Karl XI Slaget vid Lund 1676

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Karl XI
19 år blyg, mager och klen, men på hästryggen var han en annan person, stark, snabb och en stridsduglig man.
Fadern Karl X avled då han var fyra år gammal, Modern Hedvig Eleonora pysslade om sonen och gav order om att inte ge honom alltför stränga läxor och det passade Karl XI bra för han var ordblind och hade stora problem med latin och tyska böcker, De som tvivlat på kungens duglighet fick ta tillbaks vad de sagt när kungen så småningom blev vuxen och gav sig i krig med danskarna.
Kungen hade dåligt självförtroende då han slag efter slag förlorade drabbningar, men vändningen kom då han tillsammans med Gyllenstierna sedermera 1676 tog sig an danskarna som åter härskade över Skåne Halland och Blekinge.

Karl X Gustav:
Den 26 februari 1658 undertecknades freden i Roskilde! Nu blev Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän svenska, dessutom fick Sverige Bornholm och Trondheims län.
Fredrik III av Danmark 1609-70 fick se sig slagen av Karl X som hade erövrat de skånska landskapen samt Bohuslän, och det svåra uppdraget av försvenskningen hade omedelbart inletts av Generalen Gustav Otto Stenbock på uppdrag av Karl X som med mycket brutalitet och hårda nypor organiserade det svåra arbetet.
Skåne hade med undantag för en kort period på 1300-talet aldrig varit svenskt och ville inte bli svenskt nu heller. Svenskarna var en ockupationsmakt och länge skulle motståndet pyra och jäsa. Man uppförde och grundade ett universitet i Lund, avsikten var att förhindra att skåningarna åkte till Köpenhamn för att studera.
Kriget pågick alltjämt i och utanför Köpenhamn,
Karl X lyckades aldrig erövra Köpenhamn utan drog sig tillbaka.
’Natten till den 13 februari 1660 avled Karl X Gustav. Och aldrig har Sverige varit i ett farligare tillstånd som nu, Vad ska hända och vem ska ta över? Karl XI hyllades bara fyra år gammal och en förmyndarregering tillsattes under tiden 1660-1672.

AVGRÄNSAD KONFLIKT
– Slaget om Lund (övergripande sammanfattning)
-Danskarna med Kristian den V av Danmark går efter väldiga sjöslag iland vid Råå med 2000 soldater i Helsingborg och erövrar åter de landskap som Karl X Gustav av Sverige tidigare erövrat!
En handlingsförlamad Karl XI försöker bemöta invasionen men tvingas efterhand retirera till Småland för att hämta nya styrkor.

– KRIGET I SKÅNE (utförlig presentation av händelseförloppet)
Den 29 juli 1676 gled över 300 fartyg upp mot den svenska kusten vid Råå fiskeläge söder om Helsingborg, ombord fanns 1500 soldater, under jubel från de danska matroserna steg kung Kristian V i land. Danmark skulle återta sin förlorade östra rikshalva,
Skåne, Blekinge och Halland tillsammans hade sedan 1000-talet varit halva Danmark, och danska språket, dansk lag, dansk gudstjänstordning och danska seder och bruk rådde i alla tre landskapen där det fanns en stark önskan att få återförena det som Karl X Gustav slitit sönder.
Många var övertygade om att nu skulle allt bli som förr i danska Skåne fast bättre.
Karl XI hade totalt bara cirka 7000 soldater i hela landskapet, han drog sig tillbaka till Småland de skånska bondepartisanerna försvårade livet för den retirerande svenska armén.
Karl XI var nu tjugo år gammal och redan mött flera svåra nederlag och nu höll han på att förlora de landskap som hans far så ärofullt hade erövrat. Karl XI verkade alltmer förvirrad och lyssnade inte på råd. Läget var desperat, provianten sinade, soldater deserterade, sjukdomar spreds och krigskassan försvann med bönderna. Karl XI pressades tillbaks och snart var Malmöhus det ända fäste svenskarna hade kvar i Skåne, försvarat av den tappre fältmarskalken Fabian von Fersen. Danskarna ockuperade nästan allting och började bygga gränsförsvar mot småland och Sverige.
