Vem ska värma mitt hjärta?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hela min barndom hade hon varit där vid min sida. Vi hade stöttat varandra i med- och motgångar och ända sedan barnsben hade hon varit en del av mig. Vi var på ett sätt sammangjutna. Godheten var något som ständigt fanns runt om kring oss. Vi var barn och ingen illvilja kunde nå oss. Det var då vi trodde att årstiderna växlade av varandra som när sekunder växlar till minuter och det var då vi trodde att sommarlovet varade i evigheter. Det var då jag hade som högsta önskan att en dag bli prinsessa och det var då hon en dag ville bli en ängel. Det var då. Tiden går fort när man har roligt, eller hur är det man säger? Vår barndomstid rusade förbi och villrådigt klev vi in i vuxenvärlden. Vi lastades ständigt med höga krav, men bördan blev lättare eftersom vi hela tiden hade varandra att falla tillbaka på. När jag blickar bakåt på den tid vi hade går det inte att bestrida att den var speciell, nästan magisk.

Sommaren var precis ankommen och det var inget vi jämrade över, tvärtom. Så tidigt som i våras hade vi bestämt att denna årstid med frodig grönska skulle bli något alldeles utöver det vanliga. Det blev den också, men inte på det sätt som vi någonsin skulle ha anat. Det närmade sig midsommar och vi drog ihop ett gäng med kompisar och åkte till sommarstaden Halmstad, närmare bestämt Tylösand, där min morfar hade en sommarstuga. Väl framme på Halmstad central nynnade vi på Gyllen tider-låtar och njöt av värmen som äntligen hade kommit! Vädret var på topp, likaså humöret. Vi kunde alla känna samma frihetskänsla nu när vi hade flera veckors lov framför oss! Allt var planerat och klart inför den stundande högtiden, vad kunde gå fel?

Maten kom upp på bordet och musiken strömmade ut ur högtalarna. På håll kunde man höra grannarna sjunga ”Sommar, sommar, sommar…” i falsett. Allt var så fulländat och perfekt. Glädjen var maximal. Jag kan fortfarande minnas hur vi framemot kvällen satt runt bordet på uteplatsen och skrattade och sjöng. Någon spelade på en gitarr och en annan trummade takten på bordet. Någon var stupid nog att slå sönder ett och annat glas, men stämningen var ändå på sin topp. Gemenskapen var fulländad. In på småtimmarna beslutade vi oss två för att gå till närmsta kiosk för att handla godis av lånade pengar. Originaltanken var egentligen att vi ville komma ut och röra på oss så kiosken fick bli vårt mål. Vi gick utmed strandkanten. Då och då puttade vi till varandra för att se vem som kunde hålla balansen utan att trilla omkull i vattnet. Så småningom kom vi upp på den smala asfalterade vägen som skulle leda oss fram till kiosken. Vägen kunde jag mycket väl eftersom jag och min morfar alltid hade gått där när jag var mindre. Utmed vägen följde en mycket smal trottoar, för smal för att gå på. Hon knuffade till mig och det gick inte att undvika den smala trottoaren som jag snavade till på. Vi fnissade till bägge två, för det såg lite lustigt ut. Vi sa inte mycket utan gick där och nöjt av sommarnatten. Man kunde höra måsarna som seglade runt, runt ovanför oss och deras gälla skrik skar lätt i öronen. Bakom oss kunde vi höra havets vågor som slog mot stranden. Kvällen var för perfekt för att vara sann. Den överskred det naturliga.

Vi hann aldrig fram till kiosken den natten. Vad som hände där på vägen utmed den smala, asfalterade trottoaren kan jag inte riktigt minnas. Jag vill snarare inte minnas. Jag kommer bara ihåg att de underbara, gälla skriken från måsarna och havets lugna vågbrus helt plötsligt försvann och ersattes med en öronbedövande smäll. Det var som om någon hade kommit åt stoppknappen i en otroligt bra film. Det var helt tyst omkring mig. Men detta var inte film, detta var verklighet. Hon låg i en omöjlig ställning ihopkrupen på marken utan att röra sig. Bredvid henne där hon låg stod bilden som hade orsakat det ofantliga ljudet. Metallen blänkte i månljuset. Jag såg inte ens om det satt någon förare bakom ratten, utan stod bara stilla och tittade på henne. För en sekund tänkte jag att detta var ett sjukt skämt, en konspiration, som någon hade hittat på. Snart skulle hon resa sig upp och borsta av sina kläder från damm. Bilen skulle rulla vidare och vi skulle sakta lunka iväg till kiosken. Det vackra ljudet från måsarna och havet skulle sättas igång. Någon skulle åter trycka på play. Men detta var inte film, detta var verklighet. Jag vet inte hur länge jag stod där. Varken ville eller kunde förstå vad som hade hänt. Jag satte mig försiktigt bredvid henne och började smeka hennes blonda hår. Det var så fint, så änglalikt. Det var så tyst runt omkring, nästan himmelskt tyst. Jag såg djupt in i hennes blåa ögon. Djupet i dem hade försvunnit. De var bara stela, precis som att titta in i en betongvägg. De som en gång var fulla med liv. De som en gång skrattade. Nu var de färglösa.
Tiden läker alla sår, sägs det, men kan vissa vara i sekel? Som efterlevande står man där helt handfallen och förvånad. Vad är det som har hänt? Hela midsommarnatten är suddig i mitt minne. Bilden av henne är det enda jag bär med mig. Inget annat spelar någon roll. Den plågar mig fortfarande, men vad finns det att göra? Samtidigt som jag försöker undvara sorgen som finns inom mig så säger alla bekanta att sorgearbetet är en process som ska ta tid. Det är svårt. Dagarna efter står det om olyckan i varenda tidning. ”Rattfyllerist orsakade tonårings död” lyder löpsedeln. Allt är daterat och noga beskrivet. Medierna hävdar sin sak, ett vittne säger något annat. Minnen väcks till liv. Själv säger jag inte mycket utan går i någon sorts trans. Det lättaste borde vara att slippa allt. Man kan i alla fall låtsas. Jag är ambivalent angående om jag ska försöka läsa tidningen eller inte. Jag har ännu inte ...