Mordet vid Gömmaren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prolog

Skogen var mörk och skrämmande. Tallarna reste sig hotfullt över henne. Hon kände tusen gula ögon se på henne men när hon vände sig om såg hon inga alls.
De bara fötterna sjönk ner i den våta mossan och andedräkten blåstes ut som en vit dimma.
Hösten började leda mot sitt slut, hon ångrade att hon inte tagit på sig jackan. Det var bitande kallt ute, men det hade hon inte lagt märke till när hon sprungit ut i natten. Plötsligt hörde hon en kvist brytas och hon stelnade till. Hon hörde någon andas tungt bakom henne. ”Tro förfan inte att du kommer undan den här gången.” Hörde hon personens väsande röst. Hon kände hur hon blev alldeles kall och började springa för sitt liv. Men hon han inte långt, snart var förövaren ikapp, tog tag i henne, slängde ner henne i mossan. Förövarens ansikte var det sista hon såg innan livet rann ur henne, ut i den mörka, tysta natten.



Måndag.

Väckarklockan tjuter irriterande klockan halv sex på morgonen. Bengt öppnar ögonen och dra en djup suck. Han tänder sänglampan och stänger av väckarklockan. Utanför fönstret är det fortfarande svart. Ännu en arbetsvecka låg framför honom. Det lönar sig inte att komma försent så han stiger upp, drar på sig kläderna och tar med sig de färdigbredda mackorna ur kylskåpet. Han snubblar över en boll i mörkret och ramlar in bland jackorna i hallen. Han lyssnar spänt om någon i huset har vaknat av oväsendet. Turligtvis så sov alla lugnt vidare. Han trasslar sig ur garderoben och sätter på sig skorna. Letar reda på nyckeln i mörkret, hittar den, öppnar dörren, går ut och låser. Går längst grusvägen fram till den splitternya bilen, Kristina hade övertalat honom att köpa en Volvo V70, han hoppar in och kör iväg. Han känner den välbekanta huvudvärken, som han så ofta har, den bultar vid tinningen när han kör vägen till jobbet. Han letar fram huvudvärkstabletterna som alltid ligger i handsfacket med alla andra nödvändigheter. Han svalde den direkt, utan dricka och visste att huvudvärken snart skulle gå över och slog på radion.
Framme vid jobbet var parkeringen så gott som full. ”Det måste ha hänt något.” Tänkte han högt för sig själv. Bengt körde in och ställde sig på sin plats. Ute hade mörkret lagt sig och det började ljusna. Han kände en regndroppe i pannan och såg upp mot himlen, den var täckt av tunga mörka åskmoln. Han drog en djup suck och sekunden senare vräkte regnet ned. Bengt drog jackan tätare om sig och sprang in.
Inne på stationen var arbetet i full gång inför
Morgonmötet. Bengt tog sina mackor, en kopp svart, rykande kaffe och gick in och satte sig i det lille vita fikarummet i väntan på att morgonmötet som hölls varje måndag skulle starta. Han såg sig runt i rummet, så gott som alla satt redan där inne, resten var på väg. Han tog en klunk av sitt kaffe och började öppna den bruna papperspåsen som mackorna låg i. Hans chef Klas Alhammar kom in och alla blev tysta, Klas harklade sig och såg ut över sina anställda. ”Lördag, natten till söndag mördades en flicka brutalt borta vid gömmaren. Hennes mage var upp skuren. Hon hittades för bara några timmar sen och teknikerna är redan på plats. Än så länge vet vi inte vem hon är eller vad hon gjorde där. Johansson och Bolin, ni ska knacka dörr i området där flickan hittades. Martén, Hansson och Pedersen ska åka ned till brottsplatsen och kolla om teknikerna har hittat nått användbart till våran utredning.” Bengt tog en sista klunk på sitt kaffe, tog med sig resten av mackan och reste sig upp. Han gick in på sitt välorganiserade kontor och hämtade sin polisbricka, satte på sig jackan och började gå mot garaget, Sara Johansson skyndade efter med snabba steg. Bengt tog fram bilnyckeln och låste upp den silvergrå Volvon. Han gick fram till bilen och hoppade in, väntade på att Sara skulle hinna ikapp och hoppa in på den andra sidan. Hon öppnade strax dörren och hoppade in på passagerar sidan.