Karl XI krävde att Johan Gyllenstierna skulle komma till högkvarteret, och från det ögonblicket 1676 fick kungen och svenska arméledningen ny entusiasm och kamplust.
Med Gyllenstierna i högsta grad närvarande bröt armén upp och marscherade genom de småländska skogarna, över Knäred rakt mot Halmstad, där den danska styrkan överraskades i gryningen den 17 augusti 1676. Svenskarna ryckte fram över Fylleån och inom en timme var danskarna totalt besegrade. Det var en liten seger, men den var Karl XI: s första och som sådan psykologiskt oerhört viktig. Tisdagen den 24 oktober 1676 gick de över gränsen in till Skåne, sammanlagt 12000 anslöt till de några tusen man som fanns kvar av den gamla armén. Sammanlagt 15000 man.

SLAGET OM LUND:
Innan Karl XI kunde nå Landskrona, hade den danska armén kommit på fötter igen och
Karl XI tvingades ändra sina planer. Han intog Helsingborg istället. Eftersom staden frivilligt hade öppnat sig för danskarna bestraffades helsingborgarna med fri plundring. Målet var nu att nå Malmö och den hårt ansatte Fabian von Fersen, som fortfarande höll stånd. Svenskarna gjorde en kringgående manöver tills man nådde den starkt översvämmade Kävlingeån vid Lilla Harrie.
Bristen på mat och vila krävde sina offer. Hundratals hade redan dött, tusentals var döende, kanske bara halva armén var stridsduglig. Här, kring Lilla Harrie norr om Kävlingeån, blev armén liggande dag efter dag i hällande regn. Kävlingeån var tillräckligt bred och djup för att det skulle vara omöjligt för trupperna med vagnar och kanoner att gå eller vada över. De broar som fanns var förstörda. På den andra sidan låg danskarna och väntade
Natten till den 4 december 1676 hade alla officerarna fått anfallsplanen. Stridsmoralen kan sammanfattas i en mening: Segra eller dö. Den svenska arméns igenkänningstecken sattes i mössorna, en liten halmkärvre. Fältropet var: Gud hjälp oss! Klockan fyra på morgonen
den 4 december, då månen gått ner, gick trupperna över ån. Cirka åttatusen man, tanken var att göra ett överraskande anfall mot det de yrvakna danskarna. Danskarna såg skuggorna och hörde hur svenskarna kom brakande över fältet. Larmet gick men klockan var då redan närmare sju på morgonen och de svenska trupperna hade nått fram till Stångby kyrka. Den närmare 13 000 man starka danska armén väcktes bryskt och kommenderades inta full stridsberedskap.
Svenskarna beslöt att inte gå till strid här vid Stångby utan fortsätta så fort man kunde mot Lund, Karl XI: s här satte av i full marsch. Danskarna gjorde likadant. Det blev en kapplöpning mellan de båda arméerna. Efter ryttarna kom fotfolket springande så fort de kunde. Efter dem skramlade vagnar och kanoner på de regntunga lervägarna. Det blev en svettig kapplöpning med flygande fanor och standar de cirka sju kilometrarna till Lund.
Karl XI vann, svenskarna var framme vid Väderkvarnshöjden först. Striden började omedelbart utan att hela armén kommit fram eller hunnit formera sig. De första striderna står ungefär vid nuvarande Bryggeritomten i Lund. Svenskarna besätter höjden. Så brakar den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln ihop mellan Väderkvarnshöjden och Sliparebacken, där monumentet står i dag. Omedelbart stupar ett stort antal svenskar.
Karl XI var med i de första striderna, hans häst Totten träffades av en kula i pannan och stupade. Då leddes en av den franska kungens gåvohästar fram, den skinande vita Brilliant.
