Älska eller hata

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag reser mig hastigt från matbordet, stolen gnisslar lite mot golvet då jag skjuter ut den så fort. Ser min mamma snabbt i ögonen, ner på min halvtomma tallrik och plockar upp den. Ställer in tallriken, besticken och glaset i den gamla diskmaskinen. Innan jag går ut från det lilla köket tittar jag på fiskpinnarna på bordet, nästintill identiska med den jag nyss åt, stora, knapriga och framför allt fyllda med massa fett. Kanske skulle inte en normal tjej i tidig tonår se fiskpinnar som något som består av massa fett, men jag mår illa vid tanken på att jag har sånt inuti mig just nu. Så fort jag tar första klivet uppför trappan känner jag hur ångesten väller fram. Den har blivit värre med tiden, och är långt ifrån kontrollerbar som den var i början. Nu är det bara en lång väntar kvar, egentligen inte särskilt lång, men ibland kan en kvart kännas som en evighet.

Jag går in på mitt rum, låser dörren om mig och ställer mig framför spegeln. Jag tittar på min kropp i profil och ser hur magen bara växer och växer där framför mig. Jag vet att allt är fiskpinnens fel och jag känner mig så dum som inte kunde motstå att äta den. Jag sjunker sakta ner i min härliga, mörkblå fåtölj, känner med handen på magen. Jodå, magen är riktigt uppsvälld, jag känner mig så himla mätt. Reser mig igen och ställer mig framför spegeln, flyttar mig ännu närmare spegeln och ser in i mina gröna ögon. Sedan börjar jag gråta, mascaran rinner över hela ansiktet, jag får en salt smak i munnen och mina små, tunna läppar darrar. Jag får svårt att andas och måste dra flera långa andetag för att inte svimma av, jag får några av mina så många blonda hårstrån i munnen och börjar spotta och fräsa. Allting känns verkligen så meningslöst, men så äntligen hör jag mamma ropa från undervåningen:
”- Bella, jag åker till sjukhuset nu, gå inte och lägg dig för sent och så ses vi imorgon!”
Jag mumlar bara ett okej till svar. Så fort jag hör ytterdörren smälla igen ser jag i spegeln hur lyckligt mitt ansikte blir.

Jag sitter på golvet i badrummet, det är rätt varmt och fuktigt där inne för jag duschade precis innan middagen. Jag öppnar toalettlocket och ser ner, det enda jag ser är i och för sig två dm högt, grumligt vatten samt en vit-gul porslinsbacke. Så jag lutar mig över sitsen och för ner två fingrar i halsen. Den obehagliga känslan har jag vant mig vid efter månader av övning. Sedan börjar jag fundera, vad tänker egentligen en tjej på, som sitter med fingrarna i halsen inlåst på sin toalett för att hon ätit en halv fiskpinne och en potatis? Ibland är det enda som jag tänker på mina fingrar och verkligen koncentrerar mig på vad jag just sitter och gör. Jag vet ju om att det är fel men ändå måste jag göra det, för min egen skull. Men ibland skenar tankarna iväg och jag glömmer helt bort vad jag gör och så överraskar jag mig själv när det hela får effekt. Jag kan tänka på kärlek, vänner, familjen, det kan till och med bli så att jag sitter och tänker på skolan och hur jag svarade på en viss fråga på det senaste matteprovet. Men oftast blir ändå att frågar mig själv varför. Varför jag gör som jag gör, varför jag inte längre kan njuta av maten som jag gjorde för ett år sedan. Egentligen älskar jag ju att äta men samtidigt så hatar jag det, eller det är väl inte maten jag hatar, utan ångesten. Vad var det egentligen som hände?

När jag tänker tillbaka så är det första minnet jag har att jag började väga mig regelbundet, och oftast flera gånger per dag. Vikten låg alltid på en jämn nivå, men så en dag när jag kom hem från skolan och skulle väga mig hade jag gått ner två kilo. Den dagen hade jag ätit skollunch, men efteråt mått så himla illa att jag gått och spytt upp maten. Självklart kom då tanken att om jag kunde gå ner två kilo sådär fort så kan ju inte några till vara särskilt svårt. Jag hade rätt. En vecka senare hade jag gått ner fem kilo till. Men sedan sa det stopp. Jag fortsatte precis som innan men det ville sig inte. Men jag tyckte ändå att jag mådde bra av att hålla på som jag gjorde, så jag fortsatte. Och visst började det fungera igen. Det gick allt segare att få bort kilona, men det gick i alla fall. Detta fick jag bevisat både genom vågen och på hur kläderna blev allt större och större. Mina vänner sa hela tiden till mig hur smal och fin jag blivit, att de också skulle vilja gå ner i vikt. Nu har jag verkligen insett hur dumt det var av mig att lyssna på dem, och hur dumma de var, eftersom det till största delen var dem som fick mig att fortsätta och hamna i den sits jag är idag. Men de var självklart ovetande om vad för sorts negativ inverkan deras ...