Anne Franks Dagbok

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

"12 juni 1942

Jag hoppas, att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills aldrig kunnat åt nån, och jag hoppas, att du kommer att bli ett stort stöd för mig."

Detta var det första Anneliese Marie Frank skrev i sin dagbok, som hon fick på sin 13 årsdag. Senare kom hon att döpa sin dagbok till Kitty. Anneliese, eller Anne som hon föredrog att kallas, kom ursprungligen från Tyskland, men hennes familj emigrerade till Holland när nazisterna tog makten. Hennes familj bestod av pappa Otto, mamma Edith och syster Margot Frank. I Holland kunde de leva ett anständigt liv undan antisemitismen. Det dröjde dock inte länge innan nazisterna kom till Holland. I början skrev hon mycket om hur det gick i skolan, vänner och beundrare. Anne hade nämligen många beundrare på den tiden. Hon var då i en helt annan värld än den hon snart skulle hamna i. Det största problemet hon hade var att någon hade stulit hennes cykel.

Den 15 juli 1942 fick Margot ett upprop från SS. Det innebar att hon omedelbart skulle föras till ett koncentrationsläger för att utföra tvångsarbete. Föräldrarna hade länge anat att något sådant här skulle hända och hade förberett ett gömställe. Redan nästa dag lämnade de sitt hem och begav sig till den byggnad där Ottos företag låg. En del av byggnaden syntes inte från gatan, den vätte inåt mot gården. Där skulle deras gömställe vara. Dagboken följde givetvis med till gömstället, vilket kallades ”gårdshuset”. Förutom familjen Frank bosatte även Herr och Fru van Pels och deras son Peter sig i gömstället. Det är värt att veta att Anne har bytt ut alla namn i sin dagbok. Familjen Pels kallas van Daan i boken. Det är bara familjen Franks namn som är de rätta. Anledningen till att hon gjorde detta var ifall någon skulle upptäcka dem eller stjäla dagboken. Den 16 november samma år fick gårdshuset sin åttonde hyresgäst, Fritz Pfeffer. I sin dagbok kallar Anne honom för Herr Dussel, vilket betyder ”dumskalle” på tyska. Anne gillade nämligen aldrig Fritz.
I gårdshuset rådde en särpräglad stämning, som ingen kan beskriva bättre än Anne själv:

"Torsdag 16 september 1943
Kära Kitty!

Det underliga förhållandet mellan oss här blir allt sämre ju längre det varar. Vid bordet vågar ingen längre öppna munnen, om inte för att stoppa in maten, för vartenda ord man säger väcker förargelse eller blir missuppfattat. Jag slukar dagligen valerianatabletter mot ångest och depression, men det hindrar inte att min stämning nästa dag är ännu sämre. Att en gång kunna skratta högt och gott skulle hjälpa mer än tio valerianatabletter, men vi har visst glömt att skratta. Ibland är jag rädd, att jag av allt allvar ska få ett långt, långt ansikte och nerhängande mun. Det är inte bättre för de andra, alla ser med bävande känslor fram mot det hemska som heter vintern."

Som man kan se var stämningen mycket spänd, vilket man kan förstå med tanke på vilken situation de var i. De fick inte kolla ut genom fönstren och de fick inte spola på toaletten eller frambringa några andra höga ljud när folk arbetade på kontoret. De fick smyga runt i strumpor för att ingen skulle höra deras fotsteg. All försiktighet, rädsla och längtan att få gå ut förändrade de åtta annars vanliga personerna. Dessutom skedde det två inbrott i lagerlokalen under tiden de gömde sig. Detta bidrog mycket till deras rädsla. Tänk om någon skulle få syn på dem och kontakta polisen?
I sin dagbok skriver Anne om dagliga händelser och rutiner i gårdshuset, tankar, gräl, längtan efter att få gå ut och planer angående efterkrigstiden. Samtidigt ger hon aktuella rapporter om hur det går i kriget, vilket jag tyckte var intressant att läsa. Hon skriver mycket om hur hon blir orättvist behandlad. Alla ser henne som en liten barnslig unge fastän hon anser sig själv som mogen. När man läser dagboken kan man faktiskt följa hur hon utvecklas och mognar som person. Man ser henne förvandlas från en liten naiv flicka till en förnuftig kvinna.
Efter ett och ett halvt år i gårdshuset blir Anne kär i Peter van Daan. Hennes dagbok upptas då mest om hennes känslor för honom. Judarnas levnadsförhållanden är inte de bästa. De lever på mat köpt med svarta ransoneringskort. När deras langare hamnar i fängelse blir det mycket svårare för dem att klara sig. Ännu knivigare blir det när deras grönsakshandlare förs bort för att ha gömt judar i sitt hus. Trots alla hinder lyckas de ändå försörja åtta personer med mat och andra nödvändigheter.

Den 4 augusti 1944 ringde en kvinna till polisen och avslöjade att flera judar gömde sig i gårdshuset. Polisen grep alla åtta samt två medarbetare som hade hjälpt dem. De fördes till koncentrationsläger där alla utom Otto dog. Efter kriget återvände han till Amsterdam där han fick tag på Annes dagbok. Han läste och redigerade den och gav ut den till allmänheten. Först efter sin död hade Annes dröm gått i uppfyllelse – att bli författare.

Man märker tydligt att denna bok påverkas av andra världskriget. Det är ju tack vare kriget som de åtta var tvungna att gömma sig. Varje dag lyssnade de på nyheterna och hoppades att invasionen skulle komma, något som aldrig hände.

Boken är mycket bra skriven, för att komma från en femtonårig flicka. Hon beskriver huset och dess invånare mycket målande, och hon beskriver sina känslor på ett sådant sätt att man lätt sympatiserar med henne. När man läser boken kan man se att hennes skrivtalang utvecklas med tiden.
Huvudpersonerna är givetvis Anne, och alla andra som bor i gårdshuset, samt de som hjälper dem; Miep Gies (Miep van Santen i dagboken), Victor Kugler (Herr Kraler), Bep Voskujil (Elli) och Johannes Kleiman (Herr Koophuis). Anne beskriver ofta de olika personerna efter sina egna uppfattningar. Men med tanke på deras situation tycker hon inte så bra om någon. Eftersom inget riktigt bra händer i gårdshuset får hon sina uppfattningar från grälen som ständigt härjar. Därför får man själv ofta spekulera över deras personligheter efter hur de agerar. Den person som beskrivs bäst är Peter van Daan. Han verkar vara en blyg kille som behöver mycket kontakt.

Anne Franks dagbok är en bok som verkligen får en att tänka efter. Anne skriver mycket om olika livsfrågor och försöker ge en bra bild om hur man b...