Vikingar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Viking är ett ord av omtvistat ursprung. Det kan från början ha betytt "man från Viken" (d.v.s. kusterna kring Oslofjorden). Ordets förekomst i tidiga engelska texter (kring 800 e.Kr.) med den allmänna betydelsen "sjörövare", utan speciell syftning på sådana från Norge, har gjort att man försökt knyta an det till det anglosaxiska wic i betydelsen härläger. Det skulle då åsyfta en krigare från ett av de permanenta härlägren (jämför Trelleborg i Danmark) som vikingarna upprättade. Ett mer fantasifullt tolkningsförslag är "man som med sitt skepp döljer sig eller seglar in i vikar". Ett besläktat ord med betydelsen vikingafärd finner vi i uttryck som "fara i viking", "i västerviking". Se vidare under vikingatiden.


Vikingatiden (rörande etymologin, se viking), järnålderns slutfas och den förhistoriska tidens sista period i Norden, 800-1050 e.Kr. Den kännetecknas av stark intensifierad handels- och plundringsföretag, delvis av helt olika karaktärer, utgående från Sveariket, Danmark och Norge.

Redan under den föregående perioden, vendeltiden 550-800 e.Kr., hade Sveariket upptagit långväga handelsförbindelser, främst i östlig och sydlig riktning, och en rad handelskolonier grundlades i bl. a. Baltikum: Seeburg (nutida Grobin i Estland), Apuole, Truso (nutida Elbing i det tidigare Westpreussen) etc. Dessa starkt befästa anläggningar har varit mellanled mellan den stora handelsplatsen Helgö i Mälaren och fjärran belägna marknader. Omkring år 800 flyttades handelsplatsen till Björkö och staden Birka grundlades.

Samtidigt började handelsföretagen i öster bli alltmer regelbundna och inriktade sig nu främst på kalifatet i Bagdad och det eftertraktade silvret. Handelsfärderna gick längs de stora floderna, främst Volga och Dnjepr, ner till Kaspiska och Svarta haven, och på många platser grundlade nordborna, i krönikorna omtalade som "rus", kolonier, där bl.a. fynd från tusentals gravhögar, sopki, vittnar om en rent nordisk bosättning. Till de viktigaste av dessa hör Staraja Ladoga, Holmgård (nutida Novgorod), Smolensk och möjligen delar av Kievriket. Handelsvaror som pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer byttes i arabvärlden mot silver i form av mynt, smycken och även obearbetade barrar.

Rika silverskatter i Sverige visar intensiteten i denna handel, och särskilt Gotland framträder som en betydande redarstat med ett uppenbarligen alldeles speciellt handelspolitiskt förhållande till Sveariket. Enbart på Gotland har påträffats omkring 600 silverskatter, den största med en vikt på över 7 kg, och antalet silvermynt som upptagits på ön är över 120 000, medan man i det övriga Sverige påträffat 50 000 silvermynt.

Silverskatterna på Gotland är koncentrerade till tre perioder, 940-60, omkring år 1000 samt 1050-60, och detta avspeglar sannolikt orostider, möjligen angrepp av piratflottor. Handeln med arabvärlden avtog successivt under 900-talet, bl.a. på grund av uppträdandet av fientliga folkstammar i Sydryssland, exempelvis kazarerna, samtidigt som kontakterna med Central- och Västeuropa ökade. Nordbornas företag i österled beskrivs framför allt i Nestorskrönikan, men även arabiska reseberättelser ger oss viktig information om vikingarna i öster, bl.a. Ibn Fadlans och Ibn Khordabehs skildringar.

Danskarnas och norrmännens aktiviteter i västerled var i huvudsak plundrings- och kolonisationsföretag, även om rika handelsplatser som Hedeby i Danmark och Skiringsal (nutida Kaupang) i Norge vittnar om en betydande handel med framför allt Västeuropa.

Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av "landnam", d.v.s. upprättande av kolonier med ny mark att odla, men de tidigaste företagen har varit rena piratanfall på oskyddade kustavsnitt i Västeuropa.

De grundgående, snabba nordiska skeppen var avgörande för nordbornas framgångar. Dessa klinkbyggda farkoster, med mycket god lastförmåga, kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilken strand som helst, och med hjälp av de medförda hästarna nåddes önskade mål inåt landet på kort tid. Innan befolkningen hunnit samla sig till försvar var vikingflottan långt ute till havs igen. Först när de västeuropeiska länderna byggt upp ett varnings- och kustförsvarssystem och framför allt skaffat sig flottor, som kunde möta anfallen redan ute till havs, rycktes grunden för vikingarnas framgångar undan, och detta är orsaken till att vikingatågen och därmed vikingatiden tog slut i Norden vid mitten av 1000-talet.

I västerled anföll nordborna 795 Orkneyöarna och Hebriderna, där sedemera basstationer upprättades för de kommande anfallen. År 812 intog norrmännen stora delar av Irland, och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmän och irländare på ön, och först år 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i och med det berömda slaget vid Clontarf, där nationshjälten Brian Boru stupade.

