Hammarby Sjöstad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hammarby Sjöstad har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, och jag har en alldeles särskild plats i Hammarby Sjöstad. En lägenhet på Babordsgatan 14, fyra trappor, för att vara exakt. Det huset har, precis som alla andra i området, fått en tydlig individuell prägel, men det märks ändå att arkitekterna har varit väldigt stramt hållna vad gäller material och utformning. Grunden är egentligen en betonglåda men man har ansträngt sig för att göra området estetiskt tilltalande, i mitt fall genom ett ockratonat färgschema (alla husen har med något enstaka undantag vita fasader, men detaljer och dekorens färgschema är unika för varje hus) och ekdetaljer här och var. Längre bort har man ibland använt kakel för att piffa upp fasaderna.

Trots att husen i stil och konstruktion egentligen påminner rätt mycket om de gamla funkisidealen sliter arkitekterna för att få sina lådor att skilja sig från sina motsvarigheter i Hammarbyhöjden, och de har ett starkt vapen för att nå detta – asymmetri. Fönster har ofta samma form men kan variera i storlek, balkongerna tittar ut lite här och var och inte i ett bestämt rutnät. Samtidigt är kaoset väldigt ordnat och formerna nästan alltid fyrkantiga. Fönstren är stora och släpper in mycket ljus, färgerna är alltid ljusa… Känns det här igen? Folk har ofta sagt till mig hur olik Sjöstaden är Hammarbyhöjden. Jag tvivlar.

Men samtidigt finns där ju en väldig skillnad. Hammarby Sjöstad ger trots allt ett helt annat intryck än sina funkisgrannar. Något mer än den modernare utformningen måste väl vara skyldig? Jag tror att vattnet har dragit sitt strå till stacken, och det med besked. Arkitekterna och statsplanerarna har dessutom verkligen lyckats slå mynt av kanalen med hjälp av vattenkonstverk, ett vackert system av pållare och trästigar (eller vad man nu skall kalla dem) genom vassen och några tjusiga broar som binder samman Sjöstaden. Många av servicelokalerna har placerats invid vattnet. Däremot har ingen planerare ens lyft ett finger för att få en bra servicefördelning i området, och med en okontrollerad marknad brukar det gå åt pipan… Senast jag räknade hade vi nitton matställen av olika slag. Jag får det till ett matställe per 200 personer, spädbarn inkluderade (det är få som åker in utifrån för att äta i Hammarby Sjöstad). Alla restauranger har till råga på allt gigantiska fönster utåt gatan. Jag har sällan känt mig så skyldig som när jag gick hem längs tvärbanans rutt med en hamburgarpåse i handen. Jag passerar fem eller sex restauranger på sisådär 150 meter innan jag är hemma från Max hamburgare, och att mötas av ägarnas sorgsna, desperata, någon enstaka gång rent ilskna blickar är inte muntert. Restaurangraden luckras då och då upp av någon frisör eller skönhetssalong, och de konkurrerar ut varandra på precis samma sätt som restaurangerna, bara i lite snabbare takt. Konsum har etablerat sig med en utmärkt butik, och 7-11 och Pressbyrån verkar ploppa upp i alla tätorter med över tio invånare, men annars finns det egentligen ett väldigt litet behov av renodlade affärer. Boven, hjälten eller vad man nu skall kalla den heter Sickla Köpkvarter. Bara en snabb promenad bort (tio minuter för mig, tjugo för min mor) kan man lägga vantarna på allt man rimligen kan tänkas vilja ha, plus väldigt mycket annat. Den Storhandlande Generationen känner helt enkelt inget behov av fler butiker på hemmaplan.

I min värld är området idealiskt för billiga hyresrätter. Ett obyggt område (från början tänkt att vara olympiaby ifall Stockholm fick OS -06) med attraktivt läge vore den perfekta platsen för allmännyttefinansierade hyreskomplex som skulle kunna hjälpa till att minska klassklyftan och stärka integrationen. Nu har jag ju aldrig haft någon makt i statshuset och beslutsfattarna tänkte i en helt annan linje än jag. De lät helt enkelt byggbolagen muta in området efter eget tycke och bygga vad de önskade. Och billiga hyresrätter tjänar man inte mycket pengar på, men de gör man på bostadsrätter vid vackra lägen…

Sagt och gjort enades byggbolagen om områdets utformning och satte skopan i marken. Byggherrarnas managing directors hade anlitat visualizers som hade brainstormat sig fram till hur man skulle outa sig (NCC:s egna formuleringar). Äldre par med gott om pengar som vet att uppskatta skönhet kan man kränga bostäder till, tyckte man. Inte dumt resonerat. Desto dummare var att krampaktigt hålla fast vid den här teorin när man satte spaden i marken utan att ha någon plan B ifall någon annan målgrupp än den man väntat sig gick in och köpte lägenheter.

Redan när den första visningen gick av stapeln märkte byggbolagen att deras planer inte riktigt hade gått i lås. Visst, en del äldre par var på plats, men nästan fler unga par som precis var på väg att få barn gick runt med skyddshjälmar i halvfärdiga hus och tittade på planlösningar med hungriga ögon. Till fastighetsbolagens försvar måste sägas att lägenheterna till sist ändå blev relativt billigare eftersom man köpte direkt från byggherren och inte från någon tidigare ägare. Hade vi velat bo i en lika stor lägenhet i till exempel Vällingby hade det kostat många hundra tusen mer än det gjorde för oss att bosätta oss i Sjöstaden, och det här lockade många yngre köpare. Men ingen hade ju planerat för någon barnomsorg i området! Nedrans!

Många av mina vänner är mer än lovligt avundsjuka på mig för att jag bor där jag bor. De säger att Hammarby Sjöstad är det vackraste området i Stockholm. Jag är inte säker på att jag kan hålla med, ren naturskönhet har området så det räcker och blir över,...