Dagbok

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

3 april 2000

Det här är första gången jag skriver i en dagbok, sen jag var tio år, kanske. Jo, jag tror nog att jag var det. På något sätt har jag som tjej inte fastnat för dagböcker, som alla mina jämnåriga kompisar gjorde. De skrev allt som hänt under dagen i en dagbok. Inte jag. Jag har alltid kunnat öppna mig för min mamma. Även om hon kunde ha mycket att göra med jobbet, så tog hon sig alltid tid för mig. Det älskar jag henne för. Eller ska det vara älskade?

Min mamma. Den person som betytt mest för mig under min livstid, kanske för andra människor också. Hon var en underbar sångerska. Hon var bara lokalt känd här i Göteborg, men det var stort. Hon ville förstås bli världs känd som sångerska, och pappa var alltid där och stöttade henne. Men nu. Nu har allt förstörts, hon kommer aldrig att få göra det hon drömt om.
Eller jag undrar, om dom sjunger i himlen? Jag små skrattar och ler när jag tänker på det. Mamma sjunger med gud. Det måste väl ändå vara större än världen.
Jag är inte speciellt religiös, men inte heller ateist. Jag tror att det finns nån slags gud där uppe (eller nere) som tar hand om dom som lämnat den här planeten och det här livet.

Imorgon är det exakt ett år sen mamma försvann ur mitt liv. Hon finns fortfarande kvar inuti mig, men inte i sin helhet.
Jag kommer ihåg den där dagen väldigt väl. Den dagen då mamma och pappa skulle åka till mormor och morfar uppe i Trollhättan. Jag fick inte följa med eftersom jag hade skola, de hade planerat att stanna där i hela fem dagar! Jag var jätte glad över att få stanna ensam hemma så länge. Jag undrar om allt hade förändrats om jag följt med. Då kanske jag skulle vara där med mamma nu.

Den 5 mars 1999 sa jag hej då till mamma och pappa. Mamma var lite orolig över att jag skulle stanna ensam hemma så pass länge, men innerst inne tror jag att hon vet att jag skulle klara av det. När de stängt igen dörren gjorde jag en seger gest med handen, och samtidigt sa jag ”yes!”. Ensam hemma, jag kunde inte fatta det. Jag tänkte inte mycket på att jag sagt ”jag älskar dig” till mamma och pappa, det säger vi jämt till varandra. Men i den här stunden är jag väldigt glad över att jag gjorde det!

Den dagen gick jag och satte mig framför datorn och surfade in på internet. Jag chattade med kompisar, som jag, för övrigt, träffar varje dag i skolan , och kollade in lite sajter. Idag ångrar jag att jag gjorde det. För sjukhuset hade inte kunnat nå mig. Först efter jag varit på internet i fem (!) timmar, så ringde telefonen. ”Ja, hejsan! Det här är Gunnel Sköld på Karolinska Sjukhuset, är detta Amanda Brandt jag talar med?”
Jag blev chockad.
Vad ska dom ringa mig för? Jag tänkte genast på mormor som hade haft problem med hjärtat förut… men då skulle väl mamma eller pappa ringt samtalet? ”…öh…ja det är jag..”
”Jag har tyvärr tråkiga nyheter…” Mitt hjärta stannade till, jag trodde nästan att jag skulle dö…vaddå tråkiga nyheter!? Vad är det du säger människa!?
”…jaha?…” Fick jag ändå fram genom den alldeles torra munnen.
”Ja, det är lite svårt att säga det här…dina föräldrar har varit med om en bilolycka…”
Nu fick jag ingen luft. Sånt här händer inte mig. Nej, inte min kärleksfulla familj. Det kändes genast som om mina föräldrar slitits bort från mig.
”du tror inte att du kan komma hit så får vi prata mer?..” Jag tror att jag hörde sköterskan fråga det långt ifrån mina tankar. ”..Amanda, är du kvar? Jag förstår att du är chockad, men har du möjlighet att komma hit?”
”….aaa…okej…visst, jag kommer…” Jag kunde knappt få fram ett enda ord. När jag tänker på den stunden så här i efterhand, så känns det som en dröm. Jag förstår inte att jag levde just i den stunden. Jag minns att jag lade på luren och skakade. Jag skakade nog av chock.
På något sätt fick jag på mig min marinblåa jacka, låste dörren, tror jag väl. Jag kan inte minnas så väl, men jag kom till sjukhuset i alla fall. En sköterska mötte mig vid dörren, jag såg på den blänkande skylten på hennes vita rock att det stod Gunnel, mer hann jag inte läsa.

