Kuba - Förtryckt eller fritt?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För att inte skriva historia, men ändå sammanfatta hur Castro kom till makten, har jag en förkortad framställning på åren 1953-1970, innan jag klargör vad som pågår i Kuba i nuläget. Detta endast för att man ska förstå situationen bättre.

I faktadelen har jag försökt vara objektiv i frågan om hur Castro agerar. Vad jag däremot inte kan bestämma över är hur vinklade mina källor är.

1 Batista: Batista, Fulgencio (1901-1973) förde högerdiktatur på Kuba 1932-44 och 1952-59. Var president 1940-44 och 1952-59. Båda 1932 och 1952 kom han till makten genom militärkupper; han störtade 1959 genom den av Castro ledda revolutionen.
2 amnesti: ( av grek. amnestia) en form av benådning som innebär att en grupp personer, oavsett vilka dessa är, kollektivt befrias från straff ådömts, framförallt för politiska brott. Synonym; allmän benådning, benådning, nåd, efterskänkande av straff, frisläppande, frigivning.
3 Ernesto ”Che” Guevara: (1928-1967) Född i Argentina, läste medicin, drömde om att jobba i mänsklighetens tjänst. Så han reste runt i Latinamerika. När han fick se hur mycket folket led ville han göra nåt åt det. Han träffade Fidel Castro och spelade 1956-1959 en viktig roll i den Kubanska revolutionen.
4 gerillabas: (gerilla, sp. litet krig) Benämning på folkliga militära motståndsgrupper som opererar i små, lättrörliga enheter, t ex befrielserörelser.
5 PSP: Partido Socialista Popular (Socialistiska Folkpartiet).
6 26 juni-rörelsen: Den fösta organisation Fidel Castro var ledare för. Övergick sedan till ett parti. Den startades efter den första attacken Fidel inledde revolutionen med. Skedde samma datum som rörelsens namn, 1953.


Jag har två huvudkällor till min fakta; tidningen Dagens Nyheter och faktaboken ”Castros Kuba – den kubanska revolutionens politiska utveckling” av K. S. Karol.
Viss fakta har jag hämtat från Uppsala Nya Tidning, Amnesty International, Svenskkubanska föreningen, pressnotiser, en interpellation till Anna Lindh om svensk Kubapolitik.

- Dagens Nyheter är kanske inte så jätte bar som en jätte tillförlitlig källa. Faktan därifrån är viktig att ifrågasätta. För eftersom det är en tidning visar de vad som händer ur en viss synvinkel. Vilket jag även tar upp senare i analysen.

- Castros Kuba anser jag vara en mer säker källa eftersom det ligger flera års studier bakom boken. Dessutom är faktan mindre vinklad. Författaren är endast ute efter att förklara vad som hänt. Det är inge påhopp åt några håll.

- Uppsala tidning är ju återigen en tidning som vinklar sina artiklar. Här fick jag återigen läsa mellan raderna vad som var fakta och vad som bara var förskönande eller svartmålande av olika händelser.

- Amnesty International är ju självklart en bra källa. Eftersom de har funnits länge och jobbar för att frigöra politiska fångar samt för mänskliga rättigheter så finns det inte så mycket att vinkla. Dessutom använde jag mig mest av vad de har sagt och gjort.

- Ur svensk kubanska föreningen, pressnotiserna och interpellationen fann jag mest små fakta om vad Castro och USA har gjort.