”Vilken snygg o bekväm bil du har köpt Bengt, den måste ha varit dyr.”
”Nja sådär, Kristin ville så gärna att jag skulle köpa den så det var bara att öppna plånboken.” Bengt skrattade och startade bilen. ”Men jag håller med om att den är bekväm, och den är väldigt tyst när man kör den, så den
är helt okej. Vart ska vi?”
”Gömmaråsen. Hur mår Kristin och barnen då?”
”Jo tack de mår bra. Och Patrik, hur mår han? Fortfarande feber?”
”Ja, den verkar inte vilja sjunka, så Lars tar med honom till barnläkaren idag.”
”Okej, det var ju inte så bra. Hoppas han blir frisk snart, det finns inget värre än ett sjukt barn.
”Jo man hoppas ju på det.” Bengt kollar på klockan, den visar sju. Nu har alla vaknat redo för att leka slut på mamma en hel dag. Han log när han tänkte på det.
”Får jag slå på radion?” Sara trycker igång radion.
”Självklart.” Hon letar fortfarande efter någon bra kanal. Tillslut bestämmer hon sig för Rix-fm. Bengt ser ut genom bilrutan. Utanför reser sig tallarna granna och stolta. Någon rider på en äng långt bort. Någon går längst med vägen och rastar sin hund. Det är en stor mörkbrun ridgeback, och den förde hans tankar hem till deras lilla ridgeback valp, som busar hela tiden, ungarna älskade den. Han samlar tankarna och kör vidare in i skogen. Träden blir högre och tätare, de åker förbi flera villatomter innan de når målet.
”Här är det fint, man skulle nästan kunna tänka sig att köpa en liten villa här och ha som landställe.” Sara lät väldigt engagerad.
”Vi är strax framme.” Sa han när de svängde in vid skylten där det stod: Gömmaråsen 20-30. De följde vägen rakt fram förbi nio villor och ställde sig utanför den tionde villan.
”Ska vi börja?”
”Jo det är väl bäst det.” Svarade han och klev ur bilen med henne efter sig. Han gick fram till en gammal grind
och tryckte ned handtaget, den öppnades med ett gnissel. Han stövlade fram till den föråldrade trädörren och knackade på. Han hörde en hund skälla där innanför och hasande steg närmade sig. Handtaget trycktes sakta ned och dörren gled knarrande upp. Framför honom stod en gammal man. Han hade rufsigt hår och en tänd pipa i munnen.
”Ja?” Han hade en hes röst.
”Hej, jag heter Bengt Bolin och det här är min kollega Sara Johansson, vi är från Huddinge polisen och skulle vilja ställa några frågor till dig om det går för sig.”
”Jojo, visst, visst. Kom in, kom in. Känn er som hemma. Vill ni ha en kopp kaffe?” Han verkade lite smånervös. Men det var inte konstigt, folk reagerade ofta så när de kom in i deras hem.
”Tack så mycket, nej tack det är bra.”
”Vilken tur för jag har inge kaffe hemma, då slipper jag gå över till grannen och fråga.”
Bengt såg sig omkring i den fallfärdiga lilla stugan. Därinne var det stökigt, grejer låg huller om buller överallt. Gardinerna hängde på sned och matchade inte. Han såg ut att ha levt ensam väldigt länge. Plötsligt kom en gammal labrador fram och hälsade med en sakta viftande svans, den såg ut att vara lika gammal som gubben. Sara tog fram en penna och ett anteckningsblock och Bengt harklade sig, redo att ställa första frågan.
