Frälsningsarmén

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

William Booth
Den 10 april 1829 föddes William Booth i Nottingham, England. Hans far hade gjort sig en förmögenhet på att bygga slumlägenheter till alla de människor som sökt sig till städerna för att få jobb i städernas nya fabriker. Enligt William Booth själv så använde fadern första delen av sitt liv till att skrapa ihop pengar och andra delen åt att göra sig av med dem. När fadern dog fanns inte ett öre kvar åt familjen. William hade då precis börjat som lärling på en pantbank eftersom fadern ansåg att det var ett bra sätt för sonen att återskapa familjeförmögenheten på. De flyttade till en fattig del av Nottingham och modern tog anställning som expedit på en sybehörsbutik.

Som lärling på pantbanken kom William i kontakt med riktig fattigdom. Han insåg att det behövdes en social förändring i England och gick därför med i den första organiserade arbetarrörelsen i England, People’s charter. Men han var även intresserad av religion. Den knappa fritid han hade gick därför åt till politiska och religiösa möten. Till skillnad från sin far som enligt William bara varit religiös ”på ytan”, så ansåg han att religionen var något djupt och allvarligt. Tillslut kom så de religiösa frågorna att tränga undan de politiska. Han kom fram till att politiken bara kunde lindra eländet tillfälligt, det var hos Gud man kunde finna det verkliga botemedlet.

En kväll när han bara var femton år gammal tog han steget. Det var under en gudstjänst med metodistkyrkan, och bara några få människor var närvarande. Han reste sig upp i ett litet altare i en vrå avsides i kyrkan. Där överlät han sig helt och hållet till Gud. Han lovade att han skulle ägna sitt liv till att frälsa andra människor.

Tillsammans med en kamrat, William Sansom som var son till en förmögen fabriksägare började de sin mission. De gick ut i fattigkvarteren för att frälsa människor.
Han var en skicklig talare och lärde sig snabbt att hantera de som avbröt eller hånade honom. Som ett tillfälle när en bråkmakare trängde sig fram till honom, anklagade honom för att vara en lögnare och hotade med stryk. William svarade då med mild ton: ”Min vän det var dig han dog för! Kom och bli frälst! Har du inte barn därhemma som behöver skor? Sitter inte din fru och väntar på att du ska komma hem med pengar så att hon kan köpa mat? Men bara för att du dricker upp din lön så måste dina barn gå utan skor och din familj svälta!”

William var medlem i Metodistkyrkan och deltog i gudstjänsten varje söndag. Men han tyckte inte att den traditionella gudstjänsten var tillräcklig. Utanför kyrkan dog människor av svält och sjukdomar, och de som överlevde tvingades leva under vidriga förhållanden. Detta tillstånd kunde inte ändras med präster som mässade sitt tack till de ”söndagskristna” som betalat för sin plats i kyrkan.

”Vad är det för nytta med att berätta om evangeliet för människor,
om de är desperat upptagna av att hålla sig vid liv?”

På den tiden var det först och främst överklassen som gick i kyrkan i städerna. De fattiga vågade sig sällan in, och om de gjorde det så blev de sällan trevligt bemötta. William insåg att kampen om de fattigas själar därför måste utkämpas utanför kyrkan. Men han var ändå villig att ge metodistkyrkan en chans. Han tog med sig en grupp med gatupojkar till en gudstjänst. De var smutsiga och luktade illa och folk rynkade på näsan när de fick se dem. Och de blev ändå värre när de såg dem sätta sig i kyrkbänkarna. Bänkar som ”hederligt folk” hade betalat för. Efter gudstjänsten förklarade kyrkans ledning för William, att om han ville ta med sig dessa människor till kyrkan någon mer gång, så var de tvungna att gå in bakvägen och sätta sig på de gratisplatser som fanns bakom predikstolen. Han blev djupt besviken, kyrkan hade faktiskt likheter med pantbanken, även där fanns en bakdörr för de fattigaste kunderna.

Prästen i kyrkan hade ett problem, ute på landsbygden fanns det några byar som saknade präst. I brist på annat så skickade han i väg William att predika där. Han blev så nöjd med vad William åstadkom att han uppmanade honom att läsa till präst. Men William tvekade, han var ju tvungen att hjälpa till med försörjningen av sin mor och sina systrar.