Slaget böljade fram och tillbaka mellan Sliparebacken och Lunds Ladugård; kavalleriet fanns borta vid Vallkärra. Under stridens hetta sårades den danske överbefälhavaren Carl von Arenstorff allvarligt, varpå förvirring utbröt i de danska leden; många, bland dem kung Kristian, flydde norrut förföljda av svenskar med Karl XI i spetsen. Vad som var ännu värre var att även Simon Grundel Helmfelt, överbefälhavaren, följde med kungen. De jagade de flyende hela vägen tillbaka till Kävlingeån och över isen, som nu tinat i dagsmejan och gett efter. Flera hundra danska ryttare gick ner sig och drunknade. Nu först lyckades
Erik Dahlbergh få kontakt med kungen och övertalade honom att återvända till slagfältet. Tur var det, för där stod det just då illa till för de svenske som höll på att förlora. På den svenska sidan rådde också viss förvirring och osäkerhet om vart kungen tagit vägen. På slagfältet hade soldater och officerare stupat i högar, hundratals hästar låg med inälvorna rinnande ut över marken, det var rök och eld, vrål och skrik och exakt så förvirrat som det alltid är på ett stort slagfält.
Långt ute på högersidan, närmast Lund, stod svenska fotsoldater under den svårt blödande Christofer Gyllenstierna. Det var den mest utsatta platsen och de kämpade oerhört tappert. Gyllenstiernas häst träffades, han själv föll till marken och han överfölls av danskar som plundrade honom och lämnade honom sanslös i leran bland de döda kropparna.
När han åter lyckades ta sig upp på hästen var han nära att ramla ur sadeln. Hans ansikte var så misshandlat att ingen kände igen honom först, men av rösten hörde de att det var överste Christofer Gyllenstierna. Han hade nitton blödande sår, nio i huvudet. Men det regemente som ännu stod kvar och som räddade situationen var Livregementet med Nils Bielke. Kungen lär senare ha sagt att hans krona bokstavligt talat just då hängde på Nils Bielkes värjspets, därför hade han näst Gud "min tappre Bielke och Livregemente" att tacka för segern. Den berömda värjan finns fortfarande kvar på hedersplats i familjen Bielkes ägo. Vid femtontiden på eftermiddagen förberedde sig danskarna för ett sista anfall. De var nu överlägsna de svenska och de hade mycket fler soldater och framförallt många fler kanoner. Svenskarna stod grupperade kring Väderkvarnshöjden. I det ögonblicket är Karl XI tillbaka från Kävlingeån i spetsen för några skvadroner rytteri. Danskarna trodde att kungen var förtruppen för rejäla förstärkningar, i synnerhet som kungen och hans nio skvadroner red rakt in mot fienden och gick i närkamp.
Kungen med Dahlbergh och Rutger von Ascheberg och tre ryttare lyckades hugga sig igenom de danska leden över till den vacklande svenska sidan, som han samlade och ledde i en ny attack. Danskarna, som trodde att de skulle bli anfallna från två håll, vände och flydde i panik. Slutstriden stod vid halvsextiden på kvällen söder om Vallkärra kyrka, där den danska armén kringrändes. Striden övergick i ren massaker som särskilt drabbade trettonhundra holländska matroser som gav sig till svenskarna, men som bedjande för sina liv ändå mejades ner; bara fyrtiosju man överlevde.
Resterna av den danska armén tog sig i skydd av mörkret till fästningen och säkerheten i Landskrona. Efter tolv timmars strid utan mat och foder för manskap och hästar var det ingen som orkade förfölja danskarna. I arton timmar hade kungen och hans män suttit i sadeln den här dagen. Nu var slaget vunnet.

