Berättelse om Pompeji utbrottet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

24 augusti år 79

Det är förmiddag och solen skiner som aldrig förr och jag Lucius står här mitt i Pompejis centrum. Jag ska hjälpa min ägare i bageriet idag. Jag har aldrig haft någon mamma eller pappa, dom dog i den stora jordbävningen år 62, då var jag bara ett år gammal. Då tog mr Erlan hand om mig. Jag fick jobba, men inte lika mycket som dom andra slavarna. När jag fyllde nio år såldes jag till min nuvarande ägare. Här får jag jobba mycket. Men det går väl OK.

Jag börjar gå mot min ägares bageri. Gruset under mina fötter knastrar. Jag har inga skor, så jag har rätt ont i fötterna. Där borta är nog bageriet. Jag har aldrig varit i bageriet förut, så jag tror jag går åt rätt håll. Ja, där borta står min ägare.
- Vad sen du är, gå in till köket och hjälp till där, skriker han strängt till mig
och pekar mot en dörr som troligen är till köket. Utanför köket står en åsna. Han är fastspänd i en dubbelklonig kvarnsten. Åsnan har lappar för ögonen så den inte ser något. På så sett tror den att den går fritt, och inte runt i en evighets cirkel. Jag hälsar på åsnan och går in i köket. Inne i köket är det väldigt många människor som springer runt. Alla har olika uppgifter. Några knådar degen som sedan stoppas in i ett stort, svalt och mörkt rum. Innan några andra formar bröden och lägger in bröden i ugnen. Det är där jag kommer in i bilden. Det är jag som ska hålla ugnen varm. Det är ett rätt tungt jobb, men jag är hyfsat stark. Jag tar upp spaden som ligger slängd på golvet framför ugnen och börjar skyffla in ved och ris i ugnen. Jag tänder ugnen och sätter mig på en pall intill ugnens högra sida och hämtar andan. Mina händer är alldeles svarta, det är också mina kläder. Efter en stund kommer min ägare in i rummet.
- Vad gör du pojk?! ännu är det inte rast, säger han och kastar spaden i famnen på mig.
- Dags att ta bort elden så vi kan lägga in bröden.
Helt plötsligt börjar hela huset skaka. Krukor ramlar ner från hyllorna och går sönder i tusen bitar, lite av elden lyckas sprida sig i en stor kruka alldeles intill ugnen. Det är bara en av de många jordbävningarna som har hållit på ett tag nu efter den stora jordbävningen 62. Men nu påstås det att den stora vulkanen Vesuvius har vaknat igen. För det har varit en hel del stora jordbävningar den sista tiden. Så flera familjer har lämnat staden av rädsla. Men min ägare har så stor makt här så han vill inte lämna allt han byggt upp här för något som kan vara ett rykte. Brottsligheten här i Pompeji har kraftigt ökat sen flera familjer flyttat. Så de flesta manliga slavarna min ägare äger är hemma och vaktar. Där slutar det skaka. Jag tar min sista vattenhink och slänger den på elden som spritt sig. Nu måste jag hitta nytt vatten på något sätt för alla brunnar har torkats ut. Den hade inte hunnit sprida sig så mycket som tur var. Jag tar spaden och puttar elden i ugnen åt sidan så dom kan stoppa in bröden.

Det är nu eftermiddag och det är sista omgången av bröd inne i ugnen. Så börjar det igen. Allt skakar. Den här gången skakar det ännu mer än förra gången. Alla stannar upp, och slänger sig in under borden för att ta skydd. Jag hör hur någon skriker. Hon måste ha blivit träffad av något. Jag kryper ut på golvet och letar efter henne. Det är alldeles dammigt så jag ser inte så mycket. Men jag kryper fram mot den som skriker. Jag får tag på henne och ser att hon blöder. Jag tar av mig min tröja och lindar hennes lår som blöder. Sen drar jag henne mot bordet jag gömde mig under innan jag hörde henne. Hon skriker ännu mer, men jag fortsätter dra henne mot bordet. Men så ser jag ett ljus och någon skriker.
”Vi alla måste ut!” Alla skyndar sig mot dörren och jag tar kvinnan jag hjälper upp på ryggen och bär ut henne från huset. Jag lägger ner henne på gruset utanför huset. Det skakar fortfarande och jag ser ett sår på mitt bröst. Jag blöder. Men det är inget djupt sår så jag struntar i det och ser på kvinnan. Hon är oerhört vacker. Hon har nu slutat skrika och det kommer två kvinnor och tar hand om henne. De lindar in hennes ben men riktiga grejer och ca. en halv timme efter kan hon stå på benet.

