Essä - Våga vara dig själv trots att världen tittar på

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I ett omklädningsrum står tre tonårstjejer framför spegeln och begrundar sitt utseende, en helt vanlig händelse bland unga tjejer numera. Tjej nummer 1 sätter igång sin klagosång; ”Alltså, jag vågar inte använda jeans längre, min rumpa ser så stor ut” och tjej nummer två instämmer ”men titta på min enormt finniga hy, jag skäms ju för att visa upp mig bland folk”. Så släpper tjej nummer 3 den bomb som sätter stopp för fortsatt klagande; ”Jag är faktiskt nöjd med mig själv, visst har jag mina skavanker och fel, men jag trivs ändå i den kropp jag har”. De andra tjejerna reagerar ju knappast med ett ”Men vad roligt!” eller ”Åh, gud vad kul”. I själva verket lär de först med småchockade miner iaktta tjej nummer 3 för att sedan möta varandras blickar som bokstavligen skriker ut att det måste vara något fel på deras vän.

Varför är det så? Det är så nuförtiden att tjej nummer 3 inte ärligt får säga vad hon tycker, det är fel att våga vara sig själv och påvisa sina tillgångar istället för brister. Varför har samhället utvecklats till att det är mer okej att vara missnöjd än att faktiskt trivas med sig själv? Många skyller pressen av att uppnå ”idealet” på media. Jag tror att det finns ytterligare faktorer som förorsakar denna brist på självförtroende bland oss ungdomar. Måhända att de har sitt ursprung från media men det är långt tillbaka och det finns nog inte många som skulle sätta de faktorerna i förbindelse med denna tredje statsmakt idag.

Så kan man ju börja med att fråga sig hur detta tog sin början, vilka idéer och fixeringar som sakta börjar gnaga sig in i ungdomens lättstyrda och oerfarna tankegång? Vilka tankar som sakta men säkert byggs upp för att sedan stå unga människor upp till halsen i sökandet efter sig själva?

När man är ung har man fortfarande en väldigt lång väg kvar att gå och man hinner stå vid många vägskäl och tveka, man kommer att stanna upp många gånger och fråga sig själv vart man är på väg. Man kommer också få bredare perspektiv över sig själv och livet genom händelser och tidens lopp innan man slutligen har hittat sitt rätta jag och fått en klar bild av vem man är och varför man har blivit just denna individ.

Eftersom många tror att media är den huvudsakliga boven i denna situation så känns det mest relevant att behandla denna del först. I dagens samhälle kan man på sätt och vis påstå att utsidan gör insidan. Inte för att det i själva verket är så, utan för att många agerar och tänker på det viset. Att media provocerar fram åsikter och tankar hos personer som får dem att känna missnöje och otillräcklighet är inget att sticka under stolen med.

I vår tids veckotidningar får man en klar bild av hur samhället vållar dåligt självförtroende hos unga människor. Modellerna på omslagen är smala som trådar och man frågar sig själv hur de klarar av att stå upprätt, alla dietrecept inuti är givetvis bra för osunda människor, men det går inte att förneka att vanliga tonåringar klipper ut recepten och lever strikt efter metoden trots att många av dem ligger under medelvikten. Det går inte att neka att de som ska föreställa dagens ideal, det utseende och den personlighet vi ”vanliga döda” ska sträva efter, de finns inte i verkligheten. Efter att retuschering, smink och plastikoperationer har gjort sitt skulle personen på bilden i fråga knappast kunna igenkännas gåendes på gatan.

Bilden man målar upp inom sig angående hur framtiden kommer att se ut är skrämmande. Trådsmala och plastikopererade medelålders människor som har förändrat sig själva både här och där, men som ändå inte är tillfreds med sig själva. Man tar sig en titt på dagens kändisar och väljer ut den man helst vill efterlikna, man skaffar sig en ”idol” som kanske inte alltid är uppskattad för vad de gör utan för hur de ser ut. Eftersom tonåringar är väldigt lättmanipulerade är det inte svårt att få dem att köpa de kläderna, just det sminket och börja på den dieten när kändisar och inflytelserika personer med glädje marknadsför detta. Man ser upp till sina idoler, både hur de ser ut och hur de beter sig. Unga människor tar efter så väldigt lätt. Man ser kändisar på TV som super sig berusade, tar droger och har sexuellt umgänge redan i väldigt ung ålder utan att tycka det är det minsta underligt eller förargligt.

Det går inte att undkomma att innebörden av förut mer speciella inslag i livet sakta men säkert raderas ut och blir något obetydligt och intetsägande i samhället. Undermedvetet tappar vissa saker sin mening medan ungdomarna förväntas genomföra dessa nu betydelselösa ting och tycka att de har funnit sitt riktiga jag.

De flesta uppfattningar och tankar kommer nog i grund och botten ifrån media på ett eller annat sätt. Framför allt mode har trätt fram från detta, men också de oskrivna reglerna hur man bör uppföra sig beroende på vem man är. Om vi tänker tillbaka på när TV 3 beslöt sig för att börja sända det i USA så hyllade programmet The Anna Nicole Show. Vi är ju inne på det ”moderna” 2000-talet då mycket som var helt absurt för 20 år sedan nu är ett vardagligt inträffande man knappt höjer ögonbrynen för. Jag har nog inte stött på en människa som lagt ett gott ord om den här showen, som i regel går ut på att Anna Nicole super sig redigt full, tar droger man knappt kan namnet på och går runt halvnaken medan hon juckar mot olika föremål.

