En studie i värme och kyla

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Katarina lutade sig sakta tillbaka mot bilsätet och slöt ögonen med en djup suck. Det var bitande kallt ute, det snöade och rimfrosten dekorerade fönstret. Snön var gnistrande vit och vackrare än hon någonsin sett.
Hon öppnade ögonen och såg på Michael som satt bredvid henne i förarsätet. Han manövrerade tålmodigt bilen genom kurvorna på väg till deras villa. Bara åsynen av hans handsklädda händer på ratten fick henne att bli alldeles varm inombords. Sakta sträckte hon ut handen och kramade hans arm. Han kastade en blick på henne, tog hennes hand och kysste den.
Katarina gav ifrån sig ännu en belåten suck, och tittade ut genom fönstret. Tallarna var täckta av bländande snö, och solen strålade på himlen. Det var en underbar dag, de hade gått på ett museum i stan och köpt kaffebröd, och nu skulle de åka hem och fika. Oavsett hur kort stund hon var borta, så längtade Katarina alltid efter att återvända till sitt hem. Det var hennes borg – den plats på jorden som bara var hennes och där hon alltid var trygg.
Michael och Katarina klev in i hallen, och genast slog hemtrevnaden mot dem. Redan här kunde man förnimma den varma och generösa stämningen i huset. Michael hjälpte Katarina av med jackan och hängde upp den på en galge. Hon kastade en blick på honom medan hon lade ifrån sig handväskan i den röda fåtöljen. Han hade varit ovanligt omtänksam på sista tiden, och hon njöt av varje sekund. Katarina gick in i köket, knäppte på stereon och satte på kaffe medan Michael hämtade veden från vedboden och ställde in den i brasan. Den starka doften av nybryggt kaffe spred sig sakta genom huset. Tonerna från Mozarts Gran Partita genomsyrade hela rummet och spred en ljuvlig värme som letade sig in i varenda vrå. Just som hon tagit fram en skärbräda och skulle skära upp fikabrödet kom Michael in till henne.
-Visst köpte vi tändstickor i affären?
-Jo, det gjorde vi, svarade hon.
-Tog du dem? Jag har inget minne av att ha packat ner dem.
-La du dem inte i jackfickan?
-Visst fan, sa Michael efter några sekunders tystnad och gick till hallen.
Katarina log åt hans tankspriddhet. Han var så rar. Det förvånade henne inte det minsta att han glömde. Det var hon som höll reda på bilnycklar, kreditkort och kvitton i deras äktenskap.
Michael kom ut i hallen och började titta igenom sina fickor. Just som han hittade tändstickorna bredvid plånboken i den vänstra fickan ringde mobiltelefonen i bröstfickan. Han skyndade sig att svara och gick tillbaka ut i köket med jackan i handen. Samtidigt som han pratade tog han tändstickorna ur jackfickan och återvände till brasan.
Katarina log för sig själv och började lägga upp fikabrödet på ett fat. Plötsligt stannade hon till, och kastade en blick på hans jacka som nu låg slängd på diskbänken. Med ens gick det upp för henne att Michael hade stängt glasdörrarna som ledde in till vardagsrummet.
Hon såg förbryllat på de stängda dörrarna. Varför stängde han om sig? Så hade han aldrig gjort förr. Med en krypande känsla av obehag sjönk Katarina ned på en stol. I bilen hade hon reflekterat över hur uppmärksam Michael hade varit mot henne på sista tiden. Det hade praktiskt taget kommit från ingenstans. När hon verkligen tänkte efter hade deras vardag innan dess varit både tråkig och fylld av konflikter. De hade tjafsat om småsaker, och Michael hade reagerat helt oresonabelt på vad hon än sa. En gång när hon frågade honom när han skulle komma hem den kvällen undvek han frågan, och när hon frågade vad problemet var hade han bara gått sin väg.
Hur kom det sig att hon erinrade sig allt detta precis nu? Kanske hade oron legat precis under ytan och bara väntat på att ge sig tillkänna. Det hela var plötsligt så uppenbart – han ville inte att hon skulle höra hans samtal, och den enda möjliga anledningen var att han dolde någonting för henne. Hon kunde bara inbilla sig det värsta. Han hade träffat någon annan.
