Iliaden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Iliaden är från början en berättelse som har gått från mun till mun. Man vet egentligen inte vem som har skapat berättelsen, men Homeros anses av de flesta vara sångernas ursprungliga skapare. Man tror att Homeros reste omkring i Grekland och underhöll det grekiska folket. För att fängsla åskådaren använde Homeros sig av den enkla men effektiva metoden "in medias res" som är latin och betyder att åskådaren kastas rakt in i händelsernas centrum. Han byggde upp bilder för publiken och lät en röd tråd gå genom hela berättelsen.
Homeros hade rytm och upprepningar men även stående epitet som t.ex. ”Den snabbfotade Achillevs” eller ”Den uggleögda Athena” vilket gör att man kommer ihåg namnen bättre och speciellt vilka de var. Eftersom berättelsen inte från början var nedskriven underlättade detta naturligtvis också för berättaren. Han använder också upprepningar som gör att berättelserna får ett större djup.

I Iliaden får man möta krigsherrar och hjältar som Atrives mäktiga son Agamemnon, Achillevs som är son till havsgudinnan Thetis och gudarnas mäktiga överhuvud Zeus, vilka drabbar samman i ett stort krig. Hela kriget startar då Paris prinsen av Troja, stjäl den spartanska drottningen Helena för att gifta sig med henne. I Iliaden berättas det om 51 dagar av krigets tionde och sista år. Hjälten Achillevs som har blivit berövad på sitt krigsbyte, flickan Briseis, av överbefälhavaren Agamemnon, drar sig ur striden. Gudarna blir oense om vilka som skall låtas vinna, dock är de flesta på Achaiernas sida och hjälper dem mycket under första delen av kriget. Det ser ut som om de achaiska krigarna skall klara förlusten av sin största krigare. Men då Zeus vill Troja väl så förbjuder han de andra gudarna att lägga sig i kriget och ger sig iväg för att sporra trojanerna så de får mod och kraft att kriga, han låter blixtar skrämma och ödelägga stora delar av de grekiska trupperna.
Agamemnon, som nu är redo att dra sig ur kriget försöker försona sig med Achillevs men denne avvisar stolt alla hans försoningsgåvor. Dagen därpå försöker Agamemnon återigen få framgång i kriget, men misslyckas. Achillevs sänder nu sin nära vän Patroklos för att hjälpa achaierna. Denne får låna Achillevs välkända rustning och iklädd den skrämmer han trojanerna, som nu tror att Achillevs återupptagit striden. Den ende som inte låter sig skrämmas är trojanernas främste kämpe Prins Hektor, som är bror till Paris. Hektor dödar Patroklos och lägger beslag på hans rustning, den som Patroklos lånat av Achillevs och som förfärdigats av gudarnas smed Hefaistos. När Achillevs får vetskap om sin bästa väns död blir han så arg att han bryter sin strejk och återupptar stridandet. Det är denna episod som Homeros valt att börja sitt epos om det trojanska kriget med, ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!”. Achillevs drar då åter ut i strid, iförd en ny rustning tillverkad av smidesguden Hefaistos, dödar Hektor och släpar dennes kropp tre varv runt Troja. I nattens mörker kommer kung Priamos och beveker Achillevs att lämna ut sonens lik. Iliaden slutar med trojanernas dödsklagan över prinsen.
Typiskt för boken är alla detaljer som är beskrivna med stor omsorg, Man får ingående beskrivning om varje stor persons ursprung, vilka som är deras fäder, och även om de har utmärkt sig speciellt mycket under något tidigare krig. Hela 8 sidor beskriver hur många skepp varje kung, eller krigshjälte hade med sig och man får veta exakt hur många män som anländer med dessa. Krigsscener är väldigt detaljerat återgivna med mycket blodiga beskrivningar. Här förekommer också mycket upprepningar av beskrivningarna, och många personer går samma öde till mötes på liknade sätt. Vanligt är beskrivningen av hur en pil eller spjutspets tränger igenom rustningen. Såhär beskrivs det när Menelaos blir träffad: ”Uddvass gick pilen in i det stadigt sittande konstfullt utarbetade bältet som snabbt den trängde igenom, fortsatte genom hans skönt och mångkunnigt formade harnesk, sen in genom gördeln han bar för att värna kroppen mot kastspjut – det var hans främsta skydd men pilen passerade ändå rakt igenom och rispade upp den yttersta huden.”
Boken utspelar sig på stränderna vid Troja och kring dess murar. Det är ett öde landskap, en öken. Man får känslan av att vädret för det mesta är ganska dåligt, detta är en ganska viktig del i historien. Miljön skapar en känsla av olust, som man vet att de flesta krigarna känner, de vill ju egentligen åka hem till sina familjer.
Berättelsen är inte bara om krig utan också om kärlek och trohet mellan män och kvinnor. Förhållandet mellan Hektor och hans fru beskrivs mycket ingående. Hjältarnas känslor beskrivs riktigt djupt, och kärlek kan avgöra vad deras nästa steg ska bli. Förhållanden mellan vänner och fiender är viktigt, gamla pakter och vänskap mellan de nuvarande fienderna är heliga, och man låter bli att kriga mot dessa som ens förfäder har varit i sämja med.
De som har fått en framträdande roll i Iliaden är främst hjältar (rika män), kungar och gudar. De andra tycks helt ha utelämnas, detta kan för all del bero på att det skulle bli en mycket längre berättelse och att berättandet av vanligt folk inte skulle tillföra något. Men varför kan inte vanligt folk vara hjältar, och göra hjältedåd?
Allt som sker är gudarnas vilja, eller ett resultat av gudarnas osämja med varandra och med människor. Det är gudarna som avgör hur kriget skall sluta mellan de båda folkgrupperna. Det är inte helt ovanligt att de i mänsklig skepnad lägger sig i den mänskliga världen. Gudarna har mänskliga utseenden och kan fela på samma sätt som människor - de kan känna avundsjuka och de kan göra orättvisa saker. Det som egentligen skiljer dem från människor är deras odödlighet och deras övernaturliga krafter. Gudarna har stor makt över människor. Om människorna inte offrar och ger gåvor kan de bli arga och hämnas.
Själv tyckte jag boken var väldigt bra. Jag hade förväntat mig att den skulle vara väldigt svår att läsa, i och med sättet den är skriven på, men man vande sig dock ganska snart med sång/dikt stilen, och det var inga problem att förstå historien. Jag blev mycket förvånad över det riktigt vågade språket ...