Vi började gå mot hissen. Hon berättade att pappa troligen kommer att överleva, han hade, som tur var, bara fått en lättare nackskada och en svårare ryggskada, som de inte visste mycket mer om än. Nu var vi i en lång korridor, och började gå mot en dörr åt höger.
”Men mamma då?”Jag väntade otåligt på svar från sköterskan. Hon tittade ledsamt på mig. ”…ja, Ann-Sofie hade inte lika tur som din far, är jag rädd. Hon har mycket svåra inre skador, och ligger just nu i respirator. Hon kan varken andas eller pumpa blodet själv, utan respiratorn hjälper hennes hjärta och lungor att fortsätta vara igång.”

Stor chock. Jag satte mig ner på en bänk som stod utanför dörren som vi stannat utanför.
Jag tog djupa andetag, och försökte slappna av. ”Jag vill träffa henne.” Sa jag plötsligt till sköterskan. Hon nickade och tog mig dit. Det var dörren till vänster om den dörren som jag suttit utanför. Jag gick som i trans, och sköterskan öppnade dörren. Där såg jag henne ligga i den steril vita sjukhus sängen. Lika vacker som alltid. Jag la knappt märke till de små sår hon hade i ansiktet. Hon låg där med en massa slangar och grejer. Jag brast ut i gråt. Inte hon.
Det kan inte, får inte vara mamma. Min mamma. Den underbaraste människa på jorden.
Nu låg hon där alldeles orörlig, och verkade alldeles livlös. Så vuxen som jag var, sexton år, tog jag mammas hand i min, och pratade med henne. Jag minns att jag sagt att hon inte får lämna mig och pappa.
Jag satt inte bredvid mammas säng länge, utan ville träffa pappa. Gunnel tog mig dit, det var dörren till höger om mammas rum. Alltså den dörr som vi stannat utanför innan. Där låg pappa. Inte alls lika livlös som mamma. Han hade en nackkrage runt nacken, och låg i en identisk vit sjukhus säng som mamma. Han öppnade ögonen och såg mig. Jag blev glad. Jag log med mina tårar i ögonen, och sprang de få steg som skilde oss åt. ”Åh, pappa jag är så glad att du lever!”
”Amanda…min lilla Amanda…” Han log också, minns jag. ”..din mamma..hon..” jag avbröt honom. ”jag vet…pappa jag vet” Och sen rann tårarna än mer.

Jag hoppades att mamma också skulle överleva, precis som pappa skulle. Jag satt vid mammas säng dag och natt, men gick självklart över till pappa ibland också. Han kunde efter ett dygn sitta i en speciell rullstol, för att ryggen inte skulle ta skada. Så vi satt tillsammans och vakade över mamma. Jag ville att hon skulle öppna ögonen och säga ”det är väl klart att jag inte lämnar er”, men det gjorde hon aldrig.
Vi trodde att hon skulle höra allt vi sagt. Jag vet inte ännu om hon gjorde det. För egentligen var hon ju redan död. Det var ju dessa maskiner som fick henne att leva kroppsligt. Alltså dessa maskiner fick hennes hjärta att slå, hennes lungor att andas. Läkarna sa att det inte fanns stor chans att hon vaknade upp. Men jag ville inte lyssna.