London
Men kort efter att han fyllt 19 blev han så färdig med sin utbildning hos pantlånaren. Som färdigutbildad skulle han ha högre lön och blev därför avskedad. Han letade efter ett nytt jobb, men det var inte lätt i Nottingham. Arbetslösheten tog hårt på honom, särskilt som han såg sin familj sjunka allt djupare ner i fattigdomen. I samband med detta så dog även hans bästa vän och stridskamrat William Sansom i tuberkulos. Efter ett år i arbetslöshet gav han upp Nottingham och flyttade till London.

Där fick han anställning hos en pantlånare, och han kunde även bo ovanför butiken. Han började även predika i Londons kyrkor. Men han märkte snart att det inte kändes rätt. Predikningarna trängde inte in hos åhörarna. Dessa var ju vana att gå i kyrkan och han kunde inte tillräckligt för att göra spännande predikningar. Skulle han fortsätta med kyrkpredikan var han nog tvungen att utbilda sig till präst.

Han valde istället att följa sitt kall, att predika för de fattiga och utstötta människorna i East End. Men prästen i metodistkyrkan tog mycket illa upp, och snart blev William utstött ur församlingen. Han anslöt sig då till en metodistisk utbrytarrörelse som kallade sig Reformpartiet. Första söndagen han predikade där fanns bland åhörarna en person som skulle komma att få mycket stor betydelse för honom och för frälsningsarmén, nämligen Catherine Mumford.

Catherine Mumford
Catherine Mumford föddes i London 1829. Hon lärde sig läsa redan som treåring och var som ung starkt påverkad av bibeln. Som fjortonåring blev hon sängliggande under ett helt år på grund av en skada i ryggmärgen, och då ägnade hon sig mycket åt att läsa och fundera över livsfrågor. Det var en sak som bekymrade henne. Hon hade sett hur hennes far hade förlorat sin tro, och hon var rädd att samma sak skulle drabba henne.

När hon blev frisk började hon gå i kyrkan och efter ett tag blev hon ledare för flickornas bibelskola. Catherine tyckte att de som predikade i allmänhet var oinspirerades och tråkiga. Men efter gudstjänsten var det bönemöten för församlingens unga flickor, dessa var mer inspirerande. Där fanns den entusiasm och övertygelse hon saknade på gudstjänsterna. När hon hörde Williams predikan den där kvällen uppfattade hur han verkligen brann för vad han sa. De började samtala under mötet efter gudstjänsten. Sedan tog de följe på vägen hem.

Snart var de båda förälskade. William ville ha ett tecken från Gud på att det verkligen var meningen att det skulle vara de två. ”De lät en bibel öppna sig själv. Den öppnade sig på kapitel 37, vers 17 i Hesekiels bok där det stod: ”Foga dem sedan samman tillhopa med varandra till en enda stav, så de bliva förenade till ett i din hand”. Snart gifte sig de båda.

Uppbrott från kyrkan
Snart bröt William med Reformpartiet. Han tyckte att han skulle vara deras ledare, men det var inte många som höll med honom. Istället lyckades han komma in på en teologisk utbildning. När han gått klart den blev han präst i en kyrka i Islington. Men William ville inte vara bunden till en församling, hans stora önskan var att arbete bland folket som väckelsepredikant. Efter ett par år som präst bröt han sig med Catherines stöd loss från metodistkyrkan.

”Om Israels barn blivit ledda av en styrelse hade de aldrig gått över Röda havet”

Catherines predikan
Pingstdagen år 1960 hände något speciellt. Kyrkan var helt full och publiken satt lyssnade till Williams predikan. Då kände Catherine plötsligt att hon ville predika. William hade tidigare flera gånger försökt övertala henne till att göra det på deras möten, hon hade länge argumenterat för att kvinnor lika väl som män skulle kunna predika, men hade ännu inte vågat ta steget. Hon reste sig upp och gick fram till predikstolen. William som trodde att hon mådde dåligt skyndade sig fram. Catherine förklarade lugnt att hon bara ville säga ett par ord. William blev förbluffad, men då förklarade han högtidligt att ”min hustru vill ha ordet”. Församlingen följde med spänning det som hände. Catherine avlade sin vittnesbörd på ett sätt som gjorde de flesta gripna. Samma kväll predikade hon igen, då var kyrkan fylld till bristningsgränsen.