Då börjar det komma ut flygande stenar från vulkanen. Alla börjar springa. Kvinnan hamnar lite efter alla andra så jag saktar ner för att hjälpa henne.
- Spring och rädda ditt eget liv, skriker hon.
- Nej, jag har hjälp dig så här långt och kan inte överge dig nu, skriker jag tillbaka.
Jag tar upp henne på ryggen och börjar springa. Hon väger nästan ingenting så det går lätt. Jag är snabb så jag kommer snabbt ifatt och förbi de andra. Och så händer det värsta. Det börjar komma ut lava från vulkanen. Jag blir livrädd och börjar springa ännu fortare. Jag känner smärta i fötterna för jag springer full fart på grus utan skor. Jag kollar ner på fötterna och ser att de blöder. Men jag fortsätter springa. Nu är jag långt framför de andra i staden. Jag hör att de skriker
”Hjälp, lavan är inte långt efter!”. Jag ökar farten ännu mer. Och tappar nästan kvinnan på ryggen men hon lyckas hålla sig kvar. Jag hör hur några skriker. Lavan måste vara ifatt dom. Jag ökar farten ännu mer. Känner hur musklerna börjar säga ifrån, men jag fortsätter springa. Nu har jag nog sprungit mer än en halv mil. Jag hör inte längre lavan och känner hur kvinnan på ryggen vänder sig om och säger
”Den har slutat rinna i snabbt tempo, vi är långt före den”
Jag saktar ner tempot lite men springer någon kilometer till. Sen stannar jag och sätter ner kvinnan och ramlar ihop.

Jag hör en eld, och öppnar ögonen. Jag ligger på marken med en kappa på mig. Jag sätter mig upp och ser en tänd brasa. På andra sidan elden sitter en kvinna. Jo, det var kvinnan jag bar på ryggen.
- Äntligen vaknar du, jag började faktiskt bli lite orolig, säger hon ömt.
- Vart är vi? frågar jag.
- Ingen aning men utanför Pompeji, hela Pompeji är täckt utan lava, säger hon sorgset och kollar mot Pompeji. Jag kollar dit och huttrar till.
- Här ta lite vatten. Hon räcker mig en flaska, och jag dricker som om jag aldrig sett vatten förr.
- Tack för att du räddade mitt liv, två gånger. Hon ler mot mig. Hon är verkligen vacker när hon ler. Jag ler mot henne.

Vi ser flera eldar tändas längre bort. Fler överlevande tänker jag. Vi får leta upp dom imorgon, nu vill jag bara vila. Så somnade jag igen.

25 augusti 79

Jag vaknar tidigt på morgonen, jag är van av det från slavarbetet. Kvinnan sover fortfarande. Jag ställer mig upp och sträcker på mig och gäspar stort. Ser att det är många människor runt omkring oss. Måste vara ett par tusen människor som har överlevt. Flera människor står och gråter. Dom måste ha mist någon i sin familj, eller en nära vän. Jag väcker kvinnan jag bar på ryggen. Hon sätter sig upp och sträcker på armarna. När hon ser alla människor börjar hon genast leta efter någon.
Jag tar våra saker och följer efter henne. Vi går runt i säkert två timmar i den täta folkmassan och trängs. Sen sätter hon sig ner på marken och börjar gråta.
- Vad är det? frågar jag.’
- Det är min man, jag kan inte hitta honom, får hon ur sig gråtande.
Jag sätter mig bredvid kvinnan och lägger armen om henne. Hon lutar sig mot mig och gråter.
- Vad heter du? frågar jag.
- Hilda, svarar hon.

…

Det gått några veckor nu och ingenting har hänt. Några har gått tillbaka till Pompeji för att kolla läget. Varje kväll tänder vi en jättestor brasa för att de överlevande som inte hittat oss andra, vi hoppas varje dag att Hildas man ska dyka upp men hoppet försvinner mer och mer för varje dag dom går.

Nu har det gått exakt 5 veckor sedan vulkanutbrottet var. Vi ligger och äter frukost just nu. Vi har byggt ett läger här ute, alla som överlevde vulkanutbrottet är här. Alla har uppgifter varje dag för att vi ska överleva. Jag jagar och Hilda lagar mat. Där borta kommer en man. Han har långt hår, långt skägg och en käpp han går med. Han kommer mot oss. Jag reser mig upp och springer fram mot honom och hjälper honom till bordet.
- Tack så mycket, säger han och sätter sig ned.
Jag kollar på Hilda och ser att hennes ögon blir fyllda av tårar. Hon reser sig upp och springer mot mannen och kastar sig i hans famn.
- Åh, Cerc jag har saknar dig så mycket, säger hon och kramar honom.
- Hilda, säger bara mannen och kramar henne.
Jag förstår att det måste vara någon hon känner. Kanske, jo, det måste vara hennes man. Hon ser på mig och sedan på mannen. Hon säger något mycket tyst. Hon nästan viskar till honom. Han ser...