Mormor och morfar hade också kommit till sjukhuset vid den här tiden. Mormor grät förskräckligt och babblade en massa om att hennes dotter inte skulle dö före henne, och en massa grejer om mammas barndom. Jag orkade inte lyssna på det, så jag gick ofta ner till cafeterian, satt där i min egna ensamhet, och tänkte. Ofta fick jag en gråt attack. Då grät jag säkert ut allt salt jag nånsin haft i mina ögon.

Drygt en månad senare, efter mycket väntande på att mamma ska vakna upp, och samtal med pappa och läkarna. Så bestämde vi oss. Mamma ska slippa se sin kropp ligga i sängen längre. För vi kom överens om att mamma var död. Det var bara kroppen som levde kvar i den här dimensionen. Den 4 april 1999 blev dödsdatumet för Ann-Sofie Brandt.

Och imorgon är det tid för den 4 april 2000, ett års dagen för mammas bortgång. Jag och pappa ska till graven, och lägga blommor vid den. Jag gillar inte kyrkogårdar, det har jag aldrig gjort. Förut tyckte jag inte om dom för att det sägs att det spökar på kyrkogårdar. Men nu är det för att det påminner mig om sorgen. Imorgon är det dags att återuppväcka den sorgen. Jag vill inte, men jag ska göra det. För mammas skull.

4 april 2000

Det var inte en trevlig stund kan jag tala om för er. Vi lade blommor på graven, tulpaner, för dom älskade mamma. Vi stannade där… ja, jag vet inte hur länge. Pappa snyftade och mumlade något, jag tror att han pratade med mamma.
Jag kunde nästan känna hennes parfym som hon en gång köpt från Paris. Jag kunde t.o.m. se henne framför mig, för ett kort ögonblick. Jag tyckte hon sa att jag inte skulle vara ledsen, och att gråta är helt meningslöst.
Hon försvann från min näthinna, också tårarna försvann.

Jag kan inte skriva mer om mamma, det måste du förstå.
Min pappa var inte sig själv efter mammas bortgång. I ungefär ett halvår var han helt borta. Som en zombie. Jag anklagar mig, det är mitt fel. Det var jag som kommit med förslaget att ”dra ut pluggen” som fick mamma att leva. Så det är mitt fel att pappa blev deprimerad. Usch jag önskar det fanns ett sätt för mig att bli av med den här skuldkänslan. Den tynger mig mer och mer varje dag. Även om pappa inte längre är lika deprimerad, så finns den där.
Sorgen.

Oj, pappa ropade just på mig att middagen är klar, jag måste nog gå dit.
Jag känner doften utav pappas speciella pannkakor, som alltid brukade få mig på bättre humör förut. Jag har inte lust att äta pannkakor. Inte lust med nån mat. Så som jag ser ut, får jag väl hoppa över maten i månader. Nä, nu ska jag gå, fortsätter senare.

---------------------------------------------------senare------------------------------------------------------

Pannkakorna smakade jätte gott, alldeles ny gräddade och hemmagjorda. Men ändå var jag tvungen att gå på toaletten efteråt för att spy upp allt. Jag hoppas att jag fick ut varenda smula. Jag hoppas verkligen det! Hur mycket fett finns det egentligen i pannkakor? En massa troligen. Jag känner mig så fet. Jag är fet, ful, och skuldtyngd. Mitt liv suger verkligen. Jag känner mig verkligen fet och ful när någon annan smalare mig, går förbi mig. Om man bara kunde vara smal. Jag har bara gått ner 4 kg det senaste halvåret. Jag är 170 lång, och väger hela 58 kg!! Jag vill väga högst 50 kg. Det är mitt mål. Och jag SKA bli så smal. MINST.
Förut var jag ett godis monster, tror ni att jag är det längre? Nä, precis. Klart att man inte kan äta godis, man vet ju hur mycket fettbildande ämnen det är i det.
Jag har problem, verkliga problem. Jag kan inte göra någonting utan att tänka på hur alla andra ser på mig. Utan att tänka på vad pappa tycker om mig. Utan att tänka på vad jag kan och inte kan äta. Utan att tänka på mamma.
Jag fattar att jag har problem, men vad ska jag göra åt det? Ingen bryr sig, och ingen kommer nånsin att lyssna.
Life sucks!