Under åren som följde talade Catherine flera gånger offentligt. Hon var en mycket framstående talare och möttes med respekt från de flesta. De som kritiserade henne påstod att det skulle vara i strid med bibeln, man syftade då på Paulus 1 brev till Timoteus, andra tyckte att hon försummade sina barn.

De människor man lyckats omvända blev hänvisade till den vanliga kyrkan. Men det fanns ett problem med det, de fattiga såg kyrkan som något för de rika. Så gjorde även de rika. De fattiga som vågade sig in i kyrkan kände sig inte välkomna, därför återgick många av de omvända till ett vanligt liv. William och Catherine tyckte att det började vara dags att starta en egen kyrka. De döpte den till The East London Christian Mission. Till att börja med använde man ett tält som lokal, men det blev sönderskuret. De hade alldeles för lite pengar för att kunna finansiera en egen lokal, och de fattiga i East Ends församling kunde knappast bidra med några pengar. Catherine började predika för de rika i West End, de kunde bidra med pengar och efter ett par år kunde man äntligen flytta in i den nya lokalen.

1869 hade organisationen vuxit så pass mycket att den förutom en församling, bestod av 14 missionsstationer, ett högkvarter, en egen tidning som hette The Christian Mission Magazine och åtskilliga soppkök. Organisationen anordnade ungefär 140 gudstjänster i veckan.

Sakramenten
Sakrament betyder ungefär att man binder en rit till sin tro. Exempel på sakrament är dopet, nattvarden och konfirmationen. Betydelsen av dessa har ofta varit en het diskussion i många kristna samfund. William ansåg att för att undvika den striden var det bättre att bortse helt från sakramenten. För honom kom frälsningen från Gud direkt till människorna, sakramenten var bara symboler som lika gärna kunde undvaras. Men han tog inte avstånd från dem, utan menade bara att det är den inre tron som verkligen betyder något.

Avmarsch från demokratin
Till en början ville Booth att kyrkan skulle vara så demokratisk som möjligt. Man hade en kongress med 34 ledamöter, vilket var det högst beslutande organet. Man tyckte dock att det blev för mycket debatterande och beslutande. En del var rädda att det skulle skrämma bort nya medlemmar. Så 1876 fick några av kyrkans medarbetare nog. Williams äldsta son Bramwell sa: ” Vi har vigt våra liv för att arbeta under dig och de andra ledarna, inte för att arbeta för varandra” . Resultatet blev en ny organisering som sa att makten skulle ligga hos William, han skulle i sin tur utse de andra ledarna. Kongressen skulle bara vara rådgivande.

”Det man klagar på är det gamla vanliga, att jag spelar påve. Men det tröttnar man nog snart på. Den fortsatta framgången kommer bevisa för folk, att det nästan är precis vad jag är, och att det inte är något märkligt att kalla mig det.”

Frälsningsarmén får sitt namn
Elijah Cadman hette en man som frälsts av Williams budskap. Efter ett tag som aktiv i kyrkan, började han skriva i The Christian Mission Magazine. Han förklarade att ”Vi går till ett kraftfullt angrepp mot djävulens rike… Kung Jesus är vår överbefälhavare… Vi har en armé som kommer att motstå det världsliga, köttets lust och djävulen. Alla är frivilliga.”

Detta gjorde intryck på William. Han började själv att använda militära uttryck i det han skrev och predikade. Till Kongressen 1878 skulle man som vanligt skriva en rapport om rörelsens verksamhet. När William fick se framsidan till den reagerade han starkt. Där stod det: ”Den Kristna Missionen under ledning av William Booth är en frivillig armé.” ”Vi är inte frivilliga!” Utbrast han då. Sedan ändrade han ordet ”frivillig” till ”frälsnings”. Frälsningsarmén hade fötts!

Inom ett par år hade armén till och med börjat använda uniformer. Man spelade musik och marscherade på Londons gator. Soldaterna drog till sig de förbipasserandes uppmärksamhet. Snart blev intresset för orkestrarna stort, och inom loppet av tre år hade det bildats 400 orkestrar, mer eller mindre musikaliska.

