God morgon

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ikväll hade jag lagat kycklingfilé med potatisgratäng, det var min mans favoriträtt. Tvillingarna kom nedspringandes ifrån trappan. De hade frågat mig minst tio gånger när maten skulle vara klar. Alla satte sig intill det dukade bordet och tog för sig av den varma maten. Jag fick påminna dem om att det fanns sallad och att en efterrätt väntade om de åt upp sin mat. I fyra timmar hade jag stått och omsorgsfullt lagat middagen. På lördagar ska man äta lite extra festligt, tänkte jag och hällde upp ett glas rött vin.
När disken skulle plockas var alla som bortblåsta. Jag suckade, men orkade inte tjata på dem utan plockade in disken i diskmaskinen och torkade bordet ifrån chokladfläckar.
Klockan tio skulle barnen lägga sig och sagoläsning var alltid ett måste i det här huset. Ikväll blev det Bambi, igen.
Nästa morgon vaknade jag klockan sju och njöt av att det var söndag. Jag kröp närmade intill min man som doftade svagt av sin nya parfym och somnade in i drömmarnas land.

Solen lyste upp hela sovrummet, direkt kände jag att något var fel. Jag vände mig om för att se på den digitala väckarklockan. 10:51 visade den och jag spärrade plötsligt upp ögonen. Det var blod över siffrorna. Det var blod på mina händer. Var kom allt detta blod ifrån? Snabbt satte jag mig upp och allt snurrade för ett kort ögonblick. Det låg någonting på golvet vid dörren som stod på glänt. Det såg ut som ett täcke. Ett mörkrött täcke. Jag klev ur sängen och närmade mig dörren. Det var inget täcke, det var en man som låg där. Jag skrek till, i hopp om att min man skulle vakna. Ingenting hände. Jag gick fram till hans sida av sängen, rädd för vad jag skulle få se. Han låg där ihopkrupen som ett litet spädbarn. Jag knuffade försiktigt på honom, igen och igen. Tillslut blev jag arg, arg på att han inte ville vakna och rädda mig ifrån denna hemska mardröm. Sen knuffade jag så hårt att han hamnade på rygg och då såg jag hans ögon. De var döda. Jag nuddade vid hans kind, han var iskall och blodig. Jag skrek, helt panikslagen. Halvt snubblandes tog jag mig ut ur rummet. Flåsandes stannade jag utanför tvillingarnas rum och kastade upp dörren. De var borta. De var inte där. Sängarna var fint bäddade och mitt på golvet låg en trasig nalle. Jag föll på knä och det kändes som om jag sjönk längre och längre ner i heltäckningsmattan som var blå, blå som havet.

Jag vaknade till i ett rum som jag aldrig sett förut. På väggen fanns en stor spegel, jag förfärades av bilden som tittade tillbaka på mig. Farmför mig fanns ett bord och på det ett glas vatten. Åh, vad törstig jag var. När jag sträckte mig fram för att sätta händerna runt glaset gick det inte. Mina händer var fastkedjade i stolen som jag satt på. Det var kallt i rummet, kallt och ensamt.
En kvinna öppnade den knarrande mörka dörren och steg in. Ljudet ifrån hennes klackar försökte studsa mellan väggarna, men de var rikligt isolerade. Utan att göra ett ljud ifrån sig satte hon sig ner på stolen mittemot. Hon hade med sig en mapp som hon tog fram fotografier ur. Bilderna var hemska. Hon sa fortfarande ingenting när jag satt och snyftade. Jag vände bort huvudet.
– Varför gjorde du det? frågade hon sedan lugnt.
– Var är mina barn? frågade jag tillbaka utan att ens tänka på hennes fråga.
Kvinnan gick igenom vad som hänt. Jag förstod ingenting. Min man var död. Mannen vid dörren var polis, men han var inte död. Johan Fors var hans namn. Hans tillstånd var kritiskt, men han var i alla fall inte död. Jag var den huvudmisstänkta i utredningen.
– Jag kommer inte ihåg någonting, sa jag och tittade rakt in i kvinnans isblå ögon.
Poliskvinnan lämnade mig ensam igen. Hon hade aldrig nämnt något om mina barn. Tänk om de blivit kidnappade av mördaren, den riktiga mördaren vill säga. För jag var ju ingen mördare, eller?

En timme senare kom en annan kvinna in. Hon presenterade sig som psykolog och till min förvåning var hon mycket trevlig. Jag blev på bättre humör då hon fritog mig ifrån kedjorna som hindrat mig ifrån att kunna dricka av vattnet i glaset. Det var tömt på två sekunder och nu kände jag mig redo för hennes frågor.
– Hur mår du? var den första frågan hon ställde. Så typiskt för en psykolog. Jag slappnade av.
– Jag är förvirrad. Och hungrig, tillade jag sedan.
Kvinnan log. Hon tog fram sina glasögon för att tyda pappret hon haft med sig in.
– Ska vi ta det ifrån början? var hennes andra fråga efter en kort stund.
– Javisst, svarade jag med en lätt suck.
Jag berättade för psykologen om kvällen innan. Om kycklingfilén och om sagostunden med Bambi. Min berättelse hade ju såklart ett stort hål, men jag berättade allt jag visste.
– Tack, sa kvinnan och noterade något på pappret. Sedan lämnade hon rummet Hon signalerade åt två starka män som stod utanför dörren. Nu kanske jag skulle få äta, tänkte jag hoppfullt.

Helt plötslig var jag i baksätet på en bil utan att jag visste hur jag kommit dit eller vart vi var på väg. Det var en ganska stor bil, men ändå fick jag en känsla av att vara instä...