PERSONER:
Fabian Reinhold von Fersen
1762-1818
På morgonen den 26 juni gick danskarna till anfall mot alla tre portarna. Fabian von Fersen hade placerat sina tvåhundra ryttare vid Malmöhus. På andra sidan staden, vid Österport, satte Fabian malmöborgarna. Huvudanfallet kom mot Österport! Kanske räknade danskarna med att de danskfödda malmöborgarna genast skulle kapitulera. Man räknade helt fel. Generalmajor Bibow ledde personligen anfallet. Danskarna lade i kulregnet ut pontonbroar och det rödklädda danska livregementet rusade uppför vallarna. Taktiken var att ta sig tvåhundra meter ner till Österport och öppna porten. De tretusen ryttare som stod vid Värnhemstorget skulle sedan kunna storma in i staden
Fersen, Fabian von, Vid danska krigets utbrott förordnades han 1676 till generalfältmarskalk och blev 1676 generalguvernör över Skåne, Halland och Bleking och uppsyningsman över allt vad som hörde till krigsrustningen. Dessa viktiga förtroenden motsvarade han också på ett sätt, som i hög grad tillvann honom Carl XI:s välvilja. Han utnämndes av konungen till riksmad, hvamom underrättelsen träffade honom på dödsbädden. Enligt andra uppgifter skall utnämningen skett efter hans död, innan hans frånfälle ännu blivit bekant för konungen. Han avled i Malmö dem» 30 juli 1677.
Johan Gyllenstierna
1635-1680
År 1668 blev Johan Gyllenstierna riksråd, och år 1674 upphöjdes han och brodern Göran i grevligt stånd, men ingendera begagnade denna titel. Sedan han hemfört den kungliga bruden, Ulrika Eleonora, och övervarit konungens bröllop, som i all tysthet firades på Skottorp i Halland den 6 maj 1680, begav sig Johan Gyllenstierna nedåt Skåne, där han plötsligt dog den 10 juni, just som han stod färdig att begiva sig upp till konungen och den då sammankallade riksdagen.
Friherre, greve 1674, statsman. Johan Gyllenstierna blev 1679 generalguvernör över de erövrade
provinserna Skåne, Blekinge och Halland och genomdrev en radikal
försvenskningspolitik. Inom utrikespolitiken strävade han efter ett närmande
till Danmark som lade grunden för Karl XI: s fredspolitik
Simon Grundel Helmfelt 1617-1677
Svenska arméns överbefälhavare
under kriget i Skåne från 1675 Simon Grundel Helmfelt
Nils Bielke 1644-1716
Vid tjugunio års ålder utnämndes han till överste för livregementet till häst, utmärkte sig i Carl XI: s danska fältslag, befordrades 1678 till generallöjtnant, skickades följande år som ambassadör till Frankrike och ingick 1685 i tjänst hos tyske kejsaren. Han befordrades till general och riksgreve 1686 efter att med utmärkelse deltagit i flera fältslag. Åter hemkallad till fäderneslandet, utnämndes han på ett enda år 1687 till kungligt råd, generalguvernör över Pommern, general över allt kavalleri och infanteri och till greve.
Regementet utmärkte sig för stor tapperhet i slaget vid Lund 1676 under Nils Bielke. Karl XI lär ha yttrat efter segern: "näst Gud hade att tacka den tappre Nils Bielke och sitt Livregemente".
Nils Bielke var en av vårt lands mest färgstarka gestalter under det karolinska enväldets tid. Som vän till Karl XI förordnades han till generalguvernör över det prestigefyllda Pommern. Karl XI: s död förändrade allt. Han sattes i husarrest och anklagades för högförräderi. Med boken lyfter Ingvar Eriksson fram en begåvad och mångsidig karolinsk ledartyp med visioner långt utöver det vanliga.
Rutger von Ascheberg 1621-1693
Under det danska kriget utmärkte han sig på ett icke mindre lysande sätt och deltog i tåget över Bälterna, belägringen av Bremervörde, stormningen av Köpenhamn, och ledde det manhaftiga försvaret och räddandet af besättningen på Sonderburg. Under de därpå inträdande fredsåren sökte förmyndare-regeringen att med betydliga fördelar kvarhålla A. i Sveriges tjänst. Carl XI, i vars fälttåg han alltjämt deltog, utnämnde honom 1673 till friherre, 1674 till general och 1678 till fältmarskalk. .