Kort senare var de på väg till nästa hus utan några klara uppgifter, den gamle mannen hade varit lite virrig och blandade ihop dagar och händelser. De hoppades på att de skulle ha bättre tur i nästa hus. De kom fram till en stor röd villa med vita knutar. Bengt öppnade grinden och gick över grusplanen bort till husets ytterdörr. Till
skillnad från det andra huset, såg det här huset väldigt välskött ut. En jämn och fin gräsmatta bredde ut sig framför huset, en grusgång ledde fram till dörren. Grusgången var kantad av en rabatt på vardera sida. Rabatten var full av färgglada blommor som snart skulle begravas under den tunga kyliga snön som snart skulle komma. Huset var stort. Bengt gick upp för den lilla sten trappan och knackade på. Dörren öppnades genast, och i dörrkarmen stod en liten flicka. Hon hade brunt lockigt hår, mörka bruna ögon inramade av täta ögonfransar. Hon gick och höll i en röd snuttefilt som påminde om en julduk. När hon såg att de var poliser sprang hon förskräckt in i huset och ropade på sin mamma.
”Mamma, mamma. Polisen är här!” Någon minut senare kom en sliten ung kvinna fram till dörren, med flickan i handen. Flickan var livrädd.
”Mamma är dom här för att ta mig? Jag lovar att aldrig mer vara dum mera, jag lovar. Låt dom inte ta mig”
Tårarna började rinna längs hennes kinder. Bengt log när han hörde henne.
”Du kan vara lugn lilla vän, vi är inte här för att ta dig härifrån. Vi ska bara ställa ett par frågor till din mamma.” Han vände sig om mot kvinnan och höll upp en bild på offret. ”Känner ni igen henne? Hon hittades borta vid sjön.” Kvinnan började storgråta. Tårarna rann, sminket kletade ut sig.
” Ja, jag känner henne. Jag känner henne mycket väl.” Svarade hon. ”Det är min dotter, min dotter Madeleine. Hon har varit borta hela helgen och vägrat svara i sin mobil. Gud vad har hänt med henne?” Hon tog upp en näsduk ur jeans fickan, torkade sig om ögonen och snöt sig lätt. Hon borstade till sitt långa, rufsiga, cendré
färgade hår. Bengt såg sorgen i hennes ögon.
”Om du vill kan du få följa med in på stationen och berätta de du vet.”
”Ja, jag får väl ta och göra det.” Sa hon och drog bort en tår som rullade längst hennes kind.
De tog med henne in på stationen och satte henne in henne på förhör. Så länge åkte de tillbaka för att knacka dörr i området, men inte en enda hade hört eller sett något. De fick åka tillbaka tomhänta. Mörkret började lägga sig över skogen och det var snart dags att åka hem.
När Bengt kom hem var det riktigt mörkt ute. Det var snart vinter. Bengt låste bilen och gick in genom ytterdörren och blev påflugen av hundvalpen. Tvååringen Johannes kom springande genom den halvlånga hallen och hoppade upp i pappas famn. Bent tog av sig skorna och jackan. Han gick in i det stilfulla köket där hans fru Kristina stod och lagade middag. Han kysste henne i pannan, gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan med Johannes i knäet. Han slog på nyheterna och de pratade om mordet han höll på att utreda. Han bytte kanal till barnprogram så att den lille hade något att titta på och gick sedan upp till badrummet för att ta en dusch. Det hade varit en slitsam dag. Bengt tog en snabb dusch så att han kände sig fräsch och satte på sig rena kläder. Han gick ned till nerevåningen och kikade in i vardagsrummet. Johannes satt fortfarande och kollade på tv. Han gick in i köket och frågade när maten var klar. Han fick svaret att det skulle dröja tjugo minuter, så han gick upp på övervåningen igen för att kolla efter deras sexmånaders bebis Sabina. Hon låg och sov så sött i sin lilla spjälsäng. Telefonen ringde och han skyndade sig att svara, det kunde ju vara jobbet som hade nya
upplysningar om mordet. Det var inte jobbet, det var hans mamma. Hon undrade om de ville komma på middag på fredagen. Han mumlade visst och sa att han inte kunde prata för att han skulle äta. Han sa hejdå och gick ned igen och satte sig bredvid Johannes i soffan, Bolibompa var snart slut. Kristina ropade från köket att maten var klar och Bengt lyfte upp Johannes och bar in honom i köket. Väl i köket satte han ned honom i hans stol. Han hjälpte Kristina att duka och satte sig själv ned vid bordet.
