Kärlek rostar aldrig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sara hade rensat bort det förflutna, skoltiden för flera år sedan som hade krossat hennes hjärta. Hon hade nästan lyckats radera bort minnet av Martin och Alicia då brevet kom, en påminnelse om det förflutna. På brevet stod det ”inbjudan till klassfest”. Sara rös.

Kommer du ihåg de gulgröna skåpen med böcker i en enda röra? Kommer du ihåg fnittren under biologilektionerna? Kommer du ihåg de hemliga lapparna som skickades under lektionerna? Kommer du ihåg…

Sara kastade arg brevet på köksbordet.
- Men kommer du ihåg sviket och gråten när den man älskar väljer en annan!? Skrek Sara förbannat samtidigt som hon slängde sig gråtande på sängen.

6 år hade gått, men det kändes som om det var igår. Martin och hon, det ultimata kärleksparet som kysstes för första gången i trean, utanför skolgården bakom en liten Enbuske. I högstadiet blev relationen mellan dem mycket djupare och Sara visste att de skulle tillbringa resten av sina liv med varandra. Så dum hon var, tänkte hon nu. Som att den första kärleken skulle hålla för evigt.
Det var på balen i nian. Martin hade på sig en stilig, svart kostym och en röd fluga. Han hade välkammat hår som gjorde att han såg ut som en skolpojke. Första kvarten var det tomt på dansgolvet, med som tiden gick kom det fler och fler våghalsar ut på golvet, en av dem var Martin. Sara trodde såklart att han skulle bjuda upp henne men hon hade fel. Han bjöd upp klassens populäraste tjej ”bajs-Alicia” som Sara har kallat henne sedan balen. Han bjöd upp henne och inte Sara! De dansade tryckare efter tryckare och Sara satt där i ett hörn som hon vore en bortglömd, ful tavla som ingen tittar på. Hon satt där i gråtande andetag hela kvällen och ingen Martin bjöd upp henne. Dagen efter kom han hem till henne, beslutsam men samtidigt sorgsen. Det var slut, Han och bajs-Alicia var ihop nu. Sommaren gick, den var inte som förr, den var lång, tråkig och smärtsam. Saras kropp var tömd på känslor, hon var söndertrasad och hon ville bara bort, bort ifrån Göteborg och bort ifrån Sverige! Efter sommaren så hon flyttade till London som aupair. Sara ville bara glömma och gå vidare, och livet i London hjälpte henne faktiskt. Hon bodde i London i ett år innan hon beslöt sig att åka hem till Sverige, men inte till hennes hemstad Göteborg utan till storstaden Stockholm där hon började läsa som ekonom. Idag jobbar hon som jurist och trivs bra med mitt liv. Hon har allt – vänner, pengar och en egen lägenhet, allt utom en pojkvän.

Hon travade upp ur sängen och sneglade på brevet, hela hennes kropp skakade. Det var bara för två år sedan som hon hade skiljts sin första och enda kärlek, skulle hon kunna klara av att se honom igen? På brevet stod det en adress och ett datum. Datumet var den 21juli, om fem dagar! Hon tänkte tillbaka på de ljusa stunderna i högstadiet. De trista historielektionerna med den ännu tristare läraren Åke Persson, de fnissiga biologilektionerna med den genante magistern Karl som jobbade i full rulle med att försöka lära ut sex och samlevnad och de lustiga hemkunskapslektionerna med diskmedelskrig och flygande köttbullar. Det var tider det. Nästa dag så skickade hon tillbaka brevet med svaret JA. Hon hade bestämt sig, hon ville möta det som hade plågat henne i så många år nu, kärleken. Sara packade sina väskor fulla och förberedde sig för att åka mot Göteborg.