Danskarnas angrepp mot Västeuropa inleddes 793, då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island). Den första stora invasionen inföll 866, då man lade under sig stora delar av Sydengland. År 878 försökte man införliva även Wessex i det danska området, men vikingarna blev slagna av Alfred den store. Danskarna tillförsäkrade sig dock den s.k. "Danelagen", d.v.s. Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex. Dessa områden förlorades efterhand.

År 991 trängde den norske Olav Tryggvason in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. Danagälderna, och 1013 anlände Sven Tveskägg med en stor vikingaflotta och erkändes som konung över hela England. Vid hans död år 1017 övertogs riket av sonen Knut och kom med tiden att delas av dennes söner.

Den intensiva nordiska bosättningen i England kan fortfarande spåras, bl.a. i ortnamnen: alla som ändas på -by och -thorp är av danskt ursprung. Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är Domesday Book från 1086, en jordebok med ortnamnsangivelser. Förvånande är det ringa antalet vikingagravar på de brittiska öarna, vilket visar att nordborna tidigt har upptagit kristendomen och kommit att begravas på kyrkogårdarna.

Frankerriket drabbades för första gången av vikingarna år 841, då en flotta seglade uppför Seine och brände Rouen. Efter en serie smärre anfall de följande åren kunde Ragnar Lodbrok 845 tränga ända fram till Paris, och stora silvergärder utbetalades. Sådana härjningar pågick till år 900, då vikingahövdingen Rollo eller Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet mot att nordborna erhöll Normandie.

Till de mest imponerande företagen under vikingatiden hör seglatserna till Island, Grönland (från 982) och Nord-Amerika, som vi känner genom Landnámabók, Íslendinga bók och Erik Rödes saga. De grönländska vikingarna gjorde regelbundna resor till Nordamerikas östkust, se Vinland.



Vendeltiden, järnåldersperiod i Sverige, 550-800 e.Kr., vilken har fått sitt namn efter ett båtgravfält vid Vendels kyrka i Uppland. Tiden kännetecknas av den allt fastare riksbildningen i Mälardalen, i Sveriket, som börjat växa fram redan under den föregående period, folkvandringstid (400-550). De praktfulla krigargravarna vittnar om stormän och kungsgårdar. I båtgravarna vid Vendel liksom även vid Valsgärde, Tuna och Ultuna har krigarna gravlagts med hjälmar, svärd, sköldar och ett praktfullt inventarium av inhemska och importerade lyxvaror, vittnar om utvidgade internationella kontakter. Detta understryks av den nyligen påträffade handelsplatsen Helgö i Mälaren, också den från vendeltiden, med fynd av importvaror från Irland i väster till Bortre Indien i öster.

Under samma period grundades även en rad handelsstationer, framför allt i Baltikum, exempelvis Seeburg, det nutida Grobin, i Estland. Dessa kolonier förebådade vikingatidens handelsfärder i österled och utgjorde en förutsättning för dessa. Ett exempel på internationella kontakter västerut är den praktfulla båtgraven vid Sutton Hoo på Englands östkust; den visar stora överensstämmelser med båtgravarna i Mälardalen, och den döde krigarens livvapen är tillverkade i Sveariket.

Under vendeltiden utvecklades i Norden den germanska djurornamentiken som kanske är den mest utsökta av våra förhistoriska konstarter, och även guldsmedstekniken nådde sin fulländning med bl.a. storartade cloissonéarbeten. Den gotländska bildstenskonsten blomstrade och nådde sin fulländning under yngre vendeltiden.

Under Vendeltiden stärktes svearikets ställning, och det var egentligen endast Skåne, Halland och Blekinge som inte föll under Mälardalens överhöghet. I Uppland och Södermanland begrovs kungar och stormän framför allt i båtgravar, där ingeting fattades krigaren i livet efter detta: hjälm, sköld, svärd, häst, mat och dryck och annan utrustning.

Landets mest betydande båtgravfält har undersökts vid Valsgärde och Vendel i Uppland, och den storartade djurornamentiken på fyndmaterialet visar intensiva kontakter med germanerna på kontinenten liksom med de många kungadömena i England.

I Mälardalen inrättades vår första stora handelsplats, Helgö, vars fyndmaterial vittnar om handelskontakter med bl.a. Irland, östra medelhavsområdet och till och med Indien. I östra Balticum anlades en rad befästa handelsstationer för handelsfärder i österled, bl.a. Apole vid Grobin och Truso vid Elbing

I början av vikingatiden (800-1050 e.Kr.) Överfördes den centraliserade handeln i sveariket till Birka på Björkö, samtidigt som handelskontakterna med kalifatet i Orienten intensifierdes på de ryska floderna. Formliga städer växte fram längs vägen, och stora nordiska kolonier har undersökts vid Staraja Ladoga, Novgorod (Holmgård) och Smolensk. Via dess...