Tillbaka till Civilisationen efter 20 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tillbaka till civilisationen efter 20 år!

Robinson Crouse, överlevaren som är tillbaka från en öde ö där han befann sig i 20 år och var strandsatt efter en skeppsolycka. Hur lyckades han hålla sig levande på en öde ö under 20 år? Vilka hopp hjälpte honom i kampen mellan liv eller död?


Malmö. Robinson Crouse, ja det är namnet på mannen som var ute till sjöss med sin besättning när helt plötsligt en kväll på färden förvandlades till en mardröm. Den kvällen började stormen slå till mot det hav som de seglade på. Detta drev skeppet mot en klippa som dem krockade emot. Klippan var stor och smällen blev kraftfull eftersom den fick hjälp av den piskande vinden och dem våldsamma vågorna. Skeppet förvandlas till ett vrak sekunden efter krocken.
På morgonen därefter vaknar Robinson på en ö. Tur i oturen kan man kalla det med lyckligtvis klarade han sig levande med lite mindre små sår. Han upptäckte snabbt att han var ensam på en öde ö.

– Min första tanke när jag vaknade till var i chocktillstånd, då kände jag total hopplöshet. Men ju närmare sanningen kom till mig att jag var ensam och detta var ingen dröm utan verkligheten, så började jag tänka framåt och så småningom förstod jag min dåvarande situation. Jag börja hantera situationen logiskt, samtidigt som jag tänkte i religiösa banor, gud lät mig överleva, sade Robinson med glimten i ögat.

Efter några dagars av förtvivlan och osäkerhet började han ta tag i saker och ting. Han ville hålla reda på tiden som skulle gå så därför byggde han en egen ”Robinson almanacka”. Han ristade i en trästång för varje dag som gick, efter var sjunde dag drog han ett streck som var dubbelt så stort som dags strecken och för var månad ett streck som var dubbelt så stort som veckostrecken osv.
Så småningom började han bygga hus, delvis som skydd och delvis för att skapa en viss trygghet för sig själv. Med tiden som gick så börja han utforska öns miljö, och då upptäckte Crouse öns rikliga fruktliv.

I början hade Robinson lite hjälp med sig från båten; lite näring, krut och vapen. Han hade även hittat en hund och två katter som blev hans närmaste levande vänner.

Hur dämpades ensamheten?

I början hade Robinson sina sällskapsdjur men sen kom det mänsklig kontakt. Han upptäckte att det fanns människor på ön, öns infödingar som visade sig vara kannibaler. Han kom på dem just under en offrings ritual där dem precis skulle flå sitt offer levande till sina gudar.

– Jag är ju mänsklig och en inre röst sa till mig att jag skulle rädda den stackaren, jag var bara tvungen! Att flå någon till döds är jätte hemskt. Och det visade sig vara värt besväret. Fredag, som jag döpte honom till, blev och är min bästa kamrat, sa han stolt och med ett leende.

Robinson var inte helt ensam under sina 20 år, vilket upplevdes väldigt positivt av han själv. Han berättade att han i början inte hade tillit till infödingen Fredag men att med tiden så skapades det starka band mellan dem. Han kände sig överlägsen gentemot Fredag i början men senare blev det ett jämlikt förhållande. Robinson påpekade också att Fredag hjälpte honom att behålla sitt språk eftersom han höll engelska lektioner för honom.
Förutom Fredag var Robinsons tro på gud mycket viktig för honom. Han kände att gud var med honom hela tiden.
Hans tro var mycket stark.
Enligt han själv så hade han aldrig klarat sig utan sin kristna tro.

Vill tillbaka någon dag..

Robinson förklarade att han vill tillbaka en vacker dag till den ö han befann sig på under 20 år, där han utvecklade sina kunskaper i överlevnad. Han tycker det är lite smått irriterande att vara tillbaka i civilisationen eftersom det finns så mycket stress nuförtiden. Allt går så snabbt, det verkar som folk inte har tid för avkoppling. Han är inte så förtjust i oljud som ofta befinner sig i städer. Det verkar nästan som att han längtar tillbaks till tystnaden där det enda oljudet som hörs är vågornas läten.

- När jag befann mig på ön var det ingen som krävde något av mig, det var ingen som ville utnyttja mig. Tiden gick inte sin väg utan den väntade på mig. Jag hade inga ”vardagliga oro” som vilka skor eller kläder jag skulle ta på mig, där gick jag barfota och naken.

Hans röst låter sorgsen, på nåt sätt visade klangen på hans röst ...