Lite senare stod han och plockade in disken medans Kristina var och nattade Johannes. När han var klar med disken tog han fram chips och hällde upp dem i en skål. Han gick in i vardagsrummet, ställde skålen på bordet och satte på en film. Medans han väntade på att Kristina skulle komma ner tände han några ljus och släckte lampan. När hon väl kom ner såg han hur romantiskt hon tyckte att det var i vardagsrummet. Hennes leende var oslagbart. Han älskade hennes leende, det var så vackert. Hon satte sig bredvid honom i soffan och han satte på filmen. Han hade valt att de skulle titta på Brave Heart, eftersom det var en av hennes absoluta favoriter.



Tisdag.

Nästa morgon väcktes Bengt av Johannes som drog i honom och ropade:
”Pappa, pappa! Det är snö ute, det är snö!” Han var helt överlycklig. Johannes älskade att leka i snön och Bengt visste att Kristina hade en tuff dag framför sig. Han gick ur sängen, klädde på sig lite snabbt samtidigt som han tystade ned pojken, gick ned i köket, tog sin gröna matlåda ur den svala, fulla kylen och gick ut till bilen. Han var glad att han satt på vinterdäcken. Han låste upp bilen, hoppade in och körde iväg. Han slog på radion och satte på värmen. Bilar stod huller om buller i de smutsbruna snödrivorna längst vägen. Han var glad att han inte var en av dem. Han hade varit smart och satt på vinterdäcken redan första november, för att var på den säkra sidan, så att han inte skulle glömma bort det längre fram. Dessutom skulle det ju inte se bra ut om en polis körde med sommardäck mitt i snökaoset. Han kände att det var halt underlag och körde försiktigt. Det var kö. En lång snirklade bilkö. Han började känna sig lite smått stressad, han hatade verkligen att stå i bilköer. Han hoppades att den snart skulle rulla igen. Han ringde hem och kollade så att Kristina hade gått upp och inte somnat om igen, han ville inte att Johannes skulle vara uppe alldeles ensam i det stora huset, vem vet vad som skulle kunna hända då. Hon svarade trött och förklarade att Johannes satt och kollade på tecknat medans hon stod i köket och lagade frukost till dem.
Bilkön började klara upp sig och han var snart i rullning igen. Han svängde av motorvägen och var snart framme vid jobbet. Han ställde sig på sin parkeringsplats och gick
in i den stora byggnaden. Han gick in på sitt kontor och lade matlådan i det lilla kylskåpet som stod där, tog fram en kopp och hällde upp kaffe åt sig. Han satt och smuttade på sitt rykande varma kaffe när Sara kom in och berättade att de hade fått fram ett nytt lik. De skulle genast åka och kolla läget. Bengt satte på sig jackan ingen och tog fram bilnycklarna.
”Det är nog säkrast om vi tar min bil, jag har vinterdäck.” Han såg att hon rodnade.
”Jag har inte haft tid att byta däck.”
”Jag kan byta däck åt dig om du vill. Det är bara att säga till.” Han log mot henne och hon kunde inte låta bli att le tillbaka.
”Okej, vad snällt av dig, har du verkligen tid med det då?”
”Ja, det är väl klart att jag har. Jag vill ju inte att något ska hända dig i trafiken för att du inte har hunnit byta däck.”
”Haha, tänk om Kristina kunde höra dig nu.” Hon skrattade lite lätt.