Plötsligt var hon så klar i tankarna. Hon kunde inte längre förneka att något inte stämde.
Genom glasdörrarna kunde hon se Michael stå med ryggen mot henne vid fönstret. Brasan verkade han ha glömt, och han verkade väldigt spänd. Det kunde omöjligt vara oskyldigt.
Katarina vred på huvudet och såg plånboken sticka upp ur hans jackficka. Plötsligt fick hon onda aningar, och reste sig från stolen. Något tvekande gick hon fram till diskbänken och tog upp plånboken. Hon vände ryggen mot glasdörrarna och öppnade den sakta.
Allt det vanliga fanns där. Checkhäfte, kreditkort, körkort, legitimation. I det genomskinliga facket längst fram fanns en bild av henne plikttroget instucken. Katarina kunde inte låta bli att sarkastiskt dra på munnen. Kortet var så tydligt bara en fasad. Hon bläddrade igenom plånboken och förväntade sig halvt om halvt att hitta en bild på en annan kvinna någonstans, men någon sådan fanns inte. Så dum skulle han knappast vara. Likväl kändes det så uppenbart att han var otrogen att hon inte ens övervägde någon annan förklaring. Frågan var bara var bevisen gömde sig.
Nu var hon så uppjagad att hon gärna skulle ha letat igenom hela huset tills hon hittade något som styrkte hennes farhågor. Men det kunde hon knappast göra när han befann sig i rummet intill. Han skulle genast genomskåda henne och förstå att hon visste. Om han då fick tillfälle att göra sig av med något som definitivt skulle avslöja honom ... Hon skulle bli galen.
Just som hon funderade på allt detta, och precis som hon skulle öppna det sista facket i plånboken, såg hon i ögonvrån hur dörrarna till vardagsrummet öppnades och Michael kom in i köket. Hon vände sig om, fortfarande med plånboken i handen, och tystnaden spann ett till synes ogenomträngligt nät mellan dem. Den lamslagna tystnaden verkade vara i en evighet, tills Michael tog två steg mot henne och ryckte åt sig plånboken.
-Vad gör du? frågade han defensivt. Orden verkade eka i rummet, som för bara några minuter sedan hade varit så hemtrevligt och ombonat.
Katarina stirrade på honom ett ögonblick, utan att veta vad hon skulle säga. Hon ville inte säga som det var, eftersom hon inte ville ge honom något övertag. Men å andra sidan skulle hon gärna slänga sin upptäckt i ansiktet på honom för att få se hans reaktion. Hon ville se hans ansiktsuttryck när han förstod att han hade blivit avslöjad. Hon ville att han skulle vara lika rädd som hon.
-Vad har du i plånboken? fick hon till slut ur sig.
Hennes röst lät så kall och opersonlig. Var det verkligen hon som sa det där?
-Hur så?
-Det är uppenbarligen något i den som du inte vill att jag ser, fortsatte hon, och rösten började darra. Jag skulle vilja veta vad det är.
Tystnaden lägrade sig åter i rummet, men varade bara i några få sekunder. Michael stirrade på henne, först helt oförstående, som om han inte ens hade hört vad hon sa, och sedan avvisande, som om hon bara genom att finnas till kränkte honom och hans rätt att inte svara.
-Vad handlar det här om? sa han, i ett desperat försök att vinna tid.
Plötsligt var Katarina inte längre rädd. Nu kände hon ilskan komma strömmande, genom blodet och rakt ut i fingertopparna. Han stod där och ljög henne rakt upp i ansiktet, och hon hade inte förtjänat att bli behandlad på det viset. Han trodde uppenbarligen att han skulle kunna snacka bort henne, men det skulle de bli två om.
-Det handlar om vad du döljer för mig. Det där telefonsamtalet som jag inte fick höra. Det du har i din plånbok som jag inte får se. Hur vi har haft det på sista tiden. Du har kommit hem sent, blivit arg på mig för ingenting. Jag vill veta vad det är som pågår.
Han svalde. Nu såg hon att han svettades, och bara vetskapen om det fyllde henne med en märklig tillfredsställelse. Nu var han inte så självsäker längre. Han hade utgått ifrån att hans oskuldsfulla lilla fru omöjligen skulle kunna lista ut vad han höll på med. Men nu var det hon som had...