Få personer torde hava genomgått en så lång och lysande krigarbana som A. I fyrtiofem år 1634–79, deltog han i svenska härens alla rörelser, bevistade därunder sammanlagt femton större drabbningar och hade erövrat nära fyrtio standar och fanor. De yttre utmärkelserna var likväl af underordnade värde, i jämförelse med de dyrbara bevis af tillgivenhet och tacksamhet, med vilka han av
karl XI överhopades. Den sträve konungen, som och, även i förtroliga skrivelser till sina ämbetsmän tilltalade dem med deras titlar, gjorde härifrån ett undantag i sina handbrev till A., som han oftast kallar: »min käre Ascheberg», »min trogne lärofader», »min gode, trogne gubbe», »min gamle läromästare, som jag aldrig kan fulltacka», o. s. v.
Erik Dahlbergh 1625-1703

MILJÖN I KRIGET (egna funderingar och text)
Det var säkerligen ett bistert klimat som händelserna utspelades i. Några vägar tror jag inte fanns i den meningen som var särskilt snabba att ta sig fram på. De var kanske leriga och håliga, och upptrampade av hästar eller från annan dragbar utrustning från bönder i trakten, Klart var att de befintliga stigar eller vägar som fanns inte var avsedda för krigsmaskineri. Vid besök i omgivningarna i nutid där Karl XI och hans krigshär dragit fram, kunde man bara blunda och ana sig till hur landskapet såg ut 350 år tidigare då man gick över Kävlingeån. Idag finns inte många gårdar eller bebyggelse att tala om, det är långt mellan gårdarna och om man tänker sig att dom flesta som finns att se idag är byggda på 1800-1900-talet så skenar fantasin iväg, Det fanns troligen ännu färre gårdar, mer vildvuxen vegetation och växande skog på 1670-talet.
Man får också ha i åtanke att Skåne sen tidigare under Karl X och ännu tidigare regerande Danska kungar hade skövlat och bränt upp landskapet allt eftersom.
Karl XI och hans här var troligen utsatt för extrem kyla. Och de kläder och stövlar och utrustning som man bar på dag och natt var nog inte av det varma slaget, utan när kölden och regnet kom så lamslog och decimerades manskapet. Man gick över fält och åkrar och leran gjorde det tungt att gå, soldaterna hade även tung packning på ryggen att bära på. Hästar och manskap kan man ana har måst slita ont för varje meter uppför backar och leriga fält och sanka marker man måste dra vagnarna igenom. Maten har också varit ett bekymmer för krigsmaskineriet! Man kanske lyckades värma rotfrukter och medhavd potatis som man gjorde mos av, kött och frukter hade man säkert med sig i de förråd vid kokvagnarna som drogs av hästar i bakre truppen. Med förfrusna fingrar och såriga fötter var nog inte armén i bästa kondition denna månad fast dom var många tusen man. Sjukdomar härjade säkert, och med ständigt minimal sömn och de långa vandringarna mil efter mil med bataljer med fienden utefter deras väg var det säkert väldigt besvärligt i många avseenden. Oftast var varje rekryt tvångskommenderad och uttagen till strid för fosterlandet och för det mesta var det unga människor som inte fyllt tjugo år. Det var fotsoldaterna som säkerligen hade det allra besvärligast av dem alla.

MILJÖN:
Synen på fattiga människor har alltid varit mycket negativ, sett ur ett historiskt perspektiv. På 1600-talet betraktades fattigdom främst som en följd av moraliska defekter hos individen. Kontrollen var viktig och hjälpverksamheten inriktades på de "rätta" fattiga. På de "orätta" fattiga ställdes kravet att de skulle arbeta för sin egen försörjning.