När hon steg av tåget så kände hon att det skulle bli roligt att träffa sina gamla klasskompisar igen. Diana med de söta flätorna, Hjalmar med de tjocka glasögonen och det rufsiga håret, Linda med kort kort och mygg glasögon, Kalle med pösig träningsoverall och tandställning, Martin och Alicia…
Med de tankarna så steg hon in på statshotellet med sina nyköpta cheapmonday jeans och sina dyra lacoste skor. Hotellet var stort och maffigt. Det hängde en stor ljuskrona utsmyckad med guld i taket. Ett flertal välmålade tavlor hängde utspridda på väggen ovanför trappan. Detta var ett fint hotell, ett hotell där endast rika folk som Sara hade råd med att bo på.

– Sara! Vad roligt att du kom. Vad gör du nuförtiden? Du bor i Stockholm eller hur? I innerstaden? Otroligt, det kostar ju massor att bo där! Du måste ha ett väldigt bra jobb, det kan man ju förstå…
Diana, som inte hade kvar de söta flätorna utan en kort igelkottfrisyr, var upphetsad och glad och kastade lovord över Sara. Sara var glad över att få ett sådant vänligt välkomnande.
Trots den bra starten på festen så började oron komma när hon såg Alicia, Bajs-Alicia. Hon var vacker, en vacker, lång och blond varelse som stod där och log som om hon var med i en tandkrämsreklam. Bredvid henne så stod den blivande fadern och hennes make, Martin. I nästa ögonblick så tog han riktning mot Sara. Hennes hjärta bultade som aldrig för. Han tog hennes hand.
- Sara… sa han enkelt. De fåtaliga orden väckte alla hennes minnen. Den första kyssen, det första famntaget, de soliga sommardagarna på stranden tillsammans, kyssar, kramar och hopp om framtiden.
Jag älskar dig fortfarande, tänkte hon med sådan intensitet så att hon var nära på att säga det. Hon höll igen tankarna och sa kyligt:
- Hej Martin. Hur är det med dig nuförtiden?
- Ganska bra. Svarade han med ett leende. Och hur är det med dig?
- Bara bra, tack. Svarade hon tafatt
- Jag ser det, du ser fantastisk ut.
Saras kinder började bli röda, vad skulle hon säga nu?
- Du ser inte så dum ut du heller… tryckte hon fram.
Det var sant det hon sa. Martin hade blivit en vältränad och muskulös man. Han var snyggare än hon mindes honom. Alicia kom sakta fram och min svartsjuka och avsky växte fram. Sara kunde dock kontrollera sig och sträckte snällt fram handen och sa:
- Hej, Alicia, trevligt att träffas. Och grattis, får man väl säga.
Alicia tog tag i hennes hand och skakade den hjärtligt.
- Tack ska du ha men så skönt är det inte just nu, är i nionde månaden och är tung som en elefant. Jag behöver sorgligt nog till och med hjälp med att knyta skosnörena. Skrattade Alicia
Hon var förundrad över hur trevlig Alicia var, förut var hon en snobbig Bitch som gick runt i hennes märkeskläder och med näsan i vädret. Men faktum var att kvinnan som stod framför henne var både rolig och charmig. Saras avsky bleknade snabbt bort och mot sin vilja så log hon.
- Det är tur att du har hjälp då. Fortsatte Sara och nickade mot Martin
- Jaa det är bra att Jim får hjälp med att sköta om mig.
- Jim? Sara såg förvånat på de båda.
- Ja min man. Skrattade Alicia
- År du och den här tim ihop? Frågade Sara som fortfarande inte hade kommit över chocken
- Jaa. Svarade Alicia tålmodigt
- Men jag trodde att du och…
- Nej. Skrattade Alicia. Det höll bara några månader, Martin älskade aldrig riktigt mig, i alla fall inte som han älskade dig…
Sara tittade ner, men Alicia grep tag hennes arm och tvingade henne att titta på henne.
- Sara, du kan inte dölja dina känslor. Jag vet att du fortfarande tänker på Martin och jag vet att han tycker om dig. Viskade Alicia allvarligt
- Ähh, efter alla dessa år? Snälla Alicia, du har fel, det var bara en van...