Sammanfattning av en dialog mellan Sokrates och Menon

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

SAMMANFATTNING AV DIALOGEN MELLAN SOKRATES OCH MENON ANGÅENDE DYGDENS BETYDELSE OCH KRAFT

Menons inleder dialogen med en fråga angående dygdens framkommande. Är dygden ett naturligt anlag eller är det något som man lär sig genom övning eller erfarenheter i verkliga livet? Denna fråga kunde inte Sokrates svara på, på grund av att han inte förstod dygdens betydelse och därmed inte dess styrka eller svagheter. Han poängterade dock att han aldrig träffat någon som kunde ge en rak förklaring på dygd.

Till motsats från Sokrates ansåg Menon sig kunna ange dygdens betydelse och gav förklaringen att den beskrivs i personens förhållande till händelsen och tiden. Sokrates påpekade dock dygdernas olika slag men poängterade samtidigt att alla har en och samma benämning, vilket gör dom till dygder.

Dygderna kan endast förklaras genom att man ser på den gemensamma be-stämmningen och kan inte förklaras på egen hand. Det Sokrates understryker är att dygden är lika hos alla men att det är egenskaperna man bör se på och inte hur den ställs till en enskild individ. Dygden är densamma hos alla hur den än uttrycks.

Men för att begripa meningen med dygd måste man dock finna en defenition som är övergripande och gäller för alla dygder. Till exempel får man inte dela upp dygden i olika numerära delar eller beståndsdelar. Menon vill dock beskriva dygden på flertalet olika sätt men Sokrates anser att dygden precis som färger och former har en sak gemensamt och det är den som sammanbinder betydelsen.

Menons tanke bygger mycket på människans forskningar. En sak man redan vet om, vill man inte forska i för det har hon ingen användning av. Men en sak som man inte vet om kan man inte forska i eftersom man inte vet vad det är som man ska söka efter.

Med denna grunden ansre då Sokrates att sökandet efter dygdens betydelse är helt meningslös eftersom människan känner till allt om den dygd hon är bekant med. Skulle det således finnas en annan dygd som människan inte visste om skulle människan inte bry sig om att forska i den eftersom hon inte vet var hon ska söka från.

Sokrates betonar då sitt påstående att människans själ är odödlig och att männ-iskan blivit medveten om allt denne vet efter att ha blivit återfödd så många gånger. Människan vet vid det laget allt om livet både uppe på jorden och livet i dödsriket. Men om man ska tolka Sokrates rätt betyder det att människan vet allt som själen kan lära sig och människan ifrågasätter då dygdens betydelse så hon kan minnas vad hon redan vet.

Eftersom människan redan skulle veta dygdens mening är det enda som krävs att hon erinrar sig om att hon vet om det. För enligt Sokrates är all form av lärande erinring av det man redan vet.

För att bevisa sin sentens kallar Sokrates fram en av Menons slavar som enligt Menons själv inte har fått lära sig något i sitt liv och som varit född och uppfostrad i Menons hus. Sokrates poängterar att själen dock kan veta om det men slaven måste erinra sig det.

Sokrates ger slaven ett antal geometriska problem och genom deras dialog som leder till att slaven löser problemen, understryker Sokrates sin teori om att han inte undervisar slaven utan låter honom lösa den genom dialogen.

Eftersom slaven inte fått undervisning i sitt liv måste hans kunskaper erinrats från tiden innan han föddes till det liv han nu levde, det vill säga i den själ som Sokrates poängterar är odödlig.

Sokrates och Menons enas om denna teori och frågan om dygden kan läras kommer upp. Dialogen dom emellan blir lång och komplicerad och slutsatsen blir att egenskaper som sturka, hälsa och pengar är endast till nytta om de används på rätt sätt och då kan även skada oss om de används på ett felaktigt sätt. Om dygden skulle vara ett vetande skulle den kunna läras men om det fanns något gott är det möjligt att dygden inte är vetande såvida det goda är skilt från vetandet.

Men dock finns det egenskaper som inte styrs av det vetande. Modet är det bästa exemplet i denna dialog. Dock är även dessa egenskaper ibland till fördel men även dessa kan människan ta skada av. Detta skulle enligt Sokrates innebära att det själen företager sig och arbetar med, slutar i lycka, om insikten visar vägen. Men under oförnuftet ledning slutar det illa.

Om dygden skulle vara en egenskap hos själen, och är hjälpsam, måste den vara en insikt, eftersom inget av det som finns i själen är bra eller dåligt. Det blir det ena eller det andra först när det styrs av antigen insikten eller oförnuftet styr. Även detta är ett bevis på att dygden är en insikt. Detta innebär att om man inte är god av naturen, går detta att läras, och om dygden är vetande kan den läras. Men allt detta gäller endast om dygden verkligen går att läras, och det som går att läras måste det finnas lärare i. Detta ger som slutsats att dygden inte går att läras, eftersom det inte finns några lärare i dygd.

Skull...