Bokrecension: Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om hur Dave, med start från fyra års ålder, blir utsatt för både psykisk och fysisk misshandel av sin mamma. Han lever som ett djur i källaren och får slava för modern medan hans bröder leker och har kul. Trots Daves försök att vara en snäll pojke, säger hans mamma gång på gång att han har varit elak och måste straffas. Till slut förvandlas han till ”pojken som kallas det”.

Dave Pelzer har skrivit denna rörande berättelse baserad på sin egna
glädjelösa barndom. Då Dave var mycket liten, bodde han tillsammans med sina två bröder, sin kärleksfulla mamma och sin snälla pappa. Pappan jobbade rätt mycket, så det var mest deras mamma som tog hand om dem.
Men strax efter att Dave fyllt fyra år, förändrades hans mamma totalt.
Hon slutade städa huset, pyssla på med deras vackra trädgård, men
framför allt ägnade hon sina tre söner allt mindre tid. Istället ägnade
hon sin tid åt TV:n och spritflaskan.
Gjorde pojkarna något som inte passade henne blev de bestraffade. De
fick oftast stå framför spegeln, knäpptysta, och bara kolla på sig
själva. Men efterhand blev det värre, hon började slå och misshandla
Dave. De andra två pojkarna kröktes det inte ett hårstrå på. De enda
gångerna hon var snäll mot Dave var när deras pappa var hemma. Då var hon den snälla, goda människan hon en gång varit.
Efter ett tag slutade mamman göra sig till för pappan. Hon misshandlade nu Dave jämt, både fysiskt och psykiskt.

Det fortsatte så i några år, då han blivit lite äldre började han få
sysslor. Det var nu hans uppgift att diska, tvätta toaletten, skura och
dammsuga resten av huset o s v. Han fick inte åka i familjens
herrgårdsvagn till skolan, han fick springa. Han fick inte längre sova
med sina två bröder, han fick sova nere i den kalla källaren på en
gammal tältsäng från militären. Men värst av allt var att han fick knappt någon mat. Han fick sitta nere i källaren och bara känna lukten av den goda maten uppifrån köket. Han fick möjligtvis några rester ibland, som
knappt dugt åt en hund. Han försökte ideligen komma på nya planer för
att få tag i mat. Han försökte t ex stjäla mat från sina klasskamrater.
Men det misslyckades, likaså alla andra planer. Men han stod fast vid det han lovat sig själv för något år sedan, att han skulle klara sig! Han
skulle inte låta henne gå segrande ur det här. Det hade han lovat sig en
av gångerna hon försökt ta livet av honom. Den gången var det han som
segrat, men det gjorde henne bara mer arg än hon redan var.

Daves pappa hade gett honom ett löfte att en dag skulle de tillsammans
försvinna därifrån! Från ”dårhuset” som han kallade det. Men föräldrarna bråkade allt mer och mer, och hans pappa kom mer och mer sällan
hem efter jobbet och då han väl kom hem, var han oftast full. Tillslut
skilde sig föräldrarna och Dave såg aldrig mer sin pappa. Hjälten hans
pappa en gång varit för honom var nu död. Han var tvungen att klara sig
själv. Alldeles ensam.

Hans mammas nya hobby verkade vara att hitta på de hemskaste
bestraffningarna hon kunde komma på. Den Dave ogillade mest var den hon kallade ”gaskammaren”. Hon ställde in en hink full med något
illaluktande i toaletten tillsammans med en trasa och sa åt honom att
städa. Strax efter att hon stängt igen dörren med ett mycket belåtet
leende, började det lukta mycket starkt. Dave kände hur det vred sig i
halsen på honom, han kunde inte andas! Med hjälp av sin list klarade han sig.
En annan bestraffning han ogillade något kolossalt utspelade sig också i
badrummet. Hon tappade upp ett badkar fullt med kallvatten och befallde
honom helt enkelt att sätta sig där i en speciell ställning med huvudet
under vattnet. Där fick han sitta i timmar, under tiden tog hans bröder
dit kompisar för att kolla på ”Den stygga pojken”.

En dag i skolan fick de en vikarie för sin vanliga fröken. En ung, snäll
kvinna som David tyckte mycket om. Det var hon som rapporterade
skolsköterskan om att allt inte stod rätt till med Dave. Skolsköterskan
tog in honom lite då och då, och kollade på hans sår och ärr.

Han fick efter en tid förtroende för henne och började berätta lite om
sin mamma och misshandeln. Han sa inte direkt hur han fått de stora
såren, det fick hon luska fram. Tillslut, en dag, när Dave var 12 år,
berättade sköterskan för Daves lärare om allt. Dave fick besöka
rektorn som berättade för honom att han inte skulle åka tillbaka ”hem”.
Han förstod det inte direkt. Men efter ett tag gick det upp
för honom.

- Jag är fri!



Miljö

Dave befinner sig oftast hemma då han inte får lov att lämna huset för sin mamma. Han tycker att det förr så hemtrevliga huset blir kallar...