”Hahaha.. Skit i Kristina just nu va. Hon vet att jag bryr mig om dig. Du är ju trots allt den jag gillar mest på jobbet och hon har inga problem med det, eftersom hon tycker om dig så mycket själv. Dessutom undrar hon om ni vill komma över på middag i jul? Det vore trevligt att öppna julklappar tillsammans.”
”Ni är ju för rara, jo men det är ju klart att vi kommer.”
”Bra, då meddelar jag Kristina det när jag kommit hem.”
De hade kommit fram till brottsplatsen. Han såg polis avspärrningen och stannade bilen. Bengt hoppade ur bilen och gick under avspärrningen, han gick fram till liket som hittats.
”Man arton år, skjuten i bröstet. Har varit död i cirka tolv timmar, troligtvis självmord.” Snön runt kroppen hade färgats röd av blodet som runnit. Plötsligt blixtrade det till och Bengt vände sig om.
”Pressen!” Morrade han. ”Hur kan de ha kommit hit så fort?” Han blev med ens irriterad. ”Sara, kan du se till att de försvinner härifrån?” Hon nickade och gick dit, han vände dem ryggen och bad kriminalteknikerna att ringa så fort de fått fram något. Han skrev på rapporten att han varit där och sett kroppen så att de kunde flytta på den för obduktion. Han vinkade till sig Sara och de åkte tillbaka mot stationen. Han kollade ut genom bilrutan, ut på den fina vita naturen. Snön var skimrande vit och glittrade där den hängde på granarna. Det såg verkligen magiskt ut. Det ända som fattades för att det skulle se ut som ett julkort var en tomte som stod mitt bland snön. Bengt tänkte att det snart var dags att börja köpa julklappar. Han visste precis vad han skulle köpa till Kristina, ett silverhalsband med en diamantberlock. Barnen var ännu lättare att köpa till, det var ju bara be dem peka ut leksaker i BR´s leksakstidning. Han tankar återgick till jobbet. Han var verkligen bekymrad över att de inte hade en minsta aning om vem som kunde ligga bakom mordet. Han brukade alltid ha en misstanke direkt. Han funderade på om de skulle åka till offrets skola och prata med hennes kamrater, de kanske visste något. Han frågade Sara om de hade fått numret till modern, det hade de. Han bad henne ring och fråga vilken skola hennes dotter gått i. Hon fick namnet och knappade in det på GPS´n.
När de kom fram till skolan gick de in och letade upp skolans rektor. De berättade sitt ärende och frågade vilken klass hon gått i. när de tyckte att de fått tillräckligt
mycket information gick de och sökte upp klassen. De gick in i klassrummet, där det hölls lektion, och berättade att klasskamraten hittats död dagen innan och att de skulle vilja ta ut eleverna en och en för att ställa några frågor. Av en elev, Cheryl, fick de reda på alla offrets vänner på skolan. Cheryl och Madeleine hade umgåtts med samma personer, så hon hade inga problem med att peka ut dem. Enligt Cheryl så hade de varit på fest på lördagsnatten, vilket stämde överens med den höga alkoholhalten i offrets blod. Plötsligt hade Madeleine försvunnit och inte dykt upp igen. Vilket var konstig, hennes skor och jacka hänge fortfarande kvar i hallen. Dagen efter festen, på söndagen, när hon ringt och försökt få tag i Madeleine hade hon inte haft mobilen avstängd. När hon sedan inte dykt upp i skolan på måndagen blev hon orolig och ringde hem till henne, men inget svar. Inte på hela dagen.
”Och nu det här.” Hon brast i gråt. ”Jag kan inte förstå att min bästa vän är död!”
De fortsatte fråga alla på skolan som kände Madeleine, och de var många. Vad Bengt förstod så hade hon varigt en populär tjej. Alla visste vem hon var och alla blev lika chokade och ledsna när de hörde att hon var död. Ingen kunde förstå vem som skulle vilja henne något illa.
