon gjorde sig just redo för att springa, då en katt hoppade ut från buskarna framför henne.
En oerhörd lättnat sköljde över henne, och Sandras läppar drogs till leende då hon långsamt närmade sig den svarta bondkatten med utsträckt hand.
”Du skrämde mig verkligen, lilla kisse” sade hon med försiktigt stämma, samtidigt som hennes högra hand rörde vid kattens huvud. Sandra ryckte förfärat till, då katten plötsligt började fräsa och klöste hennes hand innan hon hunnit reagera. Ett stänk av blod fläckade Sandras vita tröja, vilket fick en illamående känsla skölja över henne. Med tårade ögon såg hon på det djupa jacket som gick över handflatan, och ned till handleden.
”Är du skadad?” Sandra gav till ett tjut och såg sig förfärat om.
Hon fann sig själv stå framför en reslig man, iklädd en svart kappa och med mörkt stripigt hår som ramade in ett utmärglad, blekt ansikte. Hans tunna läppar antog en road min, då han med en hungrig blick stirrade på Sandra.
Utan en tanke vände Sandra sig om och började springa för allt vad livet höll henne kärt. Hon var nästan framme vid grindporten då främlingens hand fattade tag i hennes arm med ett järnhårt grepp. Sandra började genast skrika, medan hennes lediga hand for med en svepande rörelse mot mannens ansikte. Till hennes stora förvåning böjde mannen lätt undan från hennes attack, samtidigt som hans andra hand fattade tag i Sandras sårade handled. Smärtan strålade igenom hennes arm och fick henne att vingla till i mannens grepp.
”Sluta! Släpp mig!” snyftade Sandra och måttade en spark mot främlingen, men missade grovt då han återigen backade undan. Hur mycket hon än drog och slet, lossade inte mannens grepp om hennes.
”Nej…” Mannen talade med en lugn stämma, tydligt obesvärad av situationen. Hans ögon tycktes med ens lysa röda, då Sandra motvilligt mötte hans blick. Hon stelnade förfärat till samtidigt som en flämtning lämnade hennes läppar.
”Gör inget motstånd, så kommer allt att vara över snart” viskade mannen i hennes öra och släppte hennes armar.
Sandras inre skrek åt henne att springa, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte släppa mannens ögon med blicken. Deras blodröda sken lös allt starkare, och hotade med att dränka henne likt en tidvattensvåg. Alla hennes tankar suddades långsamt ut, och lämnade inget annat kvar än en känsla av oförklarlig längtan.
Främlingen tog återigen tag i henne, men denna gång gjorde inte Sandra något motstånd. Hon välkomnade det som skulle hända.
”Allt är över snart…” Orden hängde kvar i hennes öron, då hon sakta drog undan sitt hår och blottade huden vid axeln. Med en återhållsam andning blundade hon. Blundade och väntade.

”Sandra? Jorden anropar Sandra!” En hand viftade frenetiskt framför Sandras ögon, och drog henne obarmhärtigt tillbaka till verkligheten. Hon såg sig förvirrat om, och upptäckte Linnéa sitta bredvid henne med en orolig uppsyn i ansiktet.
”Hm? Vad?” mumlade Sandra och tittade ofokuserat på sin vän.
”Jag undrade vad det är med dig idag? Du har inte lyssnat på ett ord vad jag har sagt, du rörde inte din lunch och du har varit nära att krocka in i en vägg tre gånger!”
Sandra såg sig omkring. Hon hade glömt bort att de fortfarande befann sig i skolan. De satt i cafeterian, som nu var tom eftersom de flesta hade lektioner. Hon undrade vagt vad hon gjorde där.
Hennes blick föll på affischerna på anslagstavlan, som bjöd folk att komma på skivorna för Vallentuna Gymnasiums blivande studenter. Sandra var själv en av dem, insåg hon förvånat. Efter tre år i det samhällsvetenskapliga programmet, skulle hon äntligen ta studenten. Men... vad hade det för betydelse egentligen?
”Hallå? Är du där eller?” Sandra hade återigen glömt bort att Linnéa satt bredvid henne.
”Är du sjuk? Du verkar så himla frånvarande.” Linnéa lade en varm hand på Sandras panna.
”Nej, jag är frisk. Jag är bara….” började Sandra förklara men avbröt sig hastigt när en intensiv känsla for igenom henne. Hon blev plötsligt väldigt medveten om värmen från hennes väninnas hand, och åsynen av Linnéas hud fick något att hugga till inom henne.
”Vad är det? Du är ju alldeles likblek!” utbrast Linnéa och stirrade med stora ögon på sin vän.
Sandra for upp med vacklande steg, med skakande händer och darrande stämma.
”Jag… jag måste gå!” Sedan sprang hon mot utgången, och lät Linnéa sitta oförstående kvar vid bordet.
"Jag är ledsen, Linnéa. Men jag vet inte vad som händer med mig…" Tankarna tumlade omkring i hennes huvud, då hon staplade ut i det bländande solskenet.

Sandra satt på en bänk och stirrade tomt framför sig. Det började skymma, och gravstenarna kastade långa skuggor mot marken. Hon hade suttit där ända sedan händelsen i skolan.
Solens starka ljus hade först fått henne att ...