Frälsningsarmén i Sverige
På 1880-talet började frälsningsarmén även att se sig om i världen. Naturligt nog så spreds armén först till de engelsktalande länderna. Men man gjorde även tidigt intrång i Sverige. Det var Hanna Cordelia Ouchterlony som höll i det första svenska mötet på Östermalm i Stockholm. Senare utbildade hon sig till officer i Arméns skola i London. Efter det återvänder hon som ledare för en grupp på fyra officerare. De grundade tidningen Stridsropet och spred även rörelsen till Norge. Som i så många andra länder var det många som förfasade sig över arméns framtågande. Man tyckte att musiken med de glada refrängerna störde den allmänna ordningen. För att begränsa oväsendet krävde polisen att man skulle ta en krona i inträde till gudstjänsterna. Men det hindrade inte armén. Folk var villiga att betala, och det betydde bara att det blev mer pengar till kassan. Man försökte även hindra dem genom att förbjuda möten efter solens nedgång. Men när de väl börjat så var det inte lätt att avbryta. Resultatet blev istället att två officerare hamnade i fängelse. Efter tio år i Sverige bestod armén av ungefär 10 000 soldater och 500 officerare.

Frälsningsarméns uppbyggnad
Om man sympatiserar med Frälsningsarmén, men känner att man inte vill ta steget fullt ut och bli soldat kan man bli civilmedlem. De som däremot är med i frälsningsarmén kallas för frälsningssoldater. De kan antingen vara soldater, underofficerare eller officerare. Soldaterna har vanliga arbeten och använder bara sin fritid åt armén. Officerarna däremot är anställda och får lön för sitt arbete. För att bli officer måste man först genomgå utbildning i Frälsningsarméns bibelskola. Även officerarna har olika grader, löjtnant, kapten och major. Dessa når man med åldern. Efter fem år som löjtnant blir man kapten och efter ytterligare femton år major. Överste löjtnant kan man bara bli om man varit major i tjugo år, men det krävs även ett starkt personligt engagemang.

Frälsningsarmén har även olika grupper som till exempel Hemförbundet, vilket är en kvinnogrupp och syföreningen. De allra yngsta kan vara med i ungdomsförbundet eller bli juniorsoldater. Armén har även ett scoutförbund.

Att leva som frälsningssoldat
Att vara frälsningssoldat innebär att man har ett större ansvar än den som t e x är medlem i Svenska kyrkan. Som frälsningssoldat räcker det inte med att gå i kyrkan vare söndag, nej man måste även leva ut sin tro i praktiken. De kopplar samman det med det andra budordet som lyder: ”du skallälska din nästa så som dig själv”. En människas kärlek till sin nästa avslöjar om hennes kärlek till Gud är äkta. Och eftersom alla är Guds barn, kvinna som man, fattig som rik, har vi alla rätt till en överlevnad och till ett socialt liv. Frälsningsarmén brukar gå ut på stan och samla in pengar både genom att skramla bössor och genom något som heter ”håll grytan kokande”. Men man jobbar också med frivilligt socialt arbete, till exempel så besöker man äldre, sjuka och fångar.

Men att vara frälsningssoldat innebär inte bara praktiska saker. Det gäller även att man har en aktiv tro. Det avgörande villkoret för att få bli frälsningssoldat är att man har blivit omvänd, att man har tagit emot Jesus Kristus som sin personliga frälsare, och att man genom honom mottagit Guds nåd och har fått sina synder förlåtna. Den som är troende ska leva enligt Guds vilja, och belönas därmed med inre frid. Frälsningsarmén har elva lärosatser som sammanfattar en frälsningssoldats tro. De lyder:

Vi tror att Gamla och Nya testamentets skrifter är givna av Gud genom inspiration och att de allena utgör det gudomliga rättesnöret för kristen tro och kristet liv.

Vi tror att det endast finns en Gud och att han är alltings skapare, upprätthållare och styresman samt allena värd att tillbedja.

Vi tror att i Gudomen är tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande, oskiljaktiga i sitt väsen och jämlika i makt och härlighet.

Vi tror att i Jesu Kristi person den gudomliga och den mänskliga naturen är förenade, så att han är sann Gud och sann människa.

Vi tror att de första människorna skapades i ett tillstånd av oskuld, men att de genom sin olydnad förlorade sin renhet och lycka och att till följd av deras fall alla människor har blivit syndare, fördärvade till sin natur och som sådana föremål för Guds rättvisa vrede.

Vi tror att Herren Jesus Kristus genom sitt lidande och sin död har försonat hela världen med Gud och att vem som vill kan bli frälst.

Vi tror att ånger inför Gud, tro på vår Herre Jesus Kristus och pånyttfödelse genom den helige Ande är nödvändiga för frälsning.

