Pojken som Kallades Det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

• Författare: Dave Pelzer
• Tryckår: 2002
• Förlag: Forum AB

”Den 5 mars 1973 i Dala City, Kalifornien- Jag har inte hunnit med så mycket som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick något middag igår kväll, måste jag se till att jag får något att äta. Hon rusar runt och skriker åt mina bröder. Jag hör Hennes hårda fotsteg genom hallen mot köket. Jag sticker återigen ner händerna i det skållheta sköljvattnet. För sent. Hon upptäcker att jag inte haft händerna i vattnet.

SMACK! Hon slår mig i ansiktet och jag dråsar i golvet. Jag aktar mig noga för att stå kvar och och vänta på nästa slag. Av bister erfarenhet vet jag att Hon skulle uppfatta det som en trotshandling vilket innebär fler slag eller, värst av allt, ingen mat. Jag reser mig upp igen och undviker hennes blick samtidigt som hon skriker mig i örat.

Jag skyggar undan och nickar instämmande när Hon hotar mig. ”Bara jag får äta”, säger jag till migsjälv. ”Slå mig gärna igen men jag måste få mat.” Nästa slag träffar mig så hårt att jag flyger med huvudet före in i den kaklade köksbänken. Jag låter det låtsade nederlagets tårar strömma ned för kinderna medan Hon stormar ut ur köket, till synes nöjd med sig själv. Jag räknar Hennes steg och när jag är helt övertygad om att Hon vekligen har gått sin väg, andas jag lättad ut. Charaden fungerade. Hon kan slå mig hur mycket Hon vill, men Hon har inte lyckats beröva mig viljan att överleva.”

***

”Pojken som kallades Det” handlar om pojken Dave som sedan fyra års ålder hade vanvårdats och brutalt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor. Det är en sann berättelse och något av det absolut värsta som jag någonsin läst. Misshandeln som han utsattes för är lika fruktansvärd som beräknad och det är bortom mig att kunna förstå hur man kan överleva det han överlevde. Samtidigt får min avsky för det han utsattes för, mig att gråta av ilska och oförstånd.

Dock är boken på något sätt ett ljus där mörkret ständigt ruvar. Dessa hoppets strålat penetrerar läsningen och gör det möjligt att ta sig igenom de 132 sidorna. Den är nämligen inte längre än så men det är fullkomligt tillräckligt och när man lägger boken ifrån sig har man en enda stor knut av känslor inom sig. Bl.a. är hatet så starkt mot mamman för det hon gjorde mot honom att man tvingas till känslan av att direkt vilja göra något åt den misshandel som finns mot barnen, vårt hopp och vår framtid. Det är en bok som inte kan lämna någon oberörd vilken bakgrund man än har och Dave Pelzer öppnar verkligen dörren till människans styrka i de mest fruktansvärda situationer. Han visar på hoppet som en aldrig sinande källa till överlevnad och när jag läste den sista sidan var det inte sorg jag kände utan lycka.

Jag vill inte skriva mer om vad boken handlar om då det skulle bli allt för grymt och ta bort det väsentliga budskapet. Det är nämligen att ett barn kan överleva mot alla odds och bli en bra människa trots de grym...