Du är inte ensam om det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Solen lyste in i rummet med de svarta väggarna och kläder som prydde golvet som en stor tjock matta. I sängen ligger hon, hon som ser allting svart och inte ser livets lycka inom sig. Det har hon aldrig gjort, inte ens när hon var liten. Hela hennes liv har varit mörk och hjälplöst splittrad.

Hon minns när hon titta ut genom fönstret och ut på gården där de andra barnen fick gunga och leka tillsammans i sandlådan. Men inte hon, hon fick inte gå någonstans utan hon skulle vara inne och andas in den nygamla röken från vardagsrummet där hennes mamma satt med hennes kamrater och satt i sig allt dem kunde komma åt för att hitta någon liten lugn lycka i deras onödiga, sabbade liv.

I skolan så var hon den tysta och konstiga tjejen ingen vill komma nära, som en sjukdom blev hon behandlad. Alla försökte få bort henne, som att de inte hitta botemedlet så de var tvungna att förgöra den okända sjukdomen som de såg henne vara. Hon hade aldrig i hela sin uppväxt haft någon vän eller någon att dela sina tankar och åsikter med. Nej hon hade alltid varit ensam och bortglömd.

Nu låg hon där i sin lilla säng som tog upp hela rummet och rökte cigarett efter cigarett. Det var som hon vänta på något eller någon, någon som skulle släppa henne fri och visa henne vad livet kunde vara, att allt kunde bli bättre. Men hennes hopp försvann mer och mer. Hon hade börjat acceptera att hon inte var menad att bli given lycka, gud hade glömt henne som en tid till tandläkaren eller något annat man skall hålla kvar i minnet.



Många stunder hade hon stått på bro räcket och tittat ner mot vattnet nedanför och tänkt ifall hon hoppa, skulle någon sakna mig? Skulle någon lägga märke till att hon var försvunnen? Skulle det bara vara de som tog emot hyran märka att hon aldrig betalade hyran något mer?

Polisen skulle komma och bryta upp dörren och se ett tomt rum och möglig mat i kylskåpet och fastställa att jag var försvunnen. En utredning skulle sättas igång men säkert läggas ner fort och de skulle aldrig lägga tid för att hitta kroppen som ligger på botten under bron och sakta försvann med tiden.

Men alltid så hade hon tänt en cigarett och gått tillbaka hemåt, var det för att hon kanske var rädd? Rädd för döden eller ifall det skulle göra ont när hon nudda vattnet med ett plask? Att det inte skulle gå fort med att dö? Att hon skulle ligga och flyta runt och lida av smärta. Hon drar handen genom håret och blåser ut cigarett röken, stirrar upp mot himlen och känner den där längtan att bara få försvinna, bara få dö och sluta andas. Då skulle all ångest och oro försvinna.
Men den dagen kommer att komma tänker hon och fortsätter och promenera hemåt.

Under dagarna brukar hon sitta vid skrivbordet och arbeta på datorn. Där skriver hon ner sina tankar, som en dagbok fast ändå inte. Fast om en dagbok kan ses som en bok med fakta, fakta om en själv så skulle man kunna kalla det väll som en dagbok. Hennes mål är att en dag kunna få publicera allt hon skrivit i en bok, en bok om henne så människor kunde på något sätt öppna ögonen och inse att det finns många fler som hon. Det kan vara en nära vän eller ja, vem som helst.

Ropet på hjälp är ingen som hört nämligen, utan alla ser en som dem, en av alla andra kan man säga.

Hon börjar få kramp i handen och tar en klunk av kaffet och tänder åter igen en cigarett för att kunna koppla av. Droger har aldrig vart ett intresse, bara kaffe och cigaretter. Visst hon skulle väll vilja kunna vara mer vaken längre fast kaffet dög bra för henne.
Hon ville aldrig bli som hennes mamma. Instängd med behovet av alkohol och droger så hon kunde hinna ifatt döden. Nej, visst hon stängde in sig och lät ingen komma nära henne, inpå hennes själ. Men aldrig skulle hon utsätta sin hjärna och ork för något som håller en vid något ”liv” i bara några timmar. Nej hon led hellre varje minut istället för att skapa ett behov för att förstöra henne ännu mer.

Det börjar bli mörkt och hon sitter fortfarande och skriver på datorn, för hon ska nå sitt mål i tid så hon kan få kanske en syn eller känsla av lycka när människor läst hennes bok. Berömmen vill hon inte ha, nej bara öppna ögon och handlingar ville hon se. Hon vill påverka utan att någon ser just henne, utan att alla som hon ska få upptäckas, nästan så att bara hon skall bli glömd. Hon ville bara se och känna sen är hennes arbete här i livet slut och ...