Ensam på en öde ö

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min räddande ängel

Prolog

Idag är det tio år sedan den där dagen då vi startade vår resa. En resa som var menad som kärlekens resa, men slutade med ensamhet. En resa som för evigt kom att förändra mitt liv. Jag minns så väl den tidiga julimorgonen. Vi stod på kajen, nykära och lyckliga, väntandes på båten som skulle ta oss på en resa som vi sen skulle glömma –i dubbel bemärkelse…

Jag vaknade upp i ett töcken, kroppen utmattad och halsen brännande av törst. I förtvivlan sökte jag efter vatten, tog några stapplande steg, och föll igen. Min kropp var tung och ville inte gå, frågorna var många och svaren få. Vad var det egentligen som hade hänt med båten, varför var inte Jesper hos mig? Och vart var jag? Minnesluckorna är stora, jag minns inte hur jag gick, tänkte eller mådde. På något sätt tog jag mig ändå till den rinnande bäck där jag tillbringade min första natt på denna fasansfulla ö.

Jag vaknade upp i gryningen, intill den porlande bäck som varit gårdagens lycka. Min kropp var kall, mina kläder fuktiga och i magen värkte hungern. Min annars så organiserade tillvaro hade slagits i spillror. Jag var ensam nu och det var upp till mig själv om jag ville överleva. Jag försökte tänka klart och organisera, torra kläder, mat, vatten och någonstans att sova var det viktigaste för min överlevnad här på ön. Försiktigt reste jag mig upp och efter en stunds planlös vandring fann jag platsen där jag anlänt föregående dag. I båten, som till min stora lycka fanns kvar, låg de fyra saker som jag i sista sekund fått med mig; kniven, lakanet, tändstickorna och det för mig mest betydelsefulla: fotot av Jesper. Tankarna och sorgen vällde över mig och benen vek sig. Länge låg jag i sanden, grät och skrek, ville ha ut den inom mig växande smärtan. Jag hade varit ensam förr, men varför var jag tvungen att bli det nu igen, nu när jag äntligen funnit honom, min ängel, min lycka, min Jesper, varför?

Jag slumrade en stund, lät mig föras bort med drömmarna, drömmarna om Jesper. När jag åter vaknade till var jag fylld med hopp och styrka, vilja att överleva. Med styrka av drömmarna började jag bygga det som under mina kommande dagar skulle fungera som mitt ”hem”. Jag bar stockar och stenar, samlade överblivna smågrenar och gjorde en bädd av palmblad. Sedan begav jag mig in mot djungeln, samlade det som under min vistelse på ön skulle bli min föda: nötter, blad och frukter.

På vägen tillbaka villade jag bort mig, och när jag äntligen fann vägen tillbaka hade det mörknat och luften hade blivit sval. I mitt ”hem” låg tändstickorna och med skakiga händer lyckades jag efter många försök äntligen få liv i en liten eld. Invirad i lakanet, intill den värmande, rogivande elden och med Jesper i tankarna sjönk jag in i en djup sömn.

Den natten drömde jag om Jesper igen, men det innan så övertygande hoppet började vika. Drömmarna gav mig inte hälften så mycket energi som föregående gång, snarare växte förtvivlan inom mig. Om jag bara hade haft någon att prata med, någon som kunde intyga att allt skulle bli bra, att jag åter skulle få vila tryggt i Jespers armar. Om det bara funnits någon som varit där, bara för en liten stund. Jag ville ha bort alla negativa sorgsna tankat så jag reste mig upp och gick rastlöst omkring och efter många promenader fram och tillbaka beslöt jag mig för att ta ett dopp i havet. De svettiga och smutsiga kläderna lät jag ligga i en hög på stranden och endast iförd mina underkläder gick jag ner till vattenbrynet. Sakta lät jag vattnet omsluta min kropp och när jag efter en lång stund gick upp kände jag mig lugn och lycklig. Dagen fortsatte med diverse småsysslor, matlagning, städning, tvättning och små lekar som jag själv hittade på. Och när det började mörkna kröp jag ihop framför elden och sjöng sånger och drömde om alla där hemma. Min familj, mina vänner, men framförallt Jesper.

Epilog

Dagarna fortsatte i slentrian och på den sjunde dagen blev jag äntligen räddad. Jag minns inte mycket själv, men de som fann mig säger att jag var närd, smutsig och hela tiden mumlade något otydligt, om och om igen. Jag har ofta funderat på vad det var som höll mig vid liv alla dessa dagar, genom denna fruktansvärda ensamhet, värme och hunger. Idag, tio år senare, kan jag ge svaret, det var min Jesper, min ängel. För andra är han idag ett minne blott, död, kall och långt borta. För mig är han så levande, varm och nära att jag kan känna hans värme omkring mig. Det var han som hjälpte mig finna kärleken, det var han som hjälpte mig genom ensamheten och det är han som gjort mig till den jag är idag, och för det kommer jag att vara honom evigt tacksam.

Orsaken till olyckan som ägde rum för tio år sedan har man ännu inte fastställ...