När de var klara med förhören åkte de på sen lunch. De åkte ned till Huddinge Centrum och tog en varsin grilltallrik på Grill Palatset, ett litet ställe där ungdomarna brukar hålla till om kvällarna. Över maten diskuterade de den nya informationen de fått. Sara tyckte att de skulle ringa till de andra Madeleine känt som inte gått på skolan, de hade fått numren av Cheryl och Bengt instämde.
Hela dagen gick åt att prata med offrets anhöriga. Bengt var trött när han kom hem klockan fem. Han satte sig och åt med sin familj. Efter maten lekte han en stund med Johannes för att avbelasta Kristin. Klockan sex lät de honom kolla på Bolibompa tills det var slut. De borstade tänderna och nattade honom och Sabina. Resten av kvällen tillbringade de i bubbelbadkaret, fyllt med skum. Bengt gillade deras badrum, man kände sig så lugn och rofylld när man var där inne. Badrummet var smakfullt inrett och det hade värme i golvet, vilket var skönt tidiga mornar. De hade taklampan släckt och tänt ljus runt om i rummet. Det var mysigt.
Det var bara tisdag kväll men för Bengt kändes det som om han jobbat två veckor i sträck, han var verkligen trött.



Onsdag.

Han vaknar som vanligt av den skrällande väckarklockan halv sex på morgonen. Han kämpar för att gå upp ur sängen och åka till jobbet, istället för att ligga kvar och sova hela dagen. Vilket var en väldigt lockande tanke. Men jobbet kallar och han får inte lön av att ligga hemma och dåsa. Han gick in i badrummet och sköljde ansiktet med kallt vatten så att han vaknade till. Så här trött hade han inte varit på länge. När han var klar gick han ner och satte på sig ytterkläderna, lyssnade efter tecken på att Johannes vaknat, vilket han som tur var inte hade gjort. Han öppnade ytterdörren, gick ut och låste efter sig så tyst han kunde. Han fortsatte mot garaget och låste upp bilen. Så fort han startat bilen satte han på värmen, men för att inte bli så sömnig satte han på radion på ganska hög volym. Han funderade på om han började bli sjuk, men sköt genast bort tanken. Han hade varken tid eller råd att vara sjuk, inte nu. Åhnej, inte så här innan jul. På fredag var det den första december och han behövde lönen till julklappar. Han längtade till julafton, han ville så gärna se Kristins min när hon öppnade sin julklapp. Hon skulle bli glad, det visste han.
En bra låt spelades på radion och han skruvade upp volymen lite till. Han satt och diggade till musiken när han sneglade på klockan. De digitala siffrorna visade kvart i sex. Han hade gott om tid på sig, han vad så gott som framme. Han kunde se det stora garaget en bit fram och tänkte att han skulle hinna ta en kopp kaffe innan han började. Han tryckte in sin kod och åkte in i garaget och ställde sig på sin plats. Han skyndade sig in i värmen och gick och tog en kopp kaffe. När han kom in på sitt kontor
såg han att han fått ett meddelande. Han läste igenom det och det stod att Cheryl ringt efter att han gott igår. Hon hade berättat att Miguel, Madeleines ex hade förföljt henne och försökt skada henne flera gånger. Hon bad om ursäkt att hon inte sagt något tidigare, men hon hade varit chokad och glömt bort det för det hände för ganska länge sen.
Bengt satt fortfarande och funderade när telefonen ringde. Det var en av kriminalteknikerna. Da hade hittat DNA i Madeleines hår av saliv, det verkade som om mördaren hade spottat på henne innan han lämnat henne där helt ensam i skogen. Sen berättade han också att de funnit två mobiltelefoner bland mannens ägodelar, plus att de funnit spår av Madeleines DNA under hans naglar. Bengt pustade ut, de hade funnit flickans mördare. Han kunde slå vad om att det var hans DNA i hennes hår, så han bad teknikern att jämföra om det stämde. Han bad honom också att skicka de båda mobiltelefonerna sen lade de på. När Sara dök upp berättade han nyheterna för henne och hon blev glad att de hittat flickans mördare och han hade gett sig själv det straff man var värd när man dödat någon.
