Faraonernas kosmos

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De gamla egyptiernas föreställningar om kosmos - världsbyggnaden var att världen var
uppbyggd av tre domäner; underjorden, jorden och himlen.


I underjorden var guden Osiris kung och hit kom alla döda. De ställs då inför hinsidesdomstolen.
Schakalguden Anubis vägde här den dödes hjärta och om hjärtat var tyngre än den strutsfjäder som
rättvisans gudinna Maat (rättvisans och sanningens gudinna) bar i sitt hår fick den döde inte tillträde till dödsriket.



Jorden var de levandes rike, en männsikornas och allt levandes domän. Enligt den
egyptiska världsbilden var jorden en platt skiva omgiven av uroceanen Nun, som är alltings
ursprung.

Skapelseberättelserna skiljer sig från varandra beroende på vilken tradition man utgår ifrån.
Den man sett på flest ställen och den som är bäst förklarad är den från Heliopolis, Egyptens största
och mest betydelsefulla stad.

Det hela började med att en kulle reste sig upp ur Nun. På kullen fans skaparguden Atum, som kläckts ur
fågeln Fenixs ägg. Atum spottade ut guden Shu och spydde ut gudinnan Tefnut. De fick sen tillsammans
gudarna Geb och Nut. Geb blev jordens gud och Nut blev gudinna över himlariket.

De fick sedan fyra barn:

Osiris - Dödsrikets gud.
Isis - "Moder till allt liv", beskyddare över kistor och krukor.
Seth - Gud över stormar och våld, egentligen över allt dåligt.

Nepthys - Nattens gudinna.

Alla dessa kom sedan att kallas för "Heliopolis Niohövdade gudagrupp".

Det finns även andra föreställningar om skapelsen, som fanns b la i Hermopolis och Memfis.

I Hermopolis trodde man att uroceanen hade fyra karaktärsdrag och dessa personifierades
av fyra gudapar men sammanlagt åtta gudar: Nun & Naunet, Heh & Hehet, Kek & Keket och Amun & Amunet.

I Memfis trodde man att det var skapelseguden Ptah som skapat allt. Det var i hans fantasi en vilja till
skapande uppstod och detta omsattes sedan i ord. Även om Ptah var skapelseguden fanns
det inom honom åtta andra gudar, av dessa var några från de i Heliopolis och några från de i Hermopolis.

Allt detta handlade om skapelsen, men slutet då? I dödsboken står det att Atum kommer att förgöra det han en gång skapat.
Världen kommer då att åter dras ner i Nun, uroceanen som vid begynnelsen.
Endast Atum och Osiris kommer att finnas kvar.


Himlen var det tredje domänet och tillförde de kosmiska gudomligheterna och var i första hand solgudens Re domän,
men även månens och stjärnornas gudomligheters domän.

På himlen färdades solguden Re varje dag från öster till väster i sin solbåt och under natten
när månguden och stjärngudarna visade sig färdades Re tillbaka till öst genom underjorden.

Re hade ett öga som han kunde lösgöra från huvudet och låta färdas som solen över himlen.
Faraonerna bar detta öga i sin utstyrsel som en indikation på sitt dudomliga ursprung.
Nattetid nere i underjorden kämpade han mot Apofisormen, om att bevara solens kurs över himlen.



BALSAMERING

Enligt Egyptiernas religion fanns det ett liv efter döden. Istället för att säga att man dog så sade dem: att
anlända till andra stranden. Egyptierna fick lära sig att själen bara tillfälligt lämnade kroppen när man dog.
Själen skulle åretvända senare, i förutsättning att kroppen fanns bevarad. Därför började man balsamera eller
mumifiera vilket alltså går ut på att bevara ett lik så bra som möjligt.

Balsamering utfördes med nästan rituell noggranhet. Först togs inälvorna och hjärnan ut ur kroppen.
Organen hälldes i speciella såkallade kanopiska kärl. Kroppen tvättades och gneds sedan med salt.
Tomrummen i kroppen fylldes med linnetrasor, väldoftade örter och oljor. Eftert 70 dagar tvättades kroppen
igen och man täckte ögon, öron och näsa med bivax. Ansiktet sminkades och läppar, naglar, handflator och fotsulor
färgades. Sedan började man linda in den döde. Som mest kunde de gå åt runt 100 meter linnebindlar.
Balsameringen avslutades med att pensla den lindade kroppen med en gummilösning.
Kroppen lades oftast ner i en smyckad trä- eller stenkista, s.k sarkofag.

Förmodligen så gjordes de första balsamerings försöken 3 400 år f. kr. Den äldsta mumifieringen som har hittats
begravdes för ungeför 4 700 år sedan.
Då det gjordes mest balsameringar var under 1600 - 900 f. kr. En del faraoner från den tiden är så väl bevarade att man
får en klar bild av hur de såg ut när de var i livet.

Det fanns olika sorters...