Bokrecension: Gömda

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gömda är en sann berättelse som är skriven av Liza Marklund med hjälp av Maria Eriksson.
Boken handlar om Maria Erikssons liv och utspelar sig på 1980-talet. Mia, som hon kallas, är lite över tjugo år, bor i en stad i Mellansverige och jobbar på en bank. Hon ägnar mycket av sin fritid till på en flyktingförläggning. Det var så hon träffade mannen med de svarta ögonen, han är muslim och kom från Libanon. Han verkar trevlig i början men deras förhållande blir sämre med tiden, han försöker hela tiden trycka ner Mia och hennes självförtroende. Ett år senare förlovar de sig och någon månad efter det blir Mia gravid. Förhållandet spårar ur, Mias fästman börjar misshandla henne, men hennes självförtroende är för lågt för att göra något åt det.
Efter det att Mia fött sin dotter Emma blir han ännu värre. Han hotar, misshandlar och våldtar Mia. Efter ett tag lyckas hennes familj hjälpa henne att ta avstånd från honom, och hon träffar Anders. Han hjälper Mia att hitta tillbaks till sig själv och återfå sitt självförtroende. De får en son tillsammans, Robin och efter detta gifter de sig. Nu blir hennes förra fästman bara värre. Myndigheterna kan inte göra något, så familjen tvingas fly, de måste leva gömda, instängda i små rum som de inte får lämna. Men inte ens detta hjälper, vart de än tar vägen hittar han dem. Livet de lever nu knäcker dem och familjen får det mycket svårt. För att kunna leva ett normalt liv finns det bara en sak de kan göra, lämna Sverige.
Så här beskrivs misshandeln på sidan 111: ”Jag anade mer än såg knytnäven som klöv luften, kände bara den fruktansvärda kraften som landade på vänstersidan av min haka. Mitt huvud flög bakåt och slog i badrumsdörren med en väldig kraft. Någonting krasade. Jag kände att jag gled neråt. Då kom nästa knytnäve. Jag såg den komma, och jag försökte sätta händerna för.
- Neej, skrek jag, men jag kunde inte hålla emot.
Slaget träffade mig rätt i magen. Jag tappade luften totalt, vek mig dubbel. Babyn! Tänkte jag. Allt blev svart.”
Boken är skriven i jag- och berättarform, det är Mia som berättar om sitt liv. Jag tycker att Liza Marklund har skrivit boken på ett sätt som passar bra med handlingen: modernt språk som inte är allt för svårt, bra ordval, lagom detaljerat och hon beskriver Mias känslor bra. På så sätt kommer man närmare henne och kan lida med henne och genom det också förstå budskapet bättre eftersom man då förstår hur svårt en misshandlad kvinna och hennes familj har det. Det viktigaste budskapet är nog att aldrig ge upp. Detta beskriver Marklund genom att visa hur Mia lyckas vinna tillbaks sitt självförtroende och hur hon vägrar ge upp hoppet om ett bättre liv och till slut lyckas genom att lämna landet.
Detta är en av de bästa men också hemskaste böckerna jag läst. Jag har aldrig förstått hur hemskt man kan ha det. Eftersom kvinnomisshandel är ett problem som fortfarande finns och kanske till och med ökar, tror ...