Man sitter uppkrupen i soffan med rynkade ögonbryn och undrar var i all världen det kan ha slagit slint för denna kvinna, man är övertygad om att hon måste ha allvarliga psykiska problem som inte kan umgås utan att ta sig några omgångar ”sanningsserum”. Att se en kvinna av denna, låt oss säga, kaliber, är ju inte var dag, och vad beror det på? Hon lär väl knappast vara den enda kvinnan att bete sig på det här sättet? Kan det vara så att denna kvinna, denna väldigt utstickande individ, möjligtvis är den första kvinna som öppet vågar bete sig som ett manligt svin?

Tänker man närmare på saken har vi ju många motsvarigheter på hennes typ av beteende, till exempel Robinson-Robban, den vidunderlige figuren som verkligen gör allt för att få den uppmärksamhet hon redan har. Det verkar för honom vara en dröm som blir verklighet om han tillbringa en enda dag på löpsedeln, det känns lite som att han lever efter mottot ”all publicitet vara bra publicitet”. Däremot tycker nog många utanför mediavärlden att han är en patetisk varelse, som skulle må bra av att ta tag i sitt liv och sluta leta bekräftelse i mediavärlden.

Lucius Seneca sade en gång att: ”Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare.”

Ständigt ser vi människor som ser ut att ha lyckats i livet. De går runt på gatorna, vi hör dem på radion, i TV:n och vi pratar med dem. Lycka för många idag är samma sak som framgång. Livet har blivit till en enda stor jakt på framgång inom karriären, kärleken och vänskap. Man jämför sig ständigt med andra som ser ut att ha det bättre, som är snyggare, rikare, smartare eller helt enkelt verkar ha dragit vinstlotten i livet. Men sedan när blev man lycklig i längden på materia? Sedan när klassificerar man en individ med Ralph Lauren-kostym och Porsche lyckligare än en någon med Volvo och Dress Mann-klädsel?

Många försöker ständigt bli lyckliga genom att köpa saker. Denna konstgjorda lycka är något man ständigt måste fylla på och förbättra. Nya saker kommer ut på marknaden och vi fyller på våra ”lyckoförråd” för en kort period. Vi människor är konsumenter i allra högsta grad och har i all press att införskaffa det senaste glömt bort vad som egentligen gör oss lyckliga. Enligt min mening skulle livet vara enklare och mer gediget att leva utan alla dessa produkter. Människor skulle bli naturligare och det skulle vara lättare att vara sig själv. Att vara sig själv innebär inte att bekräfta sin personlighet genom att inhandla det senaste på marknaden, att bära vad som representerar den stil man påstår sig ha.

Den man är handlar inte alls om ytlighet, snarare om personlighet, att våga leva ut sitt ”jag” utan att vika hädan eller krypa ihop i ett skal. Utan materia skulle vi nog våga stå upprätt för ingen kan då döma en för det man saknar, bara glädjas åt vad alla kan bidra med. Vi måste inse att materia inte kan göra oss lyckliga. Den riktiga lyckan står en i längden inte lika dyrt även om den svårare att hitta.

Hittills har många av de ämnena jag har behandlat rört sig om att det tar tid att hitta sig själv, att media provocerar fram påklistrade personligheter hos unga människor och att man i dagens samhälle ”måste” vara missnöjd med sig själv på ett eller annat vis. Vad jag inte har pratat om är personer som vill vara sig själva, som vet vilka de är, men som av diverse anledningar inte kan. Folk som skulle frysas ut totalt på grund av fördomar. Det finns många minoritetsgrupper i samhället som fortfarande löper risken att inte bli accepterade som sina riktiga jag. Som i rädsla för att bli diskriminerade och offer för ”hets mot folkgrupp” stänger inne sin livsstil och klistrar på en annan.

Om vi tar homo- och bisexuella som exempel så har ju fördomarna mot denna folkgrupp existerat ända sedan den protestantiska kyrkan förde dem med sig hit till vårt rike, Sverige. Det har sedan dess funnits otaliga lagar mot homosexuella och det faktum att det klassades som en sjukdom fram till 1974 känns för mig som är född i slutet på 80-talet väldigt avlägset och ofattbart. Även om det idag enligt lag är ”okej” och fullkomligt normalt att vara annat än heterosexuell så förekommer fortfarande fördomarna. Många homo- och bisexuella tillkännager sig inte förrän i sen ålder, då de känner sig säkrare, trots att de funnit sig själva flera år tidigare.

Det kan bero på allt från att de inte har en familj som stöttar en, att de känner sig osäkra över hur deras vänner kommer reagera eller hur denna minoritetsgrupp blir representerad i media och i samhället. Stödet från ens familj och vänner är väldigt viktig i fråga om att våga vara den man är, det gäller inte bara minoritetsgrupper utan i ren allmänhet. Man måste få känna att man har någon som står upp för en när man blottar sig själv för offentligheten. För att våga krävs givetvis att man är karaktärsfast, att man inte viker ner sig även om man inte kommer att bli accepterad överallt, men det krävs också ett oändligt stöd från nära och kära.

De som är sig själva kan man bara beundra, man måste...