Bokrecension: Alkemisten av Paulo Coelho

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Paulo Coelhos väg till Santiago


”Den mening som du själv ger ditt liv. Det finns ingen allmän mening. Det kan vara himmel eller helvete, något urtråkigt eller spännande. Det beror på dig själv. Meningen förändras också genom åren”. Det är ett av de viktigaste budskapen, som vi brukar möta i böckerna av den världskända författaren Paulo Coelho, som har tyckts vara nutidens vägledare, sedan hans första bestseller ”Alkemisten” kom ut 1988. Förmodligen är det hans äkthet och ärliga mänsklighet i ordets alla betydelser, som väcker ett visst självklart förtroende hos läsaren för sina visa, men ändå enkla, filosofiska tankar.

Han föddes 24 augusti, 1947 i Rio de Janeiro i en medelklassfamilj. Hans far var ingenjör och hans mor var hemmafru. De skrev in honom i den lokala jesuitskolan när han var 7 år och planerade en ingenjörkarriär åt honom. Dock upptäckte den lille Paulo sin talang att skriva och tog sina första steg på konstens väg. Han vann sitt första litterära pris i en skrivtävling i skolan. De förtvivlade föräldrarna försökte övertala honom i tonåren att inte satsa på en karriär inom litteraturen, dock var han bestämt och ignorerade dem. Till slut tyckte fadern att den 17-årige sonen hade psykiska problem och lät spärra in honom på mentalsjukhus, där han fick elektrochockterapi flera gånger.

Efteråt började han jobba som journalist för en alternativ tidning och blev fängslad för sina publikationer, dessutom kidnappad och torterad av paramilitärerna. Han lämnade politiken bakom sig och skrev sångtexter. När han gick in i en teatergrupp, blev hans familj upprörd igen, eftersom teaterverksamheten bedömdes då som omoralisk av den ekonomiskt bra situerade medelklassen. Familjen kallade desperat efter en ny läkare, som konstaterade att Paulo var frisk och bara behöver lära sig att konfronteras med sitt öde.

Paulo Coelho fortsatte sina studier men vände tillbaka till teatern inom kort. Vid 26 års ålder bestämde han sig för att leva ett normalt liv och flyttade efter några år till London för att skriva – utan nämnvärd framgång. 1977 träffade han sin gamla vän Christina, som han sedan gifte sig med. De reste mycket till olika länder och i Dachau hade Coelho en vision om en man, som han träffade på riktigt i Amsterdam två månader senare. Den mystiske mannen föreslog honom att bli katolik och konversationen ledde till att Coelho började undersöka de kristna symbolerna och blev medlem i en fiktiv katolsk grupp. Dessutom hade han alltid varit intresserad av spiritualism och mysticism. Vem denna man var, fick man aldrig veta; han nämns som ”J ” eller ”Mästare”. Det var också hans inflytande som fick författaren att vandra pilgrimsrutten, som har varit viktig sedan medeltiden, till Santiago de Compostela mellan Frankrike och Spanien.

Om vandringens upplevelser berättade Coelho i hans första bok ”Pilgrimsresan” 1987. Hans tanke, att det händer mirakler i vardagliga människors liv, publicerades först i denna bok, som blev bestseller trots att den gavs ut av ett litet brasilianskt förlag utan pressens uppmärksamhet.

Nästa bok ”Alkemisten” som kom ut 1988, var mycket säregen och såldes dåligt. I den symboliska romanen beskrev författaren bland annat erfarenheter av sina undersökningar, som han hade gjort i elva år i alkemi. Boken blev ingen succé och trycktes av detta skäl inte igen.

Paulo Coelho gav dock inte upp. Ett större förlag intresserade sig för hans verk och gav honom en chans. 1990 kom ”Brida” ut som handlade om den skatt, som göms i oss alla. Den fick genast kraftig respons från pressen. Som en följd av succén upptäcktes de andra två böckernas betydelse också. ”Alkemisten” blev alla tiders bäst sålda bok och hamnade i Guinness Rekordboken; den har översatts till 56 olika språk (till svenska 1995), sålts mer än 45 miljoner exemplar och är en modern klassiker i dag.



Alkemisten

Paulo Coelho funderar fortfarande över samma saker som när han var fem år: ”Varför är jag här? Hur kan Gud vara god som världen ser ut?” Han säger att han har lärt sig leva med frågorna och ha respekt för mysterierna, vilka är de två viktiga komponenterna i hans böcker, som fångar läsarens intresse på första sidan och lockar till den sista. Jag läste alla och i varenda hittade jag en del av mig själv; jag kunde bli en med boken. De är filosofiska, djupa, gripande ibland skakande berättelser och funderingar, vilka dock aldrig känns tunga. Jag tror att det var Coelhos tro på kärlek och Gud samt hans optimism, som gav trygghet mellan raderna. Trots allt är ju livet underbart. Alla borde lära sig uppskatta det.

”Alkemisten” handlar om en ung mans sökande efter begravda skatter, som han har drömt om. En sagolik och äventyrlig resa börjar när den enkla herden bestämmer sig för att lämna allt bakom sig och följa de mystiska tecken, som han upptäcker genom att lyssna på sitt hjärta. Vägen är lång från de spanska åkarna till de egyptiska pyramiderna, men Santiagos inre, spirituella vandring leder ännu längre bort, liksom pilgrimsresan till Santiago de Compostela, vilket är en möjlig förklaring till namnvalet.

Huvudpersonens namn berättas på första sidan och skrivs inte mer i boken, vilket tyder på att det handlar om en människa som alla andra. Syftet är att läsaren och berättaren ska kunna komma ännu närmare karaktären och händelserna, så att de dras in i handlingen som en person.
De vackra beskrivningarnas magi, kärlek och ömhet, som strålas av sagan, hypnotiserar och förtrollar oss. Vi tror på alla goda ord vi läser för vi vill tro, för det känns helt enkelt underbart och självklart att tro. Vi upplever lättnad och upplysning, dessutom befinner oss i en bättre, andlig värld, där vi önskar stanna för evigt. Det är lätt att bli beroende av drömmens magi däremot svårt ...