Reportage

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hästarna trampar oroligt i sina spiltor när jag kommer in i stallbyggnaden. De är inte vana vid rörelsen såhär tidigt på morgonen. I en box långt in i stallet står Elin, 12 år, och ryktar en stor brun hingst med svart man. Hon är klädd i en svart kavaj och ett par vita ridbyxor. Håret är uppsatt i en lång fläta, som stramas upp i nacken och dinglar nere vid svanken. Hon är lång. I ungefär ett och ett halvt år har hon och hästen Helge tävlat tillsammans och det här är hennes tredje stora tävling. Elin är nervös.
– Väl när jag har kommit ut på banan går nervositeten över och det känns som om det bara är jag och hästen som existerar, säger Elin och slänger upp sadelgjorden på hästens breda rygg.


I september solen utanför tävlingshallen sitter Elin, rak i ryggen, på den högresta hästen. För mer än två år sen blev Elin för stor för att rida på ponny. Hon fick då istället gå från liten häst till att rida stor hingst. Detta händer inte ofta när man är i Elins ålder, men p.g.a. hennes längd övervägdes beslutet. Elin berättar att hon var rädd i början, så rädd att hon nästan inte vågade sitta upp på hästryggen. Men rädslan förändrades snart och gick över till glädje, en känsla som spred sig i magen varje gång hon red och nu tycker hon att det är både härligare och roligare. – Man känner sig stark när man kan kontrollera ett så stort djur.
Elin sitter fokuserad på hästens rygg. Gång på gång tänker hon igenom banan, steg för steg och uppmanar hästen ideligen att stå still.
– Han är nog lika ivrig som jag att komma ut på banan, säger Elin och klappar Helge på halsen.

I nästan tre år har Elin tävlat. Hon började rida som liten när hennes mamma blev trött på att hon alltid satt på gunghästen och vägrade gå av när det var dags att gå till sängs, berättar Elin leende. Sen dess har hon bara fortsatt rida. Hon är söt; stora blåa ögon i ett brunbränt ansikte och snedlugg vajar framför det vänstra ögat. Elin berättar att det är mycket att tänka på när man hoppar. Framförallt måste man känna hästens gång, vilket betyder att man måste följa med i rörelsen till hästens huvud med tygeln, gestikulerar Elin. Med blicken ska man kunna avmäta avståndet från sig själv och hindret och veta när man ska ställa sig upp i fältsists och förbereda hästen för hindret. Sitsen i galoppen, mellan hindren, ska vara tung samtidigt som man ska kunna sträcka på ryggen.


En kvinna i medelåldern kommer gående mot oss. Hon tar sig mödosamt fram mellan ryttare och hästar. Det är Elins tränare, Lotta Sabel. Hon drar snabbt upp sitt röda ruffs i en lös tofs innan hon börjar diskutera taktik med Elin. Ända sedan Elin var liten har Lotta tränat henne.
– Hon är en naturbegåvning, nickar Lotta, redan första gången hon satt på hästryggen visste Elin hur hon skulle handskas med djuret. Hon känner det. Elin var alltid den som satt rak i ryggen och alltid pigg på nya utmaningar. Lotta klappar hästen och går vidare till nästa ryttare.

Elin kommer lätt fram i galopp och klarar första hindret utan ansträngning. Det ser så lätt ut när hon reser sig i sadeln för att göra sig redo för nästa hopp som hon också klarar galant. Spänningen är på topp i den tysta lokalen.
På andra sidan läktaren ser jag Lotta sitta på helspänn när Elin klarar hinder efter hinder och varje gång hästen landar säkert slappnar hon av en kort stund innan det är dags för nästa hinder att ta sig över. Elin klarar banan felfritt och kvalificerar sig till omhoppningen.

På håll, på väg mot övningshallen kan jag höra Lottas hesa stämma som manar på Elin att hon måste förbereda hästen bättre. Elin nickar instämmande och tyglar åt Helge som börjar bil smått rastlös. Det blev bara Elin och kompisen och rivalen Linnéa Mesko som gick vidare till finalen efter att ha ridit felfritt i första omgången. Elin vet att om hon kan hålla nollan och tänker på att förbereda hästen mer inför hindren så har hon god chans mot Linnéa. Kompisen Linnéa är ett år äldre och har tävlat mycket längre än hon själv och har vunnit klubbmästerskapen här på Järfälla ridcenter och större tävlingar. Men hur känns det då att tävla mot kompisen?
– Det är klart att det känns lite pirrigt, svarar Elin, men jag blir ju glad för hennes skull om hon vinner, fast självklart skulle det vara kul att vinna själv också.

Elin gör sig redo för nästa omgång. Hon är först ut. Uppe på läktaren sitter mamma Marita och kompisarna och håller tummarna. Hon får klartecken av domarna och fattar gallopp.
Det är knäpptyst i ridhuset, det enda som hörs är hästens hovar som skvätter sand omkring sig när den tar steg för steg och hoppar hinder efter hinder. Det går ett sus genom läktaren. Elin har rivit. Besvikelsen ses i Elins ansikte och hon rider klart banan med 4 fel och ett rivet hinder. Den lilla chansen nu att Linnéa skulle riva fler än två hinder är minimal. Motgången ses i Elins ögon när hon sätter sig på läktaren med mamma och kompisarna som klappar om henne och tröstar.


Samma tystnad uppkommer i ridhuset när Linnéa ger sig in på banan. Klart att Elin är besviken men det hejdar inte henne från att heja på kompisen. Seger glädjen syns i Linnéas ögon när hon hoppar igenom banan. Elin är beredd med att bryta tystna...