Vi tror att vi rättfärdiggöras av nåd genom tro på vår Herre Jesus Kristus och att den som tror har vittnesbördet inom sig.

Vi tror att vi för att bevaras frälsta måste fortsätta att i tro lyda Kristus.

Vi tror att det är alla troendes förmån att bli helgade till hela sin varelse, så att ande, själ och kropp "bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer" (Citat från första Tessalonikerbrevet, kapitel 5, vers 23).

Vi tror på själens odödlighet, de dödas uppståndelse, den allmänna domen vid världens ände, de rättfärdigas eviga salighet och de orättfärdigas eviga straff.

Men den som är med i frälsningsarmén har även regler om det ”världsliga” att underkasta sig. Till exempel måste en frälsningssoldat vara nykter och inte använda narkotika. Armén sägs faktiskt vara den största nykterhetsrörelsen i världen. Sedan 1975 har det inte heller varit tillåtet röka.

Vidare är soldaten skyldig att arbeta för utrotningen av diskriminering och fördomar. Frälsningsarmén är en internationell rörelse och medlemmen är en världsmedborgare. Huruvida man vill kriga för sitt eget land eller inte, är upp till den enskilda att avgöra.

Sex är Guds gåva till människorna, det är inte endast till för fortplantningen, utan ses som något som ger mening och harmoni i hemmet och familjelivet. Men sex hör till äktenskapet, lösa förbindelser accepteras inte. Angående homosexualitet så skiljer frälsningsarmén på begär och handling. Att känna begär för någon av samma kön är okej, så länge det inte ger uttryck i handling. En sexuellt aktiv homosexuell får därför inte vara medlem i frälsningsarmén.

Sammanfattning
Frälsningsarmén grundades på 1800-talet av William Booth i England. Det är ett kristet trossamfund med rötter i den engelska metodismen. Stora delar av trosläran stämmer dock överens med den protestantiska kyrkan. Frälsningsarmén tror:

• att Bibeln är Guds ord
• att Gud har skapat allt och styr allt
• att Jesus Kristus, Guds son, blev människa som vi, delade våra villkor och gav sitt liv på korset för våra synder
• att han uppstod från döden och att därför var och en som ångrar sin synd och tror på Jesus blir frälst
• att det är möjligt att med Den Helige Andes hjälp och stöd leva ett rent och sant liv
• att de döda en gång skall uppstå till ett evigt liv

Analyskapitel

Nuläget
Jag har fått intrycket av att frälsningsarmén i Sverige minskar. Det är framförallt rekryteringen av yngre som är problemet. I andra länder verkar man däremot framgångsrikt. I Stridsropet kan man läsa om givande missionsarbeten, mest i U-länder. I Sverige är det annars mest den äldre generationen som rekryteras. På gudstjänsten jag besökte låg nog medelåldern någonstans mellan 60 och 65 år. Det stod utanför att det skulle finnas en ungdomskör, men jag hyser inte allt för stort hopp om den. Då det bara var femton personer (inräknat mig och min kompis) på gudstjänsten på palmsöndagen, hur stor kan då ungdomskören vara?

Skillnader mellan Frälsningsarmén och Svenska kyrkan
Något som skiljer en frälsningsarméns gudstjänst från den i Svenska kyrkan är det stora personliga engagemanget i församlingen. När jag besökte arméns gudstjänst i Kalmar blev jag ganska imponerad. För det första för att det var en kvinna som höll i och ledde gudstjänsten. Men det var inte bara hon som talade. Hon uppmanade församlingen att lägga sin vittnesbörd, och det fanns en del som ställde sig upp och bad högt. Man sjöng även mycket sånger

En annan stor skillnad är synen på sakramenten, Frälsningsarmén anordnar varken dop, konfirmationer eller nattvarder. Även begravningen skiljer sig. Den ska ses som en glädje, den döda har ju kommit till himmelen. Man bär därför ljusa kläder istället för mörka.

Något som skiljer frälsningsarmén från många andra religiösa samfund är den ljusa synen på kvinnan. Kvinnan är jämställd mannen och kan förutom predika även inneha de högsta posterna i armén. Det finns till och med exempel på kvinnor som har varit högsta generaler i församlingen.

Att man inte tillåter homosexuella att vara medlemmar tycker jag är fruktansvärt. Jag förstår inte heller riktigt resonemanget om att man ska skilja på att ”ha homosexuella ...