30 april 2000

Idag stannade jag hemma från skolan. Jag orkade inte gå dit. Jag mår så otroligt illa! Förlåt för att jag inte skrivit på en tid, förresten. Jag känner mig tom. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte tänka ordentligt. Jag har ingen energi. Vad är det som får mig att må på detta viset? Jag kan inte skratta längre. Det finns inte någonting att skratta åt. Förutom kanske det faktum att mitt liv suger. Komiskt på ett motbjudande sätt.


1 maj 2000

Jag har stannat hemma i 2 dagar nu från skolan. Pappa börjar bli orolig, säger han. Men jag vet att han inte bryr sig. Han vill inte ha mig i sitt liv egentligen.
Han är inte hemma, så han kan väl ändå inte veta hur jag mår. Han går på en slags datakurs. Fatta pappa ska lära sig datorer…
Håkan ringde igår. En av mina bästa vänner och nära granne. Han bor 3 hus ifrån vårt. Han undrade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra. Jag förstår inte varför jag inte sa sanningen, att jag inte sa att jag frossar skräpmat här hemma och sedan kastar upp det. Håkan är förstående, det har han alltid varit. Men han skulle inte förstå det här. Eller skulle han? Han är i så fall den enda människa jag kan vända mig till. Men nej, han skulle aldrig förstå det här. Han skulle inte det. Man säger att alla sår läker med tiden. Inte mitt, det kommer att sitta kvar där som ett illasittande plåster med fåniga Bamse tryck.
Jag är helt ensam i min egen värld nu. Det är bara jag.


6 maj 2000

Idag är det lördag. Jag var i skolan igår, fredag. Som tur var slutade vi kl 13 00. Jag orkade bara inte koncentrera mig på skolan.
Men nu till det största; Håkan var här hemma hos mig idag. Pappa var inte hemma, är fortfarande inte hemma, för han skulle hälsa på någon gammal vän.
I alla fall, Håkan försökte börja lite slappt med ”tja tjejen! Såg du Lasse?!?, sicken min, när jag sa att han hade något blött mellan benen!” Jag svarade inte, och kunde inte ens bidra med ett leende, men bad honom komma in.
Jag var tvungen berätta för någon. Jag kunde inte hålla det inne för mig själv längre.
Jag berättade allt om hur jag saknade min mamma, och hur jag inte kunde äta som förut.
Han lyssnade, och var väldigt förstående. Han tröstade mig, och vi satt där vid det runda köksbordet, och satt på de kuddar mamma sytt en gång.
Det känns jätte skönt att få ha berättat detta till någon här på jorden, innan jag sticker till mamma. För jag måste ta livet av mig. Usch, vad det lät dumt. Men ta det här livet av mig, och flytta till mammas värld. Jag orkar inte med smärtan här längre. Det är så svårt att förklara smärtan av allt det jag känner. Det är helt enkelt ett rent helvete.
Kanske blir det här sista gången jag skriver i dig, dagboken?
Jag har kollat in pillren i medicin skåpet, jag tror att pappas värktabletter mot sin ryggsmärta borde räcka. Vad händer om jag tar 20 på en gång?



3 april 2005

Du kan inte ana var jag sitter just nu? Jag sitter i ett himmel rike. Fast inte på det sättet. Jag är inte död. Jag lever, och det på jorden.
Samma kväll som jag skrev det där sista i dagboken, hade Håkan ringt till psykiatriska kliniken, och bett dom komma och kolla upp mig. Jag minns att jag skrek och kämpade emot enormt. Oj, dom där skötarna måste haft svårt att få kontroll över mig.
Men ändå, jag blev inlagd på kliniken, pappa kom dit. Och nästa dag började samtalen.
Alla dessa samtal med ”hjärnskrynklare”. Jag hade ensk...