Barn 312

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hans Ulrich Horster skrev ”Barn 312” år 1955, ett tiotal år efter andra världskriget, och det är just vid andra världskrigets utbrott som huvudhandlingen i boken utspelar sig.

Ursula Gothe lever tillsammans med sin man Richard och deras son Helmut i Linz, Österrike. Hon är en tystlåten och nedtryckt kvinna som verkar vara fast i ett dåligt äktenskap. Utan invändningar gör hon som hennes man säger åt henne; hon verkar ha tappat all sin styrka och förmåga att säga emot.

Richard är arbetsnarkoman, och det verkar som om jobbet är viktigare än familjen för honom. Han har problem med temperamentet och behandlar sin fru som om hon vore en robot; ”Gör si, gör så”. En kvinnoförtryckare med inställningen att män är mer värda än kvinnor, faktiskt. Bilden jag får av honom är att han är en väldigt svår och elak människa, någon jag inte skulle vilja bekanta mig närmare med.

Det finns ytterligare två huvudpersoner; Achim Lenau och Martina. Achim Lenau är Ursulas sedan länge förlorade älskade, de var ett par för många år sedan, då kriget just hade brutit ut. Tillsammans hade de en dotter, Martina, som de älskade över allt annat. Hon var ett väldigt sött barn med blont lockigt hår, stora blåa ögon och en näpen liten mun. Dagen kom dock då Achim var tvungen att gå ut i kriget som soldat, med löftet om att snart återvända. Några månader senare kom ett telegram som talade om att han hade stupat. Då tvingades Ursula fly tillsammans med Martina, men på en tågstation någonstans på väg mot friheten tappade de bort varandra. Martina var kvar på tåget medan Ursula fanns på perrongen i desperat jakt på mjölk till sin dotter. Ursula förlorade både sitt livs kärlek och sitt barn.

Många år senare får Ursula syn på bilden av en nioårig flicka i en tidning. Texten vid fotografiet lyder ”Barn 312”, och det är en efterlysning av Röda Korset som söker föräldrarna till Martina Haake, Hanke eller Harke, efternamnet är osäkert. Ursula känner genast igen sin dotter, och de sedan länge förträngda minnena kommer tillbaka.

En trasslig härva av lögner, kärlek och hat tar form, dock utan att bli det minsta lik någon såpopera. Det känns äkta, utom just de sista 20 sidorna i boken. Ursula och Achim träffas igen, Martina kommer tillbaka och problemen växer sig allt större.

Achim är Richards raka motsats; han är vänlig, ärlig och trött på människor som endast verkar vara ute efter att förstöra för andra. Han är en typisk ”hjältefigur”, och även så i den här berättelsen. Ibland kan han tappa sin trovärdighet som person, då han blir lite väl snäll och genomgod.

En biperson som bör nämnas är Nana Krawinke. Hon är en elak dam, som gör anspråk på Martina som sin dotter, då Röda Korsets efterlysning är aktuell. Anledningen till att hon vill åt Martina är att hon vill ha henne som modell i sina modevisningar med barnkläder, för att hon är så söt. Visserligen skulle man kanske kunna kalla Nina Krawinke en av huvudpersonerna, men hon känns lite för avlägsen för det, på något sätt. Lite för ointressant och lite för ofarlig.

Författaren har valt att vara sparsam med fysiska beskrivningar av såväl människor som miljö, han prioriterar tankar och känslor framför detaljer och beskrivningar. Kanske är det för att låta läsaren själv bilda sig en uppfattning, något som jag tycker fungerar väldigt bra. Bilden jag får av miljön är misär. Tristessen och olyckligheten trängs med drömmarna och längtan till något annat.

Boken är uppbyggd på 23 kapitel och en epilog, samtliga utan rubrik. Jag skulle gissa att ungefär 70-80 % består av dialoger och monologer, mest av det förstnämnda. När jag läser boken får jag känslan av att den inte är skriven som andra böcker; den lämnar mycket mer åt fantasin och egna tolkningar. Det är snabba repliker, det som händer händer i dialogerna och inte i långa styckebeskrivningar. Tankarna och känslorna är många, och de gånger man får ta del av dem är när de uttrycks i tal; då någon säger dem till någon annan. Allt man får veta får de andra i boken också veta. Ingenting delges endast åt läsaren.

Händelserna utspelar sig i dåtidens Österrike som fortfarande är lite skakat efter kriget. Som jag tidigare nämnt lämnas miljöbeskrivningarna åt läsarens öde, kanske för att varje enskild läsare ska få en annorlunda bild än en annan. En mångsidig bok, helt enkelt, som enkelt kan tolkas på flera olika sätt. Den är skriven med någon utomståendes ord, som om författaren var där hela tiden och kunde läsa personernas tankar och veta vad de känner.

Så vitt jag kan förstå utspelar sig boken under några månaders tid, om man då inte räknar in den tid vid krigets utbrott då Achim och Ursula levde tillsammans. Det händer mycket under dagarna, och aldrig blir det långtråkigt eller segt att följa personerna i deras berättelser.

Tyvärr tror jag inte författaren har något speciellt budskap med den här boken, också det lämnas åt läsaren att fundera på. Inte heller är det en bok som man chockeras av, s...