1658 var förhållandena annorlunda, skogen var skövlad, fisket var mindre givande och jordbruket var hämmat på grund av alla krig. Landskapets ekonomiska utveckling hade avstannat. På 1600-talet kom vallonerna hit för att hjälpa oss att utveckla järnindustrin.
Hur de skånska bönderna byggde sina hus på 1600-talet skiljde sig åt beroende på var i Skåne de skulle bosätta sig. Den teknik bönderna använde sig av för att bygga hus berodde nämligen på vilket byggmaterial som fanns att tillgå i närheten.
På de trädfattiga slätterna i södra Skåne var det vanligt med så kallade korsvirkeshus Men samtidigt kunde det vara så att man blandade olika byggnadstekniker. Det skedde framförallt där skog och slätt möttes,
Eftersom det var svårt att få tag på träd och virke på de uppodlade slätterna byggde man alltså ofta inte trähus där, utan uppförde istället korsvirkeshus.
I tomrummen mellan trästolparna fyllde man på med annat material, ofta lera Även i de mellersta delarna av Skåne var det vanligt med korsvirkeshus, skillnaden från de sydligare delarna var att träpålarna var grövre, eftersom det fanns tillgång till bättre trä i de trakterna.
Bönderna målade inte sina hus på 1600-talet. Det var istället de mera välbärgade människorna som lät rödmåla sina hus, medan fönsterna målades ockragula och knutarna på husen färgades med grått.
När det gäller taken på husen så har de, precis som själva byggnaderna, sett olika ut i olika delar utav Skåne. Man använde det material som fanns att tillgå i bygden. Längs kusterna var det vanligt med stråtak av vass.
Planlösning på boningshuset var enkel. Mitt i byggnaden låg stugan, vilket ofta var det enda uppvärmda rummet i huset eftersom de få andra rummen ofta saknade eldstad. Detta innebar att det var i stugan som människorna framförallt vistades och genomförde sina sysslor och vardagliga rutiner. Stugan var alltså närmaste ett allrum, här sov bonden och hans familj, och här utförde man sina sysslor på kvällar och under mörka årstider. Stugan fungerade också som kök eftersom det vanligtvis var så att husets enda eldstad fanns här. Möbleringen i stugan bestod ofta utav fasta bänkar och sängar utmed väggarna. En slags väggfast bänk kallas kistbänk, och i den förvarade man ofta kläder. De få möbler som var lösa var bord och kistor. En kista räknades som en personlig tillhörighet, som man tog med sig om man flyttade.
-Det var alltså i stugan som bonden och hans familj sov. Det hände även att man vid kallare årstider tog in mindre djur, såsom höns, gäss, grisar m.m. i stugan. Man försökte då ofta dela av stugan så att djuren höll sig på ett begränsat utrymme. Gäss hölls t.ex. i något som kallas gåsbänk. En gåsbänk var en form utav kistbänk som man placerade tamgässen i. Men det kunde också var tvärtom, d.v.s. att människorna gick ut i stallen och sov hos djuren, framförallt om utrymmet i stugan inte räckte till alla. Det var då oftast drängar, men även söner i barnrika familjer, som klarade nattens kyla bättre tack vare kroppsvärmen från djuren i stallarna.

FÖRFATTARSYFTE: (egna funderingar och text)
Det är inte många dokument som finns bevarade inom skånsk historia, En ohyggligt stor del av dem som samlades ihop och flyttades till Stockholm under
Karl X regeringsperiod förstördes då Stockholms slott eldhärjades. Men utav dokument som man funnit i efterkrigstid genom åren runt om i städerna i Öresundsområdet har det ändå gått att följa och återge en större del av historien på ett trovärdigt sätt. Skånsk historia har en lång blodig historia bakom sig som daterar sig bakåt till 1000-talet då vikingarna härjade i landskapet. Som i alla andra berättelser och historier om vårt historiska arv är det viktigt att de författare som skriver om vår historia, får delge och återge sina forskningsupptäckter och med egna versioner försöka belysa hur det var i Skåne på
1500-160...