BAKGRUNDSFAKTA; FIDEL CASTRO 1953-1970


1953 Den 26 juli var första gången Fidel Castro gjorde ett anfall. Han hade samlat 120 ungdomar kring sig för att attackera Moncadabaracken i Santiago. Men operationen misslyckades
och Fidel Castro sattes i fängelse 15 år.
1954 lät general Batista1 sig ”väljas” utan opposition.
1955 frigavs Fidel Castro, genom amnesti2 från sitt fängelsestraff. Han reste runt för att börja mobilisera emigrerade- och exilkubaner som förberedning för en landstigning på Kuba. Samma
år träffade Castro, Ernesto Che Guevara3. Likaså han ansluter sig till
Castro.
1956 landsteg Fidel på Kuba. Samma år bildades den första
gerillabasen4 på Sierra Maestra, Kuba.
1957 ägde flera attacker rum, utförda av Castros gerillabas, samtidigt som marinsoldaterna gjorde uppror genom att bomba. Senare på året bildade alla oppositionspartierna, förutom PSP5,
en pakt vilket antog ett väldigt ”pro-amerikanskt” program.
1958 utspelade sig ännu fler attentat. Den revolutionära generalstrejken tillkännagavs. Man uppmanades bl a att sluta betala skatt och vistas ute på gatorna. Men strejken misslyckas. Istället blev det gatustrider, vilket slutade med att Castro blev 26-juli rörelsens6 främste militäre ledare.
Samma år gick Batistas armé till attack mot Sierra Maestra. Det blev hårda strider fram och tillbaka om vem som skulle ockupera och äga vilken mark.
General Batista försökte omvälja sig till president men valdeltagandet var extremt lågt, 2% i Santiago och 25% i Havanna. Allt gick mot Batista och hans förläggningsort, Santa
Clara, så han flydde till Santo Domingo.
1959 uppmanade Fidel Castro ännu en gång till generalstrejk för att göra slut på militärens konspirationer. Castros rörelse ockuperade fler städer och antog en provisorisk president, Manuel Urrutia.
Fidel avsade sig sin post som premiärminister i hopp om att få bli president. Men den äran fick istället Osvaldo Dorticós.
3 lagar skapas; 50% sänkning av alla hyrorna på ön samt utvidgad social trygghet för
alla kategorier arbetare och höjning av de sociala bidragen.
1960 fick Fidel Castro ett brev av USA:s president, var han anklagas ha svikit sin revolutions ideal. Sovjetunionen och Kuba går samman av taktiska skäl vilket fick stor betydelse för Kuba. USA vägrade nämligen köpa sin kvot socker, vilket ledde till att Sovjetunionen tog på sig det.
USA la embargo på handeln med Kuba.
3 regeringsbeslut fattas; Juceplanen, som ska förbereda den ekonomiska utvecklingsplanen på Kuba, en bank för utrikeshandel tillkommer (Ernesto Che Guevara
blir chef), 382 stora, kubanska såväl som utländska, företag och banker förstatligas.

1961 bröt USA och Venezuela sina relationer med Kuba. USA beslutade även om total handelsförbud.
Det skedde flera invasioner på Kuba varav 7 kubaner dödades och 23 skadades efter ett plötsligt luftanfall av en Castro-fientlig styrka samt varav 1200 av invasionsstyrkan blev fängslade.
För Castros del höll han detta år bl a ett tal för att stärka tron om att den kubanska revolutionen var socialistisk.
Dessutom fick han Lenins-fredspris av Sovjet, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hans uttalande vid bildandet av ett nytt parti. Han sa: ”Jag är marxist-leninist och det kommer jag att förbli så länge jag lever”.
Castro införde även en myntförändring 1961. Peson fanns fortfarande kvar, men alla konton
spärrades varav endast några få fick ta ut 660 pesos i månaden.
1962 lanserades det en ransonering av mest kläder och mat samt ett straff för de som hamstrade eller spekulerade om livsmedel.

1963 fastställdes den jordreform som sa att den högst tillåtna privatägda jordrealen
var 47 hektar.
1964 höll Fidel ett tal var han förklarade att man med hjälp av ryska maskiner skulle producera 10 miljoner ton socker år 1970.
Försvarsministern avgick från sin post och blev arresterad några veckor senare.
1965 signerade Kuba ett treårigt ekonomiskt avtal med Sovjetunionen vilket gav Kuba ett penninglån om 167 miljoner dollar.
Kuba protesterade hos FN:s säkerhetsråd mot den nordamerikanska-militära inblandningen på Santo Domingo.
Che Guevara avgick från sina poster.
1966 riktade Fidel hård kritik mot Kina för att ha svikit det kubanska folkets förtroende genom att vägra öka risleveransen till Kuba.
Den Kubanska regeringen förklarade sig frivillig att frige dem som dömts för rebellisk verksamhet mot Castro, gentemot att alla latinamerikanska länder frigav alla fängslade
revolutionärer.
1967 riktade Castro åter stark kritik, denna gång mot Venezuelas kommunistparti. Han tyckte inte att de skulle få nåt bistånd från sovjet.
Che Guevara mördades i Bolivia vilket skapade landssorg.
1968 införde Castro reglering på hur mycket bensin man fick köpa.
9 personer ur PSP (Socialistiska folkpartiet), samt 32 övriga sattes i fängelse, mellan 3 och 15 år för revolutionära aktiviteter.
Castro överförde all privat handel och service till statligt ägande. Praktiskt taget all arbetskraft lades på jordbruket, i synnerhet på
sockerplantagerna.
1969 införde Castro ransonering av sockret.
Sovjetunionen styrkte sina band till Kuba med formellt
deltagande av skördningen.
1970 Den utlovade sockerskörden, på 10 miljoner ton, uppnådde endast 8,5 miljoner.