”Mördare behövs det inte fler av, det räcker gott och väl med dom som redan finns därute.” Hon avbröt sig och tänkte efter. ” Så.. Vad ska vi göra nu då resten av dagen?” Frågade hon skrattande.
”Vi ska åka och ta en fika medans vi väntar på att kriminalteknikerna ska ringa och bekräfta att DNA´t stämmer.” Det knackade på dörren. ”Ja?”
”Jag har två mobiltelefoner från krim till Bengt Bolin.”
”Ja, det är jag. Tack så mycket.”
De åkte in till Huddinge Centrum för att te en fika på
Castello. De fördrev en timma där och åkte sedan hem till fru Blixt, Madeleines mamma. De frågade om hon kände igen någon av mobilerna, det gjorde hon. Den ena var Madeleines, hon hade fått den i födelsedagspresent för bara någon månad sen. Fingeravtryck visade att Madeleine hade kommit i kontakt med telefonen ganska mycket, men nu visste det säkert att det varit hennes.
När de kom tillbaka till polisstationen lade de ned telefonen i en kartong där alla saker så småningom skulle hamna när de ska arkiveras. Kriminalteknikerna ringde och bekräftade att det var Miguels DNA i Madeleines hår. Fallet var löst, nu var det bara att börja på nästa.
Han hade inget mer att göra på jobbet den dagen så han fick sluta några timmar tidigare. I bilen på väg hem ringde han hem till sina föräldrar, hans mamma svarade.
”Ingrid.”
”Hej mamma. Det är jag, Bengt.”¨
”Nej men hej gubben. Hur är det med er då?”
”Jo tack det är bra med oss. Men anledningen till att jag ringde var om ni skulle kunna komma över till oss och sitta barnvakt medans jag bjuder ut Kristin på middag och bio?”
”Jo men självklart att vi ställer upp för er. Ni får ha det så himla trevligt. När ska vi komma?”
”Tack så mycket. Vid fyra tiden om det går bra.”
”Det blir utmärkt. Hej då.”
”Hej då och tack igen.”
Bengt kände sig glad när han körde in bilen i garaget. Det första han sa när han stängt ytterdörren om sig var att hon inte skulle laga någon middag, de skulle äta ute. Och barnvakt hade han fixat. Kristin blev väldigt glad och gav honom en kyss. Hon frågade om han kunde ta ut hunden
och han gick och hämtade kopplet. Han visslade på valpen och det kom glatt springande. Han satte fast kopplet och öppnade ytterdörren. Han kände den bitande kylan på kinderna och tänkte att nu var det vinter. Han hoppades på att snön skulle hålla i sig över julen och inte försvinna så att de fick en grön jul i år igen. Han gick sakta mot den lilla lekparken en bit bort, man behövde inte gå så lång när det bara var en valp. Snart ville den vända hemåt igen och han var inte sen att uppfylla den önskning. Han skyndade sig in i värmen och tog av kopplet, valpen sprang in och lade sig vid den tända kaminen i vardagsrummet. Han tog av sig skorna och hängde upp jackan i garderoben. Han gick upp på övervåningen och hämtade ett puzzel innan han ropade på Johannes. Han kom skuttande och Bengt frågade om han ville lägga puzzel med honom. Det ville han gärna göra. Han älskade att leka med sin pappa, han var ju inte hemma så ofta. Mamma var inte lika rolig, henne träffade han ju hela dagarna. De satt och lade puzzel tills Kristina kom och sa att de skulle äta mellanmål. Hon hade ställt fram en skål hallonkräm framför Johannes plats. Han åt glatt upp den och frågade när farmor och farfar skulle komma. Bengt svarade att de skulle komma om en liten stund. Johannes tjöt av glädje och berättade att han skulle visa dem den nya teckningen han hade gjort och alla sina leksaker. Han var verkligen uppspelt.
