Sammanfattning
Idrott som ämne i högre utbildning är flervetenskapligt. En del av detta ämne inom lärarutbildningen är av praktisk karaktär. Studien fokuserar på hur en grupp idrottslärarutbildare talar om den idrottsliga praktiken vid sju olika lärosäten för idrottslärarutbildning i Sverige. Avsikten med uppsatsen är att specifikt ta reda på hur idrottslärarutbildarna talar om betydelsen av praktisk personlig färdighet i idrott hos blivande idrottslärare. Arbetet genomfördes mellan maj 2006 och maj 2007. Under vårterminen 2006 genomfördes ett antal intervjuer med idrottslärarutbildare. Dessa intervjuer transkriberades i sin helhet för att sedan genomgå tolkning och analys. Den teoretiska ansatsen som använts tar sin utgångspunkt i läroplansteori. Begreppen formulerings- respektive transformeringsarena används för att förstå förhållandet mellan styrdokument, i form av kursplaner, och vad informanterna talade om att studenterna ska kunna. Resultatet visar att det finns en diskrepans mellan styrdokumenten och det idrottslärarutbildarna beskriver att studenterna faktiskt ska kunna i den idrottsliga praktiken. I kursplanerna anges övergripande målformuleringar medan idrottslärarutbildarna mer detaljrikt beskriver innehåll och krav i kurserna. Idrottslärarutbildarna är mycket tydliga inom vissa delar av den idrottsliga praktiken när det gäller den praktisk personliga färdigheten, medan de inom andra områden inte lyfter fram den praktisk personliga färdigheten alls. I stället blir den idrottsliga aktiviteten ett medel för att utveckla studenternas ledarskap och didaktiska förmåga.
Inom ramen för denna uppsats förekommer två delstudier specifikt kring bollspel och dans som kunskapsområden. Där diskuteras informanternas utsagor i relation till teoretiska begrepp inom områdena. I bollspelsformen tyder resultatet på att idrottslärarutbildarna inte talar om konkreta krav på praktisk personlig färdighet, utan att i stället läggs fokus på stud...
