Pojken som kallades det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

POJKEN SOM KALLADES DET

Skrivet av : Marianne Johansson


Jag har läst Pojken som kallades det skriven av Dave Pelzer. Boken är en självbiografi, och är baserad på hans egen glädjelösa barndom. Boken börjar i slutet när han blir räddad, sedan skriver han om några år innan misshandlandet börjar. Boken är den första i en serie om totalt fyra böcker, skrivna av Dave om sin uppväxt och sitt liv.

Dave som blev misshandlad i åtta år av sin mor, innan myndigheterna grep in, och Dave blev placerad på olika barnhem. Bokens egentliga budskap är ett barns kamp för att överleva.
När Dave Pelzer vid tolv års ålder omhändertogs av myndigheterna uppdagades en skakande historia. Sedan fyra års ålder hade han vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor. Många gånger önskade han att han skulle få dö.

Som riktigt liten behandlades Dave bra, påstår han. Kan det vara så att han inte minns allt som hände fram till att misshandeln tros ha börjat. Kan det vara så att hans mamma plötsligt insjuknade i någon form av psykisk sjukdom? Jag har svårt att se det så, eftersom ingenting drastiskt hände under den tiden. Pappan jobbade dock väldigt mycket, och hon fick då ensam stå för allt ansvar i hemmet.

Kanske det var av tristess hon började med sitt drickande, eller var det av ensamhet i sin tvåsamhet? I boken figurerar inga andra människor, så det är svårt att avgöra om dom umgicks med andra, än sej själva.

Misshandeln som ägde rum var både psykiskt och fysiskt. Dave fick tillbringa den mesta av tiden i källaren, där han även fick sova, då på en gammal tältsäng från militären. Medan bröderna fick åka bil till skolan, fick Dave springa vid sidan av. Maten han blev tilldelad, var så dålig så frågan var om en hund ens gått i närheten av eländet. Det han överlevde på var maten han fick stjäla från sina klasskamrater. Ett av dom hemskaste straff, som Dave tyckte var svårast att uthärda, var när han fick sitta i ett badkar med iskallt vatten. Där fick han sitta i timmar i sträck, och med jämna mellanrum, doppa huvudet under vattnet, dom två bröderna fick vakta honom under tiden.

Men Daves pappa då? Var fanns han? Hur kunde han tillåta att sånt här hända? Dave hade fått ett löfte från sin far, att de en dag tillsammans skulle försvinna från ”dårhuset”, som fadern kallade huset de bodde i.
Men pappans röst hördes mer och mer sällan, ner till källaren, där Dave nu fick tillbringa mestadels av sin tid. När den hördes, så var det när föräldrarna skrek och bråkade med varandra. Efter en tid tystnade rösten helt, hans pappa hade flyttat, och han återsåg honom aldrig mer.

Nu var Dave helt ensam. Misshandeln fortskred tills det kom en ny vikarie till skolan. En fröken som tycktes bry sej. Hon kontaktade skolsköterskan, som tog in Dave på samtal, och fick också honom tillslut att prata om det som hänt.
Rektorn kontaktades och därefter socialnämnden. Dave fick flytta till ett barnhem. Han var nu fri, efter alla år av fysiskt och psykiskt misshandel.

Det är svårt att veta om Dave har något mer budskap än att berätta, sin historia. Jag tror att kanske ett av budskapen är att man måste kämpa vidare i livet vad som än händer.
Jag tyckte att boken var mycket gripande och verklighetstrogen. Författaren beskrev alla situationer mycket väl. Det känns verkligen att han genomlevt det han skriver om. Man rycks med som läsare och känner nästan det han en gång kände det. Det är svårt att förstå att något sånt här hemskt har förekommit men efter att ha läst boken förstår man att ingen kan bara hitta på detta. Vad skulle i så fall vara syftet med det?

Jag rekommenderar den här boken till dem som är intresserade av hemska sanningar. Som vi
har så många av i dagens samhälle. Boken ger verkligen för handen att ofta är verkligheten mer otrolig än dikten. Jag kan aldrig förstå vad som pågick i Daves mammas huvud men boken talar om livs hopp och att livet är starkt och tillhör den som orkar, vill och kan hantera sina vedermödor som livet slänger åt en.

Pojken som kallades det har tre uppföljare ”pojken som inte fanns” ”pojken som överlevde” och den tredje ”Att hjälpa sig själv”.
Böckerna är en uppföljning på Daves liv, där vi får läsa mer vad som hände efter han omhändertogs. Vilket inte berättas i första boken.

Idag är Dave vuxen. Han mår bra. Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv.
Det här är...