Några timmar senare ringde klockan på dörren och Johannes sprang och öppnade. Han hoppade upp i sin farfars famn. Kristin och Bengt hade gjort sig i ordning och var klara att gå. Det blev en lyckad kväll, först åkte de in till stan och åt på Kammarina sen åkte de till Rigoletto och såg på bio. De såg den nya Bond filmen
Casino Royal. De tyckte inte att den hade någon särskild handling, men annars var den bra. De kom inte hem förens sent på kvällen.



Torsdag.

Han kände sig verkligen krasslig på torsdags morgonen och bestämde sig för att stanna hemma. Han ringde och sjukanmälde sig och gick tillbaka och lade sig i sängen igen. Han tänkte inte gå upp än på ett tag. Några timmar senare vaknade han av att Johannes hoppade på honom.
”Pappa, pappa! Du har försovit dig, du kommer försent till jobbet!”
”Nejdå lilla gubben. Jag är sjuk och ska vara hemma idag.” Svarade han trött.
”Jaa! Pappa ska vara hemma! Vi ska leka hela dagen.” Han sprang ned till köket och pratade med Kristin. Bengt klev upp ur sängen och gick in i badrummet för att ta en lång skön dusch. Han rakade sig och klädde på sig innan han gick ned till nerevåningen. Kristin hade gjort i ordning frukost och han satte sig ned och åt frukost med sin familj, vilket bara hände på helgerna annars. Hon hade gjort en riktig brak frukost. Hon hade gjort i ordning risgrynsgröt, rostmackor med marmelad, te till dom stora och oboy till Johannes. Sabina satt och drällde med sin välling flaska. Hon var verkligen söt. Det lilla hår hon hade var ljusbrunt och lockigt, hennes ögon var mörkblå och skulle snart ändra färg till mörkbruna.
Hela dagen gick åt att leka med barnen och städa lite smått hemma. Kristin började julpynta lite diskret och på efter middagen åkte de och köpte julklappar till småttingarna. Johannes skulle få leksaksbilar med ett parkeringshus till och duplo. Till Sabina köpte de en stor nalle och en docka, resten av julklapparna skulle de köpa senare. Bengt gick iväg och köpte halsbandet till Kristina. Han var väldigt nöjd med sitt köp.
När de kommit hem slog de in julklapparna medans barnen lekte. Sen lagade de middag tillsammans. De satta sig ned tillsammans och åt som den lyckliga familj de var. De nattade barnen och satte sig och kollade på en film innan de gick och lade sig.



Fredag.

På fredagsmorgonen mådde han lite bättre men inte tillräckligt bra för att åka till jobbet. Det fick bli en sitt hemma och såsa i soffan dag. Han åkte till videobutiken och hyrde tre filmer. Rudolf med den röda mulen till småbarnen att titta på, Da Vinci Koden och Omen till honom och Kristin. De ägnade förmiddagen att titta på Rudolf med den röda mulen med Johannes och Sabina. Sen gjorde de knäck och bakade julkakor. De fixade lite julfint och satte sig sedan och kollade på Da Vinci koden medans Sabina sov och Johannes lekte i sitt rum. På kvällen skulle de hem till Bengts föräldrar på middag. De klädde upp barnen i fin kläder och tog med sig valpen efter att ha gått en liten promenad. De hoppade in i bilen med valpen i hund buren som stod i bagaget utrymmet. De åkte den halvlånga biten hem till Bengts föräldrar. De hade verkligen julpyntat, de hade redan ställt upp tomten som sitter i sin släde på taket där den lös fint. Det hade ljuststakar i alla fönstren, på garaget hängde det ned istappar som lös. På dörren hade de satt upp en fin jul krans och på dörrmattan stod det: Här är jultomten hjärtligt välkommen. Bengt log, de hade alltid gillat ju...