LÄGET PÅ KUBA IDAG

Just nu händer det mycket på Kuba jämfört med alla dessa år av relativt få uppmärksammade händelser. Självklart fanns det politiska fångar på Kuba, folk som flydde därifrån, nya lagar mellan 70 talet och nu. Fast det är inte förrän i nutid som det har ökat. Den 18 mars började tillslaget av massarresteringar av personer anklagade för konspiration. Massarresteringarna var en demonstration mot USA som har ”öppna dörrar” för oppositionen. Den 22 mars 2003, satt det åttio politiska fångar på Kuba. Men inte långt efteråt, närmare bestämt 7 april, fängslades ett dussintal regimkritiker bl a från projektet Varela.

Ständigt fängslas det motståndare på Kuba. Amnesty International misstänker att många av dem är samvetsfångar som bara utnyttjat den mänskliga rättigheten till möten och yttrandefrihet. På 50- och 60- talet hände det också mycket på Kuba men då var det revolution. Majoriteten av folket stod bakom allt vad Castro gjorde. Idag växer oppositionen mot Castroregimen och chanserna för en demokratisk utveckling. 25 000 har redan skrivit på Varela projektet som ska kräva folkomröstning om fria val och mänskliga rättigheter samt amnesti för politiska fångar. När tillräckligt många skrivit på beslutade regeringen om att ändra så att deras styre blev orörbart. De införde en ny lag som satte några från Varelaorganisationen i fängelse för konspiration med USA.

Vad Castro inte verkar tänka på, är att om tillslagen mot de oliktänkande fortsätter så här kan det hända att det avtal, som lättar handeln och ger Kuba bistånd, avbryts. Eftersom han är en diktator, som inte tillåter några andra partier och fängslar alla de som är för demokrati, kan det verka som att han inte bryr sig om folket. Men om man jämför med innan Castros tid så blev det bättre för majoriteten av folket.

När Batista, högerdiktatorn, var vid makten led en stor del av befolkningen, nämligen de fattiga. Men när Castro, som är vänsterdiktator, kom till makten var det fortfarande diktatur. Men han ändrade saker som t ex skolväsendet, vilket förbättrade landets situation mycket. Han ville hela befolkningen väl. Fast de som hade gott om pengar fick det likställt med övriga kubaner, vilket förargade många av dem. De ville, försökte och lyckades i vissa fall fly (sker fortfarande) från Kuba till ”rikare” stater, som USA. Där de trodde de skulle få öka sin rikedom. Det var ju bra för ett land som USA som tog hand om alla som var emot allt vad kommunismen på Kuba innebar. USA menade, att får de folket med sig kunde de få bort Fidel Castro och kommunismen från Kuba, vilket står i deras författning att de ska arbeta för. Men än har de inte majoritet. Senast i april i år kunde man höra USA:s sändebud, James Cason, meddela:
”Jag lovar att USA står redo att assistera det kubanska folket om vi blir ombedda.”
Kuba samtyckte 1965 med att de som ville fick fly till USA. Men än är som sagt inte majoriteten kubaner beredda att gå emot Castro.
Det finns även de organisationer i USA som jobbar för större öppenhet gentemot Kuba oavsett vem som styr.

Däremot är det väldigt många fler bland jordens befolkning som vänder sig mot Castro i dessa dagar, även de personer och rörelser som jobbat för hans styre. De tycker att han har gått för långt vad det gäller bestraffningar för dem som kritiserar hans regim. År 2000 förändrades de sanktioner och handelsförbud som rått, mellan USA och Kuba, sedan revolutionen. Man tillät amerikanska exporten till Kuba. Så därför känns de ökade tillslagen och fängelsestraffen, mot framförallt journalister, som ett slag mot ansiktet för de som jobbat med förbättring mellan Castros och USAs relation.



Detta har lett till att bl a en amerikansk rörelse som kämpat emot USA:s ekonomiska blockad av Kuba beslöt att upplösa sig. Orsaken var att 75 personer, bland dem, dömts till långa fängelsestraff.
Rörelsen hade nått vissa resultat i form av små steg för kontakterna mellan USA och Kuba. Trots det beslöt styrelsen avgå och upplösa organisationen på grund av Fidel Castros agerande.
Castro-regimen är väl medveten om att dess handlingar kommer minska chanserna att USA lättar på sanktionerna.
"Vi kan bara dra slutsatsen att Kuba inte delar vår entusiasm för en mera öppen relation, trots sina påståenden om motsatsen", säger styrelsen för organisationen.

Men vad som troligen var droppen för flesta av Castros supportrar var den knapphändiga rättegången, mot dem som klandrar på styrelsesättet, och avrättningen av tre fartygskapare, som försökt ta sig till USA den 2 april. Castros portugisiske kommunist vän, José Samaro uttryckte sin besvikelse i tidningen El país.
”Kuba vann ingen hjältemodig seger genom att ställa dessa tre män framför en exekutionspatrull. Men det förlorade mitt förtroende, raserade mina förhoppningar och bedrog mina förväntningar. Kapning är ett allvarligt brott, men inte något man avrättar människor för. I synnerhet inte när det inte var några dödsoffer.” Han underströk även rätten till opposition som en mänsklig rättighet.

Men Castro bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Han ser det snarare som en ”moralisk seger” att FN kommissionen för mänskliga rättigheter inte gett så hård kritik angående senaste tidens händelser. Förslaget var att det skulle släppas 75 motståndare av regimen, utslaget blev ett uppmanande till Kuba att ta emot ett FN-sändebud om mänskliga rättigheter.

Varför FN kom med en så svag dom vet man inte. Förslaget om att släppa regimkritikerna på Kuba gav 20 för- och 24 motröster. Sverige och Frankrike hörde till de nationer - brännmärkta som "imperialismens lakejer" av Castro - som lade sina röster mot Kuba; medan Saudiarabien, Zimbabwe och Venezuela var Castros mest energiska försvarare. USA har helt enkelt svår att få fler röster. Det finns få som vill stå bakom USA efter det de gjorde i Irak.

Vissa menar att Castro passar på nu att göra upp med demokratirörelsen Varela, när han kan fängsla motståndare i skuggan av Irakkriget och läget i Afghanistan,. Medan andra säger att han måste göra upp någon gång och det blev nu. Händelserna uppmärksammades bara inte lika starkt. Men det är bara vad folk tror. Faktum är att efter flera års stiltje har både USA och media lagt Kubas situation högt upp på listan igen.



ANALYS; KUBA – FÖRTRYCKT ELLER FRITT

Jag vill inte försvara det Castro har gjort i april och maj detta år. Men jag vill poängtera en sak som man måste tänka på innan men fördömer allt som Castro gör. Det har aldrig varit någonting annat än diktatur på Kuba. Hur lätt är det då att komma och försöka ändra det till demokrati när folket är vana vid diktatur och när nästan alla grannländer i Sydamerika hade diktatur.

Vissa anser att Fidel Castro är en ”god diktator” och att Kuba ändå är ett land med hygglig levnadsstandard. Visst har Castro gjort mycket bar saker för landets välfärd, men vissa saker finns det ingen förklaring till. Medelinkomsten motsvarar cirka 20 amerikanska dollar i månaden. Det råder enorma klasskillnader mellan dem som får del av turismens dollar och dem som får betalt i kubanska pesos. Unga människor som beskriver vad de vill arbeta med hoppas på att arbeta på hotell eller som taxichaufförer. Anledningen är att de kan leva hyggligt genom den dollardricks som ges. Terrorattacken den 11 september 2001 har lett till en minskning av turismen till landet och hälften av landets sockerfabriker har stängt. Prostitutionen är utbredd för många unga kvinnors enda möjlighet att tjäna pengar är genom att sälja sina kroppar. De oppositionella förlorar sina arbeten eftersom staten är den enda arbetsgivaren och de utsätts också för hetskampanjer från regimen.

Ännu fler svårförstådda regler är t ex att den som vill köpa en bil måste ha vicepresidentens godkännande, annars beslagtas bilen. Den kuban som fötts på landsbygden skall stanna där eftersom det är förbjudet att flytta till Havanna.

Allt ovan är ju sorgliga konsekvenser av diktatur. Jag tycker att är synd eftersom tanken var god från början. Var gick det fel? Var det när USA lade totalt handelsembargo på Kuba? Var det när Castro insåg att han inte längre stod upp för det som var hans mening vid revolutionen på 60 talet? Efter två år av förbättringar i relationerna till USA, och en tilltagande amerikansk livsmedelsexport till ön - varför skulle Fidel Castro sätta strålkastarljuset på sin regim?
Kan det inte vara så att oppositionen iscensatt de aktiviteter som låg till grund för förräderianklagelserna, bara för att få en storm i media? Men, som sagt, varför skulle Fidel vilja ha det just nu?

Vissa anklagar Fidel Castro för att ha planerat alla attacker noggrant. Men vem, om inte USA, planerar? De går till och med ut och förvarnar om när och var sina attacker ska äga rum. Ty en sak har jag lärt mig om USA:s agerande i Irak, Afghanistan och på Kuba. De använder inte atombomber – nej, ännu värre – de använder sig av media. Jag tror att genom noggrant placerade angrepp i media kan USA styra väldigt mycket. Invånarna följer oftast vad som händer genom att läsa tidningen, se på TV, lyssna på radio. Om USA vinner ”mediakriget” därmed invånarna kan de ju få bort Fidel.

Fast å andra sidan är det ju inte säkert man kan anklaga USA för allt. Det är ju faktiskt inte USA som fängslar oppositionella eller klasskillnaden mellan de som får del av dollarekonomin och de som står utanför. Visst är Kuba fattigt men om det är på grund av USA:s embargo eller Castros eget fel kan väl ingen svara på. Frågan är väl snarare om det inte, trots dagens fattigdom, är bättre nu än på Batistas tid och om USA påverkade fattigdomen genom att de införde embargo, bara för att de inte gillade kommunismen. Om det är så att USA har sån stor inverkan på motståndarna till Castro, tror jag att hans agerande gentemot dem är ett slags förtvivlat försvar. Inget man kan försvara eller ursäkta , men förstå.



Just nu verkar det nästan som om USA vunnit ”media kriget” till viss del, eftersom oppositionen växer sig starkare. Troligen är inte det så passande för Castros regim enligt en ledande kännare av kommunistiska system:

”Det finns två fatala tendenser i regimens ögon: dels den materiella nöden, dels oppositionens tilltagande oräddhet. Man måste undvika att bristen driver folket i armarna på oppositionen. Detta hände i Polen mot slutet av 1970-talet, och det är det som håller på att ske på Kuba med det så kallade Varela-projektet. Att elva tusen personer i en diktatorisk stat skriver under ett upprop som utsätter dem för bestraffningar är ytterst oroväckande för regimen.”

En sak som jag tycker är lite lågt är den utpressning USA använder sig av. Eller det är väl FN som utfärdar den, men eftersom USA har sån stor påverkan i FN tror jag att utpressningen har mycket med dem att göra.

Den organisation som löste upp sig när Castro hade för hårda straff mot sina motståndare var ju sura för att Castro förstörde allt som de byggt upp mellan USA och Kuba. De hade ju jobbat för att deras band skulle förstärkas. Man nu när han agerade så här var det inte säkert att USA ville lösa upp sina sanktioner. Istället skulle man kanske dra in Countou avtalet, vilket bl a gav Kuba bistånd. Det kallar jag utpressning. Bara för att Kuba inte vill förstärka sin relat...