Vallonerna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Invandring och kontrakt

Vallon invandringen skedde på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär.
I början av de Besches verksamhet hade de vallonska arbetarna förts till Nyköpings bruk, Fada och Bränn-Ekeby. Men när de Geers kom in i bilden dirigerades trafiken till Norrköping, där efter till Finspång och de uppländska bruken, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta som de Geer arrenderade. Dit skedde en omfattande invandring av valloner i början av 1620-talet.

För att komma till Sverige måste de värvade först ta sig till Amsterdam, ibland på egen hand, ibland i grupper, insamlade av värvaragenter. Man tog sig via floden Meuse ett stycke från kusten till Utrecht och slutligen till Amsterdam som var utskeppningsorten. Där besökte man de Geers kontor för en bekräftande kontraktsskrivning och inskeppades efter några dagar till Sverige.
Invandringen skedde huvudsakligen via Norrköping och de blev verksamma i Östergötland och Södermanland. Norrköping var även därefter den viktigaste inslussningsorten.
Vallonerna skrev anställningskontrakt med nederländska företagare som hade skapat sig positioner inom internationell handel och byggt upp industriella intressen i Sverige.
Den mest framstående var Louis De Geer, men även medlemmar av släkten de Besche var viktiga arbetsgivare. Värvarkontor upprättades på de större orterna och värvade arbetare fick skriva på noggrant uppsatta anställningskontrakt. En notarie var alltid närvarande vid kontraktskrivningen, då de värvade i regel var analfabeter. En arbetare anställdes oftast för ett eller två år. Han fick resa fram och tillbaka betald. Skulle familjen med, betalades även deras resa, även om de kom först ett år senare. En del av lönen betalades fortlöpande till kvarvarande familj. Arbetsuppgifterna preciserades och man förband sig att stanna på det bruk man blivit anvisad.
Vid ankomsten tilldelades familjen en bostad i en brukslänga eller en bit mark där man kunde bygga sig ett eget hus och ha ett litet jordbruk. Virke köpte man till subventionerat pris på bruket.



Var det bara gruvarbetare som invandrade?

Nej, för att snabbt få igång en järnindustri blev det nödvändigt att importera arbetskraft till flera olika arbetsmoment. Rutinerna från hemlandet fick inte brytas. Förutom kolare, masugnsarbetare och smeder fanns på bruket en hel rad olika hantverkare. Det krävdes klensmeder,bälgmakare,sadelmakare, remsnidare, byggmästare, snickare, skomakare, skräddare, mjölnare m.fl. Det hette att vissa bruk var en vallonsk by överflyttad till Sverige.
Att värva alla dessa arbetare var inget problem, de vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner, det fanns gott om arbetslösa smeder och andra som såg en tillfällig vistelse i Sverige som en möjlighet att komma ur en krissituation på hemorten.


Vad var det som gjorde Vallonerna så speciella?

Vallonerna hade en bättre smideskonst som var överlägsen i kvalitet och de var mer effektiva än övriga länder. Detta ledde till en hög produktions nivå.
Vallonernas betydelse för svensk järnhantering blev mycket stor. Till detta samverkade flera faktorer: skickligt folk fick ta hand om ypperliga råvaror och duktiga företagsledare uppmuntrades av myndigheterna. Det skapades en järntradition i landet och järnhanteringen blev hyllad av de styrande. Den svenska regeringen var inte bara angelägen om att få hit kunnigt folk utan den såg också till att invandrarna stannade. Följden blev att vallonerna kom att spela en viktig roll även på andra håll än inom järnhanteringen. De valloner som så småningom inte fick plats i hyttor och smedjor på bruken kom i regel in i landets förvaltning.



Bemötandet i det nya landet

Av de olika yrkesgrupperna som kom till Sverige utgjorde kolarna den största. Der gick åt enorma mängder kol till smedjor och masugnar.
Kolarna var en mycket uppsatt grupp bland invandrarna. De bodde ute i bondbyarna och hade inte brukledningens beskydd så som smeder och masugnsarbetare hade. För kolarna gällde det att så snabbt som möjligt smälta in i traktens befolkning för att undvika trakasserier. Den svenska allmogen var inte road av invandrare.

Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda sinnelag än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen. Deras kunnande ledde nämligen till stor efterfrågan från andra bruksägare, och efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och de började blandas med svenskarna. Med tiden gav de sig även också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.



Var kom de ifrån?

Vallonerna kom från delar av nuvarande Belgien och Nordfrankrike som tidvis drabbats av produktionsproblem under det nederländska frihetskriget (1579-1648).
De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan. Språket är idag liktydigt med den franskspråkiga befolkningen i Belgien.



Vad vet vi om deras kultur?

Vallonerna hade en helt annan kultur en svenskarna, de kom från ett mer utvecklat samhälle med rikare kultur, både andligen och materiellt. De var t.ex. noga med sin klädsel och deras högtidskläder imponerade på den svenska allmogen. De bildade en elit på bruken och hade olika privilegier, i början skattefrihet och befrielse från militärtjänst.
De tyckte även om musik och dans. Deras instrument var i första hand nyckelharpan. Den fanns över hela Skandinavien och Tyskland. I Sverige känd sedan medeltiden. I Uppland bidrog vallonerna till att utveckla en egen folkmusik, vallonska spelmän har blivit legender.

Något som verkligen skilde vallonerna från svenskarna, var deras krav på renlighet. Smedernas lördagsbad blev en myt. Fruarna satte en ära i att uppträda prydligt och att hålla hemmet rent och snyggt, trots en för våra dagar nästan obegriplig trångboddhet.

Vallonerna var även måna om att ta hand om varandra..
Barn erhöll tilldelning av säd upp till tolv års ålder, s.k barngratial. Skolundervisning gavs till både pojkar och flickor tills de blev tolv år, den undervisningen stod deras präster för. Att arbetarbarn fick dessa privilegier var något unikt för 1600-talets Sverige
Vid tolv års ålder erhölls pojkarna yrkesutbildning t.e.x. som goujard (kolarpojke) i smedjan. Flickorna fortsatte att hjälpa till i hemmet och gjorde dagsverken. Den vuxne mannen var garanterad arbete hela sitt vuxna liv. Blev han mästersmed, hade han hög status och god ekonomi. Blev en arbetare tillfälligt sjuk, fick han ändå ut sin lön. Laget övertog hans sysslor. Blev sjukdomen långvarig, fanns det sjukstuga. Han kunde också anlita brukets fältbardskär. Den som av ålderskrämpor inte kunde fullgöra sitt ordinarie arbete fick trappa ner till mindre betungande jobb, med mindre lön förståss. När man slutade arbeta erhöll man åldersgratial, en sorts pensionering, för livets nödtorft. När man inte kunde klara sig själv längre fick man flytta till sjukstugan, som också fungerade som ålderdomshem. Änkor erhöll änkegratial.


Louis de Geer

Louis de Geer är nyckelmannen när det gäller valloninvandringen. Hans insatser för det svenska näringslivet är så betydande att han kallats den svenske industrins fader.
Louis de Geers affärer med svenska staten började med förmedling av ett lån till Gustav II Adolf för att denne skulle klara av Älvsborgs lösen. De Geer sålde en mängd vapen till svenska armén och från sina svenska industrier kunde han senare utrusta hela armén för fälttåget i Tyskland. Den höga produktionstakten i de Geers ...