Pojken Som Kallades det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dave Pelzer har skrivit denna rörande berättelse baserad på sin egna
glädjelösa barndom. Då David var mycket liten, bodde han tillsammans med
sina två bröder, sin kärleksfulla mamma och sin snälla pappa. Pappan
jobbade rätt mycket, så det var mest deras mamma som tog hand om dem.
Men strax efter att David fyllt fyra år, förändrades hans mamma totalt.
Hon slutade städa huset, pyssla på med deras vackra trädgård, men
framför allt ägnade hon sina tre söner allt mindre tid. Istället ägnade
hon sin tid åt TV:n och spritflaskan.

Gjorde pojkarna något som inte passade henne blev de bestraffade. De
fick oftast stå framför spegeln, knäpp tysta, och bara kolla på sig
själva. Men efterhand blev det värre, hon började slå och misshandla
David. De andra två pojkarna kröktes det inte ett hårstrå på. De enda
gångerna hon var snäll mot David var när deras pappa var hemma. Då var
hon den snälla, goda människan hon en gång varit. Efter ett tag slutade
hans mamma göra sig till för hans pappa. Hon misshandlade nu David jämt,
både fysiskt och psykiskt.

Det fortsatt så i några år, då han blivigt lite äldre började han få
sysslor. Det var nu hans uppgift att diska, skura toaletten, skura och
dammsuga resten av huset o s v. Han fick nu inte åka i familjens
herrgårdsvagn till skolan, han fick springa, inte längre fick han sova
med sina två bröder, han fick sova nere i den kalla källaren på en
gammal tältsäng från militären, men värst av allt: han fick knappt någon
mat. Han fick sitta nere i källaren och bara känna lukten av den goda
maten uppifrån köket. Han fick möjligtvis några rester ibland, som
knappt dugt åt en hund. Han försökte ideligen komma på nya planer för
att få tag i mat. Han försökte t ex stjäla mat från sina klasskamrater.

Men det misslyckades, likaså alla andra planer. Men han stod fast vid
det han lovat sig själv för något år sedan: han skulle klara sig! Han
skulle INTE låta henne gå segrande ur det här. Det hade han lovat sig en
av gångerna hon försökt ta livet av honom. Den gången var det han som
segrat, men det gjorde Henne bara mer arg än hon redan var.

Davids pappa hade gett honom ett löfte: de skulle en dag tillsammans
försvinna därifrån! Från ”dårhuset” som han kallade det. Men de två
föräldrarna bråkade mer och mer, och hans pappa kom mer och mer sällan
hem efter jobbet, och då han väl kom hem, var han oftast full. Tillslut
skilde sig föräldrarna, och David såg aldrig mer sin pappa. Hjälten hans
pappa en gång varit för honom var nu död. Han var tvungen att klara sig
själv. Alldeles ensam.

Hans mammas nya hobby verkade vara att hitta på de hemskaste
bestraffningarna hon kunde komma på. Den David ogillade mest var den hon
kallade ”gaskammaren”. Hon ställde in en hink full med något
illaluktande i toaletten tillsammans med en trasa, och sa åt honom att
städa. Strax efter att hon stängt igen dörren med ett mycket belåtet
leende, började det lukta mycket starkt. David kände hur det vred sig i
halsen på honom, han kunde inte andas! Med hjälp av sin list klarade han
sig. Han såg en … Då hon slutligen släppte ut honom spottade han blod
hela natten.

En annan bestraffning han ogillade något kolossalt utspelade sig också i
badrummet. Hon tappade upp ett badkar fullt med kallvatten och befallde
honom helt enkelt att sätta sig där i en speciell ställning med huvudet
under vattnet. Där fick han sitta i timmar, under tiden tog hans bröder
dit kompisar för att kolla på ”Den stygga pojken”.

En dag i skolan fick de en vikarie för sin vanliga fröken. En ung, snäll
kvinna som David tyckte mycket om. Det var hon som rapporterade
skolsköterskan om att allt inte stod rätt till med David. Skolsköterskan
tog in honom lite då och då, och kollade på hans sår och ärr.

Han fick efter en tid förtroende för henne och började berätta lite om
sin mamma och misshandeln. Han sa inte direkt hur han fått de stora
såren, det...