Kryddornas historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Enligt sägnen användes kryddans magiska kraft redan innan jorden fanns. Det berättas nämligen att de gamla assyriska gudarna stärkte sig med vin gjort på sesamfrö, innan de gav sig ut för att skapa världen. Mer trovärdigt är nog att människor ätit kryddor så länge människan funnits. Problemet har mera varit att kryddorna vuxit ojämnt fördelade över världen. Det var också detta som en gång i tiden gjorde kryddor mer värda än guld.

Redan för ca 4000 år sen var egyptierna stora importörer av kanel från Kina och sydöstra Asien. Kanel tillsammans med inhemsk spiskummin, anis och mejram var viktiga ingredienser när man balsamerade sina faraoner.

När fenicierna (ett sjöfararfolk som bodde vid kusten av nuvarande Syrien och Libanon) dök upp på arenan som handelsmän omkring 1500 f Kr kom kryddhandeln igång på allvar. Hemlighetsmakeriet om varifrån kryddorna kom var så stort att man hellre sänkte sina egna skepp än avslöjade vart man var på väg om man var förföljd. Priserna trissades upp och både handelsmän och vissa länder blev omåttligt rika.

På 800-talet f Kr tog greker och romare över kryddhandeln. Romarna är troligen de som var först i västvärlden med att använda kryddor i maten. Dessutom kryddade man gärna vinet och parfymerade badvattnet med aromatiska oljor. När romarriket började falla samman vid 400-talet e Kr tog araberna över kommersen och kamelkaravanerna vaggade tätt mellan Orienten och Östern.

Araberna blockerade nu effektivt andra länder från att komma åt vägarna till kryddbodarna i Indien, Kina och andra länder i Asien. Det var också nu som priserna blev astronomiska. En handfull kardemummakorn kostade en arbetares årslön. Slavar fick man för en liten påse peppar.


Tack vare medeltidens korsriddare växte en ökad kryddhandel fram mellan Orienten och Europa. Men priserna var så hutlöst höga att man ville komma förbi arabernas monopolställning på något sätt. När Marco Polo, efter sina resor i Asien, kom tillbaka till Venedig i slutet av 1200-talet och berättade om vilka stora kryddodlingar han hade sett blev tankarna på en sjöväg till Indien ännu starkare.

Nu blev det kapprustning mellan de rikare sjöländerna runt Medelhavet. Men det var först 1487 som portugisen Diaz rundade Afrika. Elva år senare tog sig Vasco da Gama fram till Indien. Därefter upptäckte portugiserna snabbt andra kryddländer som Ceylon, Ostindien och Moluckerna. Härigenom blev Portugal ett av de rikaste länderna i Europa.

Columbus fick i uppdrag av spanske kungen att ta sig till Indien bakvägen så att säga. Och det var på den vägen han upptäckte Amerika och ett nytt blad i världshistorien var därmed vänt. På det bladet kan man också skriva in att nya kryddor som paprika, cayennepeppar och kryddpeppar kom till de europeiska köken.

Så småningom blandade sig också holländarna i leken och det var fullt krig på havet om herraväldet över både handeln och de odlingar som fanns. Man t o m brände gamla odlingar för att koncentrera allt på nya platser där man effektivare kunde behålla kontrollen. Det här kunde inte engelsmännen acceptera så vid 1800-talets början hade britterna lagt under sig nästan alla holländska besittningar i Sydostasien och därmed också en stor del av all kryddhandel.

Till Norden kom kryddorna med de återvändande korsfararna på 1000-talet. Det dröjde dock länge innan svenskarna lärde sig att ordentligt använda kryddor till maten. Den kunskapen kom först under stormaktstiden när den svenska armén förde med sig kanel, nejlikor och ingefära hem från sina härjningar på kontinenten. Adeln och andra som hade råd, började då frossa i kryddor för de nya och spännande smakernas skull, men också för att man kunde dölja den dåliga kvaliteten på olika råvaror.

När vi så småningom fick bättre konserveringsmedel och förvaringsmöjligheter, minskade kryddanvändningen dramatiskt. Det fick till resultat att vi under 1900-talet och fram till andra världskrigets slut, nästan bara använde salt och vitpeppar i vår matlagning. I bröd använde vi i viss mån saffran, kanel och kardemumma. Men från